WiRRRE a ISTART la it DR a Pr än RAN
en. de! af både äldre och sednare runor, eller
finska Jyriska folksånger, men på långt när
icke alla. I de flesta finner man tvärtom den
lyriska andan och tonen framblixtra i alla käns-
lans schatteringar i en oändlig mångfald,
blott med undantag af den. egentligen mun-
tra, glada el:er lustiga tonarten, hvilken dock
högst sällan kommer till utbrott i det finska
folkqvädet; glädjen går memligen här ej längre
än till det milda uttrycket af en lycklig kär-
lek eller annan inre harmoni, hvaremot vida
oftare sorg, smärta, trängtan, försakelse och
alla inre själslidanden utandas sin djupa ve-
modiga klagan, dock alltid utan. starka skä-
rande dissonanser. Man har sagt om finska
folksången, att en vemodig och djup känsla
af ensamhet som oftast uttrycker sig deruti.
Det är sannolikt, att denna egenskap hos folk-
poesien- står 1 ett harmoniskt förhållande till
finska naturen. En svag befolkning, kring-
spridd öfver stora och vidsträckta mer sko-
giga än bergiga trakter, hvilkas enformighet
endast afbrytes af en otalig mängd större och
mindre: sjöar och -moras,: kan ej annat-än öka
den karakter af stillhet och ensamhet, som
sjelfva landets natur företer. En infödd för-
fattare: säger, i anledning af ett lyriskt stycke
hvaruti :en ung flicka berättar, att hon har
en gördel af onda dägar och en slöja väfd at
lidandet,;. att. man gerna kan kalla hela-sam-
lingen af finska folksånger för en väfnad al
lidandet; ränningen, säger han, är åtminstone
alltid spuunen af. lidandets- garn, om också
inslaget någon gång varierar.
En vemodig djup moll-ton genomgår. väl
hela nordiska. folkpoesien,. och. den herrskar
nästan. uteslutande i. de svenska och danska
balladernas : folkmelodier; men. med de :finska
runorna, märker man genast, att ett annat
förhållande eger rum. I de nämnda balla-
derna, är substansen, sjelfva tyget, om vi så
få uttrycka oss, ofta tragiskt och sorg:igt nog,
men tonen är alltid mer episkt allvarsam,
sorgens uttryck är mer omedelbart och objek-
tivt i framställning af handlingen eller det som
skett, än det är subjektivt lyriskt, en bild af
själens lidande tillstånd, af.-sångarens dystra
eller melankoliskavinre sinnesstämning.
Men finska folksången är lika vidt skild
från den skandinaviska, som de skandinaviska
mytherna äro skilda från de finska, och som
de folkslag, hvilka härstamma från Ural och
Altai, äro skilda från de kaukasiskt göthiska
racerna.
I de: svenska och danska balladerna spela
handlingen, tilldragelserna, karakterens frarå-
ställning, viljans verkande i det yttre lifvet. l
hufvudrollen;--.de finska srunorna eller lyri-
ska sångerna åter stå i ett långt mer omedel-
bart; förhållande till naturen, och till karak-
teren af denna diktart: menniskans inre käns-
lor, ,själens. strängar, hjertats fibrer, dallra
hufvudsakligen; i--dessa - sånger. De ega n
finket, en renhet, en oskuld och mildhet i
känslans uttryck, som ej finnes i de skandi-
naviska balladerna; äfven så litet. som dessa,
i.sin; episka enformighet, känna den om-
vexling. och - mångfald, som den finska
lättrörliga lyriken visar. Det är det på sjöar
och.skogar så rika, det milda, lättare odlings-
bara; men: dock ouppodlade, det ensamma, i
allmänhet sparsamt befolkade Finland — och
det är folkets idylliskt lugna, vänliga och
milda, men afingen Keroisk forntid upphöjda,
af ingen historisk glans belysta nationalitet —
som har utpräglat sig i definskarunsångerna.
Ehuru man så!edes utan tvifvel kan antaga,
att Finnarnes och Esthernes poesi närmar sig
till de slaviska nationernas genom en viss
grad af inre förvantskap, står den likväli det
afseendet tillbaka för den intressanta slaviska
nationalpoesien, att den saknar de. herrliga
hjeltedikter och episka romanser, hvaruti blan d
andra Serberne hafva bevarat minnet af ut-
märkta nationela heroer från försvunna dagar
och deras krigs bedrifter.
Under andra tiotalet af. närvarande århun-
drade -vaknade ett aldrig förr kändt hf i Fin-
lands svenska litteratur, och snart derefter
framträdde tankan på uppväckande af landets
eget språk i skrift- och tal... Man hade redan
börjat: (åtminstone i akademiska disputationer)
att: behandla språket, e:ler särskilda delar deraf;
från den rent linguistiska sidan, eller me
synnerligt filologiskt intresse; äfvenså hade
finska språkläran, både i äldre och sednare
tider, blifvit af Petrei, Martini, Whael, Strahl-
man, Jäden, Becker m. fl. bearbetad; men det
första stora och betydande-verk isådant hän-
seende var Renvalls finska ordbok (Suomalei-
nen Sana-Kirja), som- med offeåtligt under-
stöd af ryska. regeringen år 1826 utkom al
trycket. Småningom blef tankan på det gamla
finska språkets återuppväckande lifligare och
starkare; denna tanka omfattas nu af en stor
del -af-den. bildade folkklassen med värma, al
många. bland det yngre slägtet med en na-
tionel enthusiasm, hvilken stundom yttrar sig
i den öfverspända åsigten, att svenska språ-
ket bör helt och hållet utträngas af det fin-
ska, och en egen finsk litteratur träda i stäl-
letför den svenska. — Men Fialand har i
flera århundraden erkbållit hela sin intellektuela
kultur från och genom Sverige; alla förete-
elser, hvarje öfvergång, hvarje rörelse af den
svenska litteraturen och poesien hafva för-
flyttat sig: till Finland ;: — och om också bland
de 1,463,000 menniskor, som der bebo 5300
geografiska. qvadratmil, största delen ännu ta-
lar finska och blott förstår finska; om också
språket redan förut icke alldeles saknat en
viss skriftbildning, genom bibelöfversättnin-
gar, psalmer, läroböcker i religionen och sär.
skilda uppbyggelseskrifter; — så har likväl
organen för Finlands vetenskapliga bildning
och litteratur allt hittills. varit det icke alle-
nast adopterade utan halft infödda svenska
språket, och stora såväl naturliga som sociala
hinder uppresa sig derföre emot. den ofvan-
nämnda enthusiastiska idden: hinder och svå-
righeter som — ehuru mycken kraft och ta-
lang en del af det nuvarande yngre slägtet
må använda på samling och vård af den gamla
folkpoesien, på dess efterbildning, och på ut-
veckling af en egentligen finsk nationallittera-
tut — dock nödvändigt måste möta ett språk,
hvilket:hittil!s aldrig varit kändt eller uppta-
et inom den europeiska bildningens krets,
ger igt ove SJÄlRrA Ant nraktiska. Iitvet