RODERICHA
ELLER ETT LYCKANS BARN
EN DUBBELHISTORIA
AF
HENRIK ZSCHOKEKE.
I.
Företalet.
yHvad tinker ni på för godt? frågade grefvinnan en
afton baror Heuven, som, fördjupad i tankar, med kors-
lagda arma: och stirrande ögon, satt ensam framför the-
bordet.
ySal samma ögonblick sågs en ljungeld, åtföljd af ett
förfärligt åskslag, hvaraf husens grundvalar skakades, ge-
nomfara den heta och qvalmiga rymden. Heuven förblef
orörlig och likgiltig vid detta naturens uppror, emedan
hans själ var sysselsatt med andra syner.
Grefvinman, som sjelf erfor en liflig förskräckelse, var
desto mera förvånad öfver baronens orörlighet.
Hör ni då intet, baron? Åskan går! Hvad gör
ni då?,
Heuven kastade en blick på grefvinnan och svarade!
EHvad jag gör, min nådiga? Jag gör projekter. Jag
ur förtjust. Jag vet att ni kommer att skaka på hufvu-
det, men jag kastar mig för edra fötter och ni skall gifva
mig rätt.
Låt höra dås, sade grefvinnan leende.
vAck!. svarade baronen, i det han drog en djup suck,
det låter sannerligen icke säga sig med några få ord.
Det torde förekomma er narraktigt, ehuru det är ganska
allvarsamt. Jag funderade så här: Om hertigen på er
mans förböm skulle gifva mig en liten syssla uti kansliet,
der jag jemtt måste sitta med pennan i handen, eller kan-
hända endasit en tulltjenst, då — ack, älskvärda gref-
vinna, jag kan icke göra er det begripligt utan ett längt
företal.
Grefve Roderich inträdde emellertid uti rummet, un-
der det att regnet i stora droppar slog på fönstret.
7 So Aftonbl. N:o 178—180, 182.