lagt korgen från sig och sprang fram till for-.
sen, der hon satte sig på en af de mossiga
stenhällarna, löste af skorna och lät så det
framsorlande vattnet fritt stänka sitt skum öf-
ver de små föttterna, medan hon med sin skära
silfverstämma :sjöng på en melodi, som sjelf-
villigt sprang ffram ur hennes själ:
När sjöfrun ur sitt hafsslott gär,
med grönan krans kring de bleka hår,
och ropar: kom ned i min bölja blä!
hon ställde så skön en hägring derpä,
uti hafvet.
Fro inget luftslott: ej lyckan tro,
Men bygg i eget hjerta ett bo
för himlen, sä skall du se att han stär
der ännu när hägringens bild förgår
uti hafvet.
Tystnande sprang hon hastigt upp med kor-
gen och började här och der bland tufvorna
leta efter smultron. Hon skulle ju ha hem
till sin sjuka mor en korg deraf, så hade lilla
Anna föresatt sig, det vore så roligt efter mor
tyckte så mycket om dem, och nu började
hon liggande på gräsvallen trefva omkring
med händernas. Då och då blef hon rätt glad
när ett rundt, läckert smultron, eller till och
med ett rödt kallon nappade på kroken och
trillade nerikcorgen, men denna hade ännu ej
blifvit mer än half, hur mycket Anna är
sökte, och hon tänkte just på att gå hem
då hundens häftiga skällande ådrog sig hen-
nes uppmärksamhet.
Ej utan en hemlig rädsla såg hon i det-
samma en låmg mörklagd karl hastigt komm:
emot sig, efter utseendet en tiggare eller kan-
ske en skogsttjuf, så hemsk förekom mannen
Anna.n
Caro ropadde hon till sig och tryckte be-
slutsamt sin 1lilla korg närmare armen, i det
hon med häftftig bjertklappning frågade hvad
han ville.
Jo, ser dui, mitt vackra barn, var inte rädå
för mig utan svara mig blott på några frågor.
så skall du ha hederliga drickspengar, gen-
mälte den fremmande, och försökte se vän
lig ut.
Ordet drickspengar lät så underligt och rar