—wvwe——EE
RESEMINNEN ÅF ÅA. ANDREE.
Lä
gtt äfventyr på Silfverlejonet i Paris natien
mellan den 6 och 7 Augusti 1851
När jag den 5 sistlidne Augusti kl. half 12
f. m. infann mig vid jernbanskontoret i Lon-
don för satt köpa biljett till Dover, svarades
mig att dåen afgående trängen blott egde en
klass, vore mycket dyr, egentligen ämnad för
den förnäma verlden, samt ginge utomordent-
ligt fort. När det nu således blott gällde nå-
gra riksdaler för att i ögonblicket komma
ibland de förnäma och det dessutom alltid
varit mir. synnerliga lust att komma fort i verl-
den, tänkte jag : må gå för i dag, i morgon
will jag hushålla så mycket mer, och för mina
2) sh. st. erhöll jag genast plats i en högst
elegant vagn, med ännu elegantare reskamra-
ter. Midtemot en fin lord, snedtemot en äl-
dre, sjuklig baronessa, som af tvänne guld-
smidda betjenter leddes till vagnsdörren, och
3 sidan vid andra vagnsdörren, ett par ur
Åct höga lifvet, (the high lifen eller la haute
volge,) af obestämd natur, enleverade, förlof-
vade eller nygifta. Mina grannar sågo mig
något förvånade an; utan tvifvel derför att min
bor gerliga resdrägt illa öfverensstiämde med
den höga plats min dyra biljett förskaffat mig.
Jag kände mig sjelf nägot generad, icke olik
sagars kock i varggropen, innan jag riktigt
hunnit oientera mig i min nya bostad, hun-
mit probera det beqväma ryggstödet, ordna de
mjuka sidokuddarne, eller, med ett ord, hun-
nit göra mig beqväm. Men opassligheten gick
sgudskelof lätt öfver; ty jag tröstade mig vid
den tanken att mina förnäma reskamrater dock
joke kunde vara annat än menniskor. Trän-
ger flög af med en förvånande hastighet. Fö-
romål på Härmare håll kunna omöjligen ur-
skiljas, de sammanlöpa i ett. Jag tog dri-
stigheten på mig alt adressera några ord till
min granne, lovden midtemot. Han svarade
höfligt, men kort och bestämdt. Sedan jag
fnnu försökt en fråga, ficktes han liksom I