EN DRAM FRÅN GÅRDAGEN.)
EUGENE SUE.
Hennes växt var utmärkt, hennes hållning
full af behag och, oaktadt hon var trettionio
år, bibehöll dock hennes ansigte glansen af
en skönhet, som ålderf syntes hafva mindre
blaserat än man kunnat vänta.
Då hon inträdde, helsade hon lätt ; jag kände
mig fattad af en egen rörelse... -
Våren förut, under mina långa promenader
i Luxembourg, hade jag ganska ofta haft till-
fille bemärka, på östra terrassen, ett fruntim-
mer, hvars skönhet frapperat mig. Jag såg
henne ofta allena, men stundom åtföljd af en
man, sysselsatt med lektyr och tecknande med
blyerts annotationer i sin bok. Jag hade dess-
utom sett henne på teatern, i bibliotekerna,
vid akademiens sammankomster; alltid elegant
Klädd, alltid leende ... hon syntes lycklig:
ECOch jag .:. jag kände mig lycklig afhen-
nes sällhet; ty lik dessa sysslolösa, som in-
en känsla fängslar och som sorglöst låta sig
fänföras af alla sina intryck, hade det beha-
gat mig att, genom att.se och betrakta henne;
göra henne till föremål för en stum passion,
hvars hemlighet, innesluten i mitt hjerta, in-
gaf, mig ögonblick af ljufva drömmar. För
öfrigt kände jag henne icke och hade icke
heller gjort något för att bemärkas af henne.
Min ,platoniska böjelse skulle förlorat det be-
hag, som mysteren förlänade den, om min
nyfikenhet blifvit tillfredsställd.
Det var detta fruntimmer, som inträdt i dok-
torns. rum, Min väns kalla mottagande för-
vånade. mig. .
Jag kommer, min herre,, sade hon ti.l OP,
Sen, Ng 210, 212—215 och 217,