goda seder. Jag älskade hela menskligheten, och min
gudsfruktan var sann och oskrymtad. Jag betraktade
med vänlig ömhet personer af ringare stånd och med
vördnad de högt uppsatte, som förekommo mig såsom
gudar på jorden. Jag ansåg mig sjelf för den ovärdiga-
ste sf alla, men mitt sträfvande gick ut på att blifva der
bäste. Genom fornålderns lysande hjeltemålningar kände
jag mig manad till dygd oeh ädla gerningar, och då jag
slutligen, efter att som gosse icke hafva hört talas om
annat än dessa mönster af sjelfförsakelse och själsstor-
het, blef invigd uti kristendomens heliga läror och my-
sterier, strålade verldsaltet för mig uti öfverjordisk glans.
Uti en sådan sinnesstämning kom jag till universi-
tetet. Du kommer säkert ihåg, Roderich, med hvilken
förtjusning vi tillsammans läste äldre och nyare tiders
klassiska skriftställare, huru våra sinnen genom sådan
läsning, i förening med våra förträffliga lärares ord, för-
ädlades, huru glödande våra känslor voro för rätt och
sanning, och huru vi uti hänryckningens ögonblick svuro
att likna de ädlaste i verlden. Vi, eller åtminstone jag,
ansåg enskildes dårskaper, laster och förbrytelser endast
såsom undantag, hvilka det för den öfriga menskligheten
vore en from pligt att förminska.
Efter fyra års frånvaro återkom jag till residenset.
Jag återkom dit med hemlig fruktan att icke kunna mot-
svara de förhoppningar man gjorde sig om mig. Men,
o himmel! just motsatsen inträffade. Jag hade knappt
varit fyra veckor hemma, förrän man kallade mig än för
en ung och besynnerlig menniska, än för ett lärdt vid-
under.
Det gläder mig Thomas att du så väl användt din tid,
kanske alltför väl, ty du kommer till oss med alldeles
skefva föreställningar om verlden, och hvilka du hemtat ur
böcker. Bort med denna bokvishet, som icke låter an-
vända sig uti dagliga lifvet. Nu måste du lemna gre-
kerna i sitt värde och framför allt bhfva en ägta tysk
statsman, hvartill i synnerhet hör att vara hofman. Du
måste höra alla, men icke tro någon, se allt, men kunna
tiga; tänka allt, men icke förråda dina tankar; och för at
blifva oumbärlig bör du göra dig till allas verktyg. Sedan
du er gång blifvit oumbärlig, kam du med klokhet be-