det förnämsta af de hållna talen, nemligen
H. M. Konungens afskedstal till Rikets Stän-
der, hvilket på ett annat ställe i bladet finnes
meddeladt.
I främsta rummezst taar Hans Maj:t om sina
förhoppningar för cde förenade rikenas fram-
tid, i anledning deraf att H. K. H. Kron-
prinsessan befinner: sig i välsignadt tillstånd.
Följa härpå riketts angelägenheter, i hvilket
afseende Rikets Stränder få erfara, att sedan
de icke velat antaga det förslag till en förän-
drad representation, som H. M. bjudit dem,
så få de nu sjelfva, bäst de gitta, taga den
saken om hand.
Denna punkt är utan tvifvel en af talets
kärnpunkter, om kvilken mycket vore att sä-
ga. Regeringen lar härmed tydligen tillkän-
nagifvit, att den gj ämnar taga nägot vidare
initiativ i denna fö landet så vigtiga fråga,
utan att den låter detta blifva ständernas en-
sak. Rigtigheten af.en sådan grundsats kan
dock sättas mycket ifråga; isynnerhet med af-
seende på en regering, som har så stora lag-
stiftningsprerogativcer som vår. I länder, der
ett verkligt parlamwentariskt styrelsesätt finnes,
der således regerimgen hufvudsakligast utgör
blott den exsekutivsa ech administrativa makten,
måste likväl ministrarne framlägga lagförslag i
alla frågor, och regeringen får icke undan-
draga sig att, derest ett förslag förkastas,
framlägga ett nytt, der en reform är af be-
hofvet påkallad. Ännu mindre kan rimligen
en sådan neutralitet, som den i throntalet an-
tydda, anses förerlig med svenska regerin-
gens förbindelse vs å vis representationsfrå-
gan, hvilken svårlgen lärer kunna, utan re-
geringens kraftiga mellankomst, bringas till
en lycklig lösning. Det ligger nemligen just
i den närvarande representationens inre vä-
sende, och utgör just ett af de många bevi-
sen på dess ofullkomlighet, att den svårligen
lärer komma att rreformera sig sjelf, derest
icke den dertilt alllvarligt tvingas genom den
öfriga nationens och regeringens gemensam-
ma påtryckning. Man kan så mycket mindre
förklara den neutralitet regeringen proklame-
rat i denna fråga, som den kort förut fattat
ett beslut i afseende å en grundlagsförändring,
som strider tvertenot Rikets Ständers enhälliga
beslut i frågan, nemligen förändringen rö-
rande Bondeståndets rätt att sjelf utse sin se-
kreterare.
Men vi öfvergå till de vidare punkterna i
throntalet. Hans Maj:t tackar Rikets Ständer
för den frikostighet, hvarmed de beviljat an-
slag till befrämjamde af fäderneslandets inre
förkofran och ytttre försvar., hvilket anses
utgöra m,bevis på en sann och ädel uppfatt-
ning af sambhäöllsvutvecklingens och sjelfstän-
dighetens fordringgsars; och tror H. M. att
denna frikostighet: skall bära rika frukter i
förbättrade inrättningar för lagskipning, upp-
fostran, välgörenhet; i nya och underlättade
tillfällen till medborgerlig idoghet, handel och
förvärf.
Det vore önsklgt att Hans Maj:ts förhopp-
ningar realiserade sig. För mången mera
skeptisk blick vill det dock synas, som vore
icke alltid ökade anslag för de allt mer sti-
gande statsutgifterna just det rätta sättet att
befordra ett lands utveckling och sjelfständig-
het, i synnerhet om, såsom vid denna riks-
dag varit fallet, stora nya anslag blifvit lem-
nade till föremål, hvilka synas dermed föga
sammanhänga. . Mången är så mycket mer
tvifvelsam i detta fall, som man just vid den-
na riksdag i den vigtiga angelägenheten om
vårt sjöförsvar, af sjöministerns egen mun er-
farit, att de anslag, hvilka härför blifvit un-
der många år beviljade, varit använda förgäf-
ves. Värderande uppriktigheten hos den som
uttalat denna bedröfliga sanning, hafva Rikets
Ständer icke tvekat att åtaga sig utomordent-
liga bördor, för det ondas afhjelpande; men
erfarenheten deraf har ännu mer ökat de far-
hågor, som påtvingat sig mången fosterlands-
vän, att anslagen äro icke tillfyllestgörande,
derest de icke ändamålsenligt användas och
med största omsorg och sparsamhet förvaltas.
Huruvida dessa farhågor varit grundade, skall
vid nästa riksmöte visa sig, då man erhåller
del af Kongl. Maj:ts proposition rörande stats-
verkets tillstånd och behof.
H. Maj:t vidrör härefter det hufvudsakliga,
ja snaft sagdt, utom jernvägsfrågan, enda ärende
af vigt, som vid denna riksdag blifvit afgjordt,
d. ä. grundräntornmas förenkling och förän-
dringen i afseende å sättet för deras utgörande.
Tillfredsställelsen öfver att denna fråga blif-
vit bragt till en länge eftersträfvad lösningn,
minskas dock tyvärr något deraf, att först vid
nästa riksdag de särskilda förslag kunna fram-
läggas, hvarigenam verkställighet kan bere-
das åt denna så allmänt nyttiga åtgärd. Emel-
Jlertid må man vira glad åt hvad som blifvit
gjordt, äfven om detta skulle vara endast en
ringa del af hvac som borde göras.
I fråga om rikets ständers beslut, att ga-
rantera jernvägsanläggningen mellan Hult och
Köping, yttrar H. M. sig vilja vid ärendets
närmare pröfning åt detsamma egna den sorg-
fälligaste omtanke,; hvilket yttrande bör in-
nebära en borgen derför, att regeringen, wid
uppgörande af de närmare vilkoren för an-
läggningens utförrande, skall iakttaga all den
försigtighet , som sakens vigt otvifvelaktigt
kräfver.
Innehållet af H. Maj:ts tal har icke kunna
vara särdeles rikt, då riksdagen dertill icke
gifvit anledning. Den djupa tystnaden i af.
seende å en mingd vigtiga samhällsfrågor
hvilkas lösning lifver ett alltmer tvingande
behof för hvarje land, som vill i lugn ut
veckla sig till lyckligare förhållanden, bevisar
sannolikt ingenting annat än att vår regering,