WiRRRE a ISTART la it DR a Pr än RAN en. de! af både äldre och sednare runor, eller finska Jyriska folksånger, men på långt när icke alla. I de flesta finner man tvärtom den lyriska andan och tonen framblixtra i alla känslans schatteringar i en oändlig mångfald, blott med undantag af den. egentligen muntra, glada el:er lustiga tonarten, hvilken dock högst sällan kommer till utbrott i det finska folkqvädet; glädjen går memligen här ej längre än till det milda uttrycket af en lycklig kärlek eller annan inre harmoni, hvaremot vida oftare sorg, smärta, trängtan, försakelse och alla inre själslidanden utandas sin djupa vemodiga klagan, dock alltid utan. starka skärande dissonanser. Man har sagt om finska folksången, att en vemodig och djup känsla af ensamhet som oftast uttrycker sig deruti. Det är sannolikt, att denna egenskap hos folkpoesienstår 1 ett harmoniskt förhållande till finska naturen. En svag befolkning, kringspridd öfver stora och vidsträckta mer skogiga än bergiga trakter, hvilkas enformighet endast afbrytes af en otalig mängd större och mindre: sjöar och -moras,: kan ej annat-än öka den karakter af stillhet och ensamhet, som sjelfva landets natur företer. En infödd författare: säger, i anledning af ett lyriskt stycke hvaruti :en ung flicka berättar, att hon har en gördel af onda dägar och en slöja väfd at lidandet,;. att. man gerna kan kalla hela-samlingen af finska folksånger för en väfnad al lidandet; ränningen, säger han, är åtminstone alltid spuunen af. lidandetsgarn, om också inslaget någon gång varierar. En vemodig djup moll-ton genomgår. väl hela nordiska. folkpoesien,. och. den herrskar nästan. uteslutande i. de svenska och danska balladernas : folkmelodier; men. med de :finska runorna, märker man genast, att ett annat förhållande eger rum. I de nämnda balladerna, är substansen, sjelfva tyget, om vi så få uttrycka oss, ofta tragiskt och sorg:igt nog, men tonen är alltid mer episkt allvarsam, sorgens uttryck är mer omedelbart och objektivt i framställning af handlingen eller det som skett, än det är subjektivt lyriskt, en bild af själens lidande tillstånd, af.-sångarens dystra eller melankoliskavinre sinnesstämning. Men finska folksången är lika vidt skild från den skandinaviska, som de skandinaviska mytherna äro skilda från de finska, och som de folkslag, hvilka härstamma från Ural och Altai, äro skilda från de kaukasiskt göthiska racerna. I de: svenska och danska balladerna spela handlingen, tilldragelserna, karakterens fraråställning, viljans verkande i det yttre lifvet. l hufvudrollen;--.de finska srunorna eller lyriska sångerna åter stå i ett långt mer omedelbart; förhållande till naturen, och till karakteren af denna diktart: menniskans inre känslor, ,själens. strängar, hjertats fibrer, dallra hufvudsakligen; i--dessa sånger. De ega n finket, en renhet, en oskuld och mildhet i känslans uttryck, som ej finnes i de skandinaviska balladerna; äfven så litet. som dessa, i.sin; episka enformighet, känna den omvexling. och mångfald, som den finska lättrörliga lyriken visar. Det är det på sjöar och.skogar så rika, det milda, lättare odlingsbara; men: dock ouppodlade, det ensamma, i allmänhet sparsamt befolkade Finland — och det är folkets idylliskt lugna, vänliga och milda, men afingen Keroisk forntid upphöjda, af ingen historisk glans belysta nationalitet — som har utpräglat sig i definskarunsångerna. Ehuru man så!edes utan tvifvel kan antaga, att Finnarnes och Esthernes poesi närmar sig till de slaviska nationernas genom en viss grad af inre förvantskap, står den likväli det afseendet tillbaka för den intressanta slaviska nationalpoesien, att den saknar de. herrliga hjeltedikter och episka romanser, hvaruti blan d andra Serberne hafva bevarat minnet af utmärkta nationela heroer från försvunna dagar och deras krigs bedrifter. Under andra tiotalet af. närvarande århundrade -vaknade ett aldrig förr kändt hf i Finlands svenska litteratur, och snart derefter framträdde tankan på uppväckande af landets eget språk i skriftoch tal... Man hade redan börjat: (åtminstone i akademiska disputationer) att: behandla språket, e:ler särskilda delar deraf; från den rent linguistiska sidan, eller me synnerligt filologiskt intresse; äfvenså hade finska språkläran, både i äldre och sednare tider, blifvit af Petrei, Martini, Whael, Strahlman, Jäden, Becker m. fl. bearbetad; men det första stora och betydande-verk isådant hänseende var Renvalls finska ordbok (Suomaleinen Sana-Kirja), sommed offeåtligt understöd af ryska. regeringen år 1826 utkom al trycket. Småningom blef tankan på det gamla finska språkets återuppväckande lifligare och starkare; denna tanka omfattas nu af en stor del -af-den. bildade folkklassen med värma, al många. bland det yngre slägtet med en nationel enthusiasm, hvilken stundom yttrar sig i den öfverspända åsigten, att svenska språket bör helt och hållet utträngas af det finska, och en egen finsk litteratur träda i ställetför den svenska. — Men Fialand har i flera århundraden erkbållit hela sin intellektuela kultur från och genom Sverige; alla företeelser, hvarje öfvergång, hvarje rörelse af den svenska litteraturen och poesien hafva förflyttat sig: till Finland ;: — och om också bland de 1,463,000 menniskor, som der bebo 5300 geografiska. qvadratmil, största delen ännu talar finska och blott förstår finska; om också språket redan förut icke alldeles saknat en viss skriftbildning, genom bibelöfversättningar, psalmer, läroböcker i religionen och sär. skilda uppbyggelseskrifter; — så har likväl organen för Finlands vetenskapliga bildning och litteratur allt hittills. varit det icke allenast adopterade utan halft infödda svenska språket, och stora såväl naturliga som sociala hinder uppresa sig derföre emot. den ofvannämnda enthusiastiska idden: hinder och svårigheter som — ehuru mycken kraft och talang en del af det nuvarande yngre slägtet må använda på samling och vård af den gamla folkpoesien, på dess efterbildning, och på utveckling af en egentligen finsk nationallitteratut — dock nödvändigt måste möta ett språk, hvilket:hittil!s aldrig varit kändt eller upptaet inom den europeiska bildningens krets, ger igt ove SJÄlRrA Ant nraktiska. Iitvet