Tager man undan fransmännen: hvilka äro väl sedan de nationer, som der lysa högst genom sin smak, sin handfärdighet, sin lyx, sin prakt, sin dekorationsförmåga? Till en början Hinduerna. Den vältaligaste lofordaren af Frankrikes smak, m:r Blanqui, densamme hvars loftal vi nyss ofvan anfört, har påpekat arbeten från Indien såsom mönster för våra konstnärer. I årtusenden hafva Hinduerna utmärkt sig genom sitt sinne för formen, teckningen, färgerna, och för en så underbar handfärdighet, att de för hand spinna garn af M 200 ja 250 efter engelska bomullsspånadsskalan. Nåväl: detta så konstfärdiga och smakbegåfvade folk har qvarstadnat i slöhet; det håller ännu en milstolpe för sin Gud; dess jordbruk är i samma skick som vid folkens första öfvergång från herdelifvet till den bosatte vularens lefnadssätt, och dess slöjdredskaper äro än i denna stund rena ömkligheter. Den skickligaste arbetare i Hindostan förtjenar på sin höjd 8 till 10 skilling banko om dagen; för 2 eller 3 shilling om dagen är det, som väfrarne i Kaschmir förfärdiga de underbara sjalarne, hvilka säljas så dyrt; och hela denna befolkning krälar i en förvånande moralisk och fysisk förnedring. Det är vidare Tunis och Turkiet, som skickat de alla andra öfverträffande mattorna, de öfverlägset sköna solfjädrarne och schabrakerna, de med så mycken prakt smyckade tyglarne och sadlarne, de ypperliga damaskenerklingorna, de så rikt och smakfullt broderade morgonstöflorna och tofflorna. i Det österrikiska Italien eller italienska Uster