RODERIO AH)
ELLER ETT LYCKANS BARN,
EN DUBBELHISTORIA
AF
HENRIK Z8CHOLKE.
Bokännelsen.
Jag berättade i invalidens hus mitt löjliga olycksöde
och omtalade tillika hvad jag ända hittills förtegat, nem-
ligen det pinsamma förhållande, hvari jag redan sålänge
med största sjelfbeherrskning hade lefvat. Man tröstade
mig, fastän jag just ej behöfde någon tröst. Gabriella
önskade mig till och med, med oförställd glädje, lycka
att hafva kommit ifrån öfveramtmannens hus. En af
mina kolleger i kansliet, som var mig mycket tillgif-
ven, hade vid afskedet lofvat mig att försöka skaffa
mig en anställning hos en mycket rik enkefru von Ka-
sten i en stad i grannskapet. Damen sökte just en skrif-
vare, som tillika förstode något landthushållning. Jag
förblef emellertid i invalidens hydda och hjelpte till att
arbeta.
Medan Thomas Stroh snickrade och jag ritade, kommo
vil en gång i tal om framtiden. Jag meddelade honom
rnina planer och förtrodde honom min högsta önskan.
Han nickade med hufvudet och sade:
Alldeles rätt, kära Heu. Gabriella håller er kärare
än hon sjelf vet. Men jag är fattig; ni är så äfven. In-
gen hederlig karl tinker på att taga sig en hustru förrän
han kan föda henne. Jag gifver er Gabriella; men sörj
förut för att ni kan uppehålla er. Med framtiden måste
ni kunna det, det kan ej slå felt. Flickan är sjutton år,
hon kan godt vänta.s
Nu sprang jag upp från ritningen, kysste det goda
gsråskägget och gaf honom mina väl förtjenta femhundra
gulden, med bön att derför köpa mig en åker. Med
Giuds hjelp skulle inom år och dag mera följa. Gubben
gxlädde sig öfver mitt allvar, tog penningarne och upp-
gzjorde ljusa planer för Gabriella, för mig och för sig.
IHtan blef riktigt rörd dervid.
Emellertid kom Gabriella in. Gubben torkade en tår
;gat; men hon hade likväl bemärkt den och frågade
rom skyggt och orolig.
Hvad för något!s ropade den gamle Thomas med en
—) So Aftonbl. N:o 178—188, 182, 198, 200 och 203—206.