åldernn, kan arbetaren vara kapitalist, handtverkanre, vetenskapsman och konstnär på samma gårng; behaget, smaken, blir då slöjdens fulländninng; och bland dem som fritt kunna välja sitt arrbete ges visst icke en enda, som icke väljer det han älskar mest och som icke sköter det på bästa vis, med hänseende både till produktens former och förhållanden, dess ornamenter och färger. Huru mycket oförnuftigare och mera tillbakasättande är likväl ej denna yrkesfördelning, när den utsträckes icke blott till individer utan äfven till hela folk! En hel nation af konstnärer och konstdomare ! Må Gud bevara Frankrike från att någonsin förtjena denna försåtliga hederstitel! Tusen gånger bättre är då en nation af jordbrukare, spinnare och smeder, än en nation af Benvenuti Cellini. Hvad är väl den omdrömda onaturliga utvecklingen afanlagem för konst, om dermed icke förenas cn aldraxminst jemnstor utveckling afgaschinkrafter ooch af förmågan att frambrinssFåtämnen? Det I blir en låga utan näring, en lifskraft utan kroppp, ett oting. Deenna paradoxa förgudning af konsten ensam,, och den öfverdrifna vigt som vissa persone:r låtsa lägga deri, skulle på sätt och vis rättfärdiga de lika ensidiga nyttighetsmännen, ja sjelfva bildstormarne; den ursäktar den motsatt: paradox, som undföll en dylik nyttighetsman, då han förklarade konsten vara till sitt väsen en skörd på träldomens mark. Så visar sig dock i sjelfva verket konsten vic verldsexpositionen; den står der just i omvänd törhållande till folkfriheten.