EN DRAM FRÅN GÅRDAGEN.) EUGENE SUE. Hennes växt var utmärkt, hennes hållning full af behag och, oaktadt hon var trettionio år, bibehöll dock hennes ansigte glansen af en skönhet, som ålderf syntes hafva mindre blaserat än man kunnat vänta. Då hon inträdde, helsade hon lätt ; jag kände mig fattad af en egen rörelse... Våren förut, under mina långa promenader i Luxembourg, hade jag ganska ofta haft tillfille bemärka, på östra terrassen, ett fruntimmer, hvars skönhet frapperat mig. Jag såg henne ofta allena, men stundom åtföljd af en man, sysselsatt med lektyr och tecknande med blyerts annotationer i sin bok. Jag hade dessutom sett henne på teatern, i bibliotekerna, vid akademiens sammankomster; alltid elegant Klädd, alltid leende ... hon syntes lycklig: ECOch jag .:. jag kände mig lycklig afhennes sällhet; ty lik dessa sysslolösa, som inen känsla fängslar och som sorglöst låta sig fänföras af alla sina intryck, hade det behagat mig att, genom att.se och betrakta henne; göra henne till föremål för en stum passion, hvars hemlighet, innesluten i mitt hjerta, ingaf, mig ögonblick af ljufva drömmar. För öfrigt kände jag henne icke och hade icke heller gjort något för att bemärkas af henne. Min ,platoniska böjelse skulle förlorat det behag, som mysteren förlänade den, om min nyfikenhet blifvit tillfredsställd. Det var detta fruntimmer, som inträdt i doktorns. rum, Min väns kalla mottagande förvånade. mig. . Jag kommer, min herre,, sade hon ti.l OP, Sen, Ng 210, 212—215 och 217,