—wvwe——EE RESEMINNEN ÅF ÅA. ANDREE. Lä gtt äfventyr på Silfverlejonet i Paris natien mellan den 6 och 7 Augusti 1851 När jag den 5 sistlidne Augusti kl. half 12 f. m. infann mig vid jernbanskontoret i London för satt köpa biljett till Dover, svarades mig att dåen afgående trängen blott egde en klass, vore mycket dyr, egentligen ämnad för den förnäma verlden, samt ginge utomordentligt fort. När det nu således blott gällde några riksdaler för att i ögonblicket komma ibland de förnäma och det dessutom alltid varit mir. synnerliga lust att komma fort i verlden, tänkte jag : må gå för i dag, i morgon will jag hushålla så mycket mer, och för mina 2) sh. st. erhöll jag genast plats i en högst elegant vagn, med ännu elegantare reskamrater. Midtemot en fin lord, snedtemot en äldre, sjuklig baronessa, som af tvänne guldsmidda betjenter leddes till vagnsdörren, och 3 sidan vid andra vagnsdörren, ett par ur Åct höga lifvet, (the high lifen eller la haute volge,) af obestämd natur, enleverade, förlofvade eller nygifta. Mina grannar sågo mig något förvånade an; utan tvifvel derför att min bor gerliga resdrägt illa öfverensstiämde med den höga plats min dyra biljett förskaffat mig. Jag kände mig sjelf nägot generad, icke olik sagars kock i varggropen, innan jag riktigt hunnit oientera mig i min nya bostad, hunmit probera det beqväma ryggstödet, ordna de mjuka sidokuddarne, eller, med ett ord, hunnit göra mig beqväm. Men opassligheten gick sgudskelof lätt öfver; ty jag tröstade mig vid den tanken att mina förnäma reskamrater dock joke kunde vara annat än menniskor. Tränger flög af med en förvånande hastighet. Föromål på Härmare håll kunna omöjligen urskiljas, de sammanlöpa i ett. Jag tog dristigheten på mig alt adressera några ord till min granne, lovden midtemot. Han svarade höfligt, men kort och bestämdt. Sedan jag fnnu försökt en fråga, ficktes han liksom I