RODERIO AH) ELLER ETT LYCKANS BARN, EN DUBBELHISTORIA AF HENRIK Z8CHOLKE. Bokännelsen. Jag berättade i invalidens hus mitt löjliga olycksöde och omtalade tillika hvad jag ända hittills förtegat, nemligen det pinsamma förhållande, hvari jag redan sålänge med största sjelfbeherrskning hade lefvat. Man tröstade mig, fastän jag just ej behöfde någon tröst. Gabriella önskade mig till och med, med oförställd glädje, lycka att hafva kommit ifrån öfveramtmannens hus. En af mina kolleger i kansliet, som var mig mycket tillgifven, hade vid afskedet lofvat mig att försöka skaffa mig en anställning hos en mycket rik enkefru von Kasten i en stad i grannskapet. Damen sökte just en skrifvare, som tillika förstode något landthushållning. Jag förblef emellertid i invalidens hydda och hjelpte till att arbeta. Medan Thomas Stroh snickrade och jag ritade, kommo vil en gång i tal om framtiden. Jag meddelade honom rnina planer och förtrodde honom min högsta önskan. Han nickade med hufvudet och sade: Alldeles rätt, kära Heu. Gabriella håller er kärare än hon sjelf vet. Men jag är fattig; ni är så äfven. Ingen hederlig karl tinker på att taga sig en hustru förrän han kan föda henne. Jag gifver er Gabriella; men sörj förut för att ni kan uppehålla er. Med framtiden måste ni kunna det, det kan ej slå felt. Flickan är sjutton år, hon kan godt vänta.s Nu sprang jag upp från ritningen, kysste det goda gsråskägget och gaf honom mina väl förtjenta femhundra gulden, med bön att derför köpa mig en åker. Med Giuds hjelp skulle inom år och dag mera följa. Gubben gxlädde sig öfver mitt allvar, tog penningarne och uppgzjorde ljusa planer för Gabriella, för mig och för sig. IHtan blef riktigt rörd dervid. Emellertid kom Gabriella in. Gubben torkade en tår ;gat; men hon hade likväl bemärkt den och frågade rom skyggt och orolig. Hvad för något!s ropade den gamle Thomas med en —) So Aftonbl. N:o 178—188, 182, 198, 200 och 203—206.