visa mig. Tro en döendes ord, att uti menniskans sist
ögonblick är ingenting mera vederqvickande än medve.
tandet om en fast och innerlig, under hela lifvet fortgå.
ende gudsfruktan, och att man slutligen vet hvarför
man egentligen lefvat här i verlden. Millioner mennisko;
framlefva sitt jordiska lif utan att veta det. Likasom djurer
framsläpa de ett mödosamt lif, fortplanta sitt slägte
och dö.
Jag har, fortfor han, ännu en jordisk omsorg och den
rörer dig. Snart skall jag icke mer kunna lemna dig
jnågot understöd, dock vill jag gitva dig en liten löse-
penning, med hvilken du kan hjelpa dig genom Italien
tillbaka till Tyskland. Här ligger den. Vid dessa ord
pekade han på ett pergamentsbref och ett litet skrin som
stod bredvid honom. Italienarne äro fulla af fördoma
och vantro, det är sista skimret eller morgonrodnaden af
en religion och derföre alltid aktningsvärdt. En from
vantro uppväger alltid ett filosofiskt system af otro, det
vill säga ett konstladt loftal öfver mensklighetens förän-
dring. Lät italienarne tillbedjande knäfalla för sina hel-
gonbilder, till och med om de på christeligt sätt såsom
barnaföderska åt Gud dyrka en Hebe eller Ceres, gudom-
ligheter åt hvilka redan det hedniska Rom offrade, så är
det ändå bättre än att alldeles icke vända sin håg åt det
gudomliga. Tag detta skrin, deruti förvaras jord från den
heliga grafven i Jerusalem, som en from munk, hvil-
ken för flera år sedan dog i detta koster, medfört från
det förlofvade landet och lemnat mig uti testamente,
Detta pergament ör den påfliga urkunden om terra santas
e:ler den heliga grafmullens äkthet och vördnadsvärdhet.
Tag äfven det. Man betalar dig gerna icke så obetyd-
liga summor för små stycken af denna jord, så att du,
om du uppför dig med tillbörlig klokhet, icke behöfver
da brist så länge du är uti Italien, cburu denna jord, om
den också är ifrån den heliga grafven, derför icke är
bättre än annan jord. Det heliga är icke i stoftet utan i
andakten.
Jag tackade den goda patern, som uti en glad sinnes-
stämning tog afsked af mig. Dagen derpå var han ännu:
svagare, talade nästan icke mer, utan låg försänktuti en
slags dvala. Då jag kom dit tredje dagen, såg han på migl