åldernn, kan arbetaren vara kapitalist, handt-
verkanre, vetenskapsman och konstnär på sam-
ma gårng; behaget, smaken, blir då slöjdens full-
ändninng; och bland dem som fritt kunna välja
sitt arrbete ges visst icke en enda, som icke
väljer det han älskar mest och som icke skö-
ter det på bästa vis, med hänseende både till
produktens former och förhållanden, dess or-
namenter och färger.
Huru mycket oförnuftigare och mera tillba-
kasättande är likväl ej denna yrkesfördelning,
när den utsträckes icke blott till individer utan
äfven till hela folk! En hel nation af konst-
närer och konstdomare ! Må Gud bevara Frank-
rike från att någonsin förtjena denna försåtliga
hederstitel! Tusen gånger bättre är då en na-
tion af jordbrukare, spinnare och smeder, än
en nation af Benvenuti Cellini. Hvad är väl
den omdrömda onaturliga utvecklingen afan-
lagem för konst, om dermed icke förenas cn
aldraxminst jemnstor utveckling afgaschinkraf-
ter ooch af förmågan att frambrinssFåtämnen?
Det I blir en låga utan näring, en lifskraft utan
kroppp, ett oting.
Deenna paradoxa förgudning af konsten en-
sam,, och den öfverdrifna vigt som vissa per-
sone:r låtsa lägga deri, skulle på sätt och vis
rättfärdiga de lika ensidiga nyttighetsmännen,
ja sjelfva bildstormarne; den ursäktar den mot-
satt: paradox, som undföll en dylik nyttig-
hetsman, då han förklarade konsten vara till
sitt väsen en skörd på träldomens mark.
Så visar sig dock i sjelfva verket konsten vic
verldsexpositionen; den står der just i omvänd
törhållande till folkfriheten.