I dag blir det icke något utaf med vår tillämnade
ustfärd., sade han i det han förde grefvinnan till the-
ordet, vi blifva för oss sjelfva i afton.
Nå, baron, sade grefvinnan, då har ni god tid att
söra ett så långt företal ni vill. Jag ger er tid ända till
klockan elfva i afton.
Sedan ministern fått del af det hållna samtalet, sade
han till baronen:
Du är dessutom ännu skyldig mig berättelse omdina
efnadsöden. Mina har du redan hört.
Rätt såv, svarade baronen, deruti skulle just mitt
företal bestå. Om ni, mina goda vänner, finnen er roade
af att höra min berättelse, så skall jag genast börja. Ni
kommer att få höra hvarjehanda satanstyg, dervid jag
alltid som en stackars satan råkade värst fast. Men be-
kymra er ej derom, lika litet som jag sjelf frågar deref.
ter. Jag är en annan Candide och påstår, i trots aj
allt satanstyg, att denna verlden ändå är den bästa.n
Ministern och hans grefvinna placerade sig midt emo
baronen. Begge voro intagne af en liflig och spänd ny-
fikenhet. Sedan theet blifvit serveradt, började baronen
på följande sätt:
Bländverket försvinner.
sDå jag ett år sednare än du, bästa Roderich, lem-
nade universitetet och återkom till min fars palats uti de
kurfursteliga residenset, förekom det mig likasom att det,
under de få år jag varit frånvarande, undergått en full-
komlig förvandling. Allt förekom mig främmande och
besynnerligt, till och med min egen far. Utan den in-
nerliga ömhet och tillgifvenhet jag hyste för min far.
vet jag knappt hvad jag uti min förvirring kunde hafva
företagit mig. Två gånger var jag nära att lemna fä
dernehemmet och företaga en resa kring jorden och an-
tingen slå mig ned hos hottentotterne eller blifva munk.
Lyckligtvis räddade min kraftiga ungdomliga natur min:
hotade förståndsförmögenheter, så att jag stundom kunde
öfverlemna mig åt glädjen.
xSom barn uppblomstrade jag under en herrlig, ty-
värr alltför hastigt hädangången mors heliga förmaninga
ocn fromma smekningar; som gosse och yngling fostra.
des jag af rättskaffens lärare uti enfald, eskuld, dygd ocr