visa mig. Tro en döendes ord, att uti menniskans sist ögonblick är ingenting mera vederqvickande än medve. tandet om en fast och innerlig, under hela lifvet fortgå. ende gudsfruktan, och att man slutligen vet hvarför man egentligen lefvat här i verlden. Millioner mennisko; framlefva sitt jordiska lif utan att veta det. Likasom djurer framsläpa de ett mödosamt lif, fortplanta sitt slägte och dö. Jag har, fortfor han, ännu en jordisk omsorg och den rörer dig. Snart skall jag icke mer kunna lemna dig jnågot understöd, dock vill jag gitva dig en liten lösepenning, med hvilken du kan hjelpa dig genom Italien tillbaka till Tyskland. Här ligger den. Vid dessa ord pekade han på ett pergamentsbref och ett litet skrin som stod bredvid honom. Italienarne äro fulla af fördoma och vantro, det är sista skimret eller morgonrodnaden af en religion och derföre alltid aktningsvärdt. En from vantro uppväger alltid ett filosofiskt system af otro, det vill säga ett konstladt loftal öfver mensklighetens förändring. Lät italienarne tillbedjande knäfalla för sina helgonbilder, till och med om de på christeligt sätt såsom barnaföderska åt Gud dyrka en Hebe eller Ceres, gudomligheter åt hvilka redan det hedniska Rom offrade, så är det ändå bättre än att alldeles icke vända sin håg åt det gudomliga. Tag detta skrin, deruti förvaras jord från den heliga grafven i Jerusalem, som en from munk, hvilken för flera år sedan dog i detta koster, medfört från det förlofvade landet och lemnat mig uti testamente, Detta pergament ör den påfliga urkunden om terra santas e:ler den heliga grafmullens äkthet och vördnadsvärdhet. Tag äfven det. Man betalar dig gerna icke så obetydliga summor för små stycken af denna jord, så att du, om du uppför dig med tillbörlig klokhet, icke behöfver da brist så länge du är uti Italien, cburu denna jord, om den också är ifrån den heliga grafven, derför icke är bättre än annan jord. Det heliga är icke i stoftet utan i andakten. Jag tackade den goda patern, som uti en glad sinnesstämning tog afsked af mig. Dagen derpå var han ännu: svagare, talade nästan icke mer, utan låg försänktuti en slags dvala. Då jag kom dit tredje dagen, såg han på migl