rinrade att i Norge hade garantiema för den pro-
kterade jernvägen blifvit beviljade under allmän
elåtenhet. Den nu föreslagna jernvägen i Sverge
r enligt friherrens förmenande i afseende på sin be-
igenhet den bäst valda. Synnerligen förordades för-
laget derföre att militärtransporter skulle kunna ske
astigt, billigt oeh säkert, om det blefve antaget och
itfördt.
Grefve Henning Hamilton förklarade sig i allmän-
et för jernvägar, men då ett äldre bolag här ansågs
rerkligen existera och det vore olämpligt, att stän-
lerna utsatte sig för möjliga rättsanspräk, samt det
mu uppgjorda förslaget blifvit sä i hast uppgjordt,
utt hvarken några utarbetade beräkningar finnas för
itsträckningen till Köping, eller de ujppgjorda pla-
rerna blifvit underkastade vederbörande: embetsverks
sranskning och utlåtande, så önskade grrefyen att man
nätte ingå till Kongl. Maj:t med anhälllan, det frän
egeringen till rikets näst sammanträdiande ständer
lefve efter vederbörandes hörande, ingrifvet ett ut-
rbetadt förslag i ämnet.
Hr Rosenblad ansäg utskottets skäl tillräckligt vara
rederlagda genom frih. Palmstjernas reservation, men
lä han fruktade att vissa fantasirika melborgare, som
räntade den föreslagna jernvägen ulle skänka
ruld och Bröna skogar, kunde läta misseda sig afsin
;mhet för den svenska industriens bästa att gå in på
itskottets mening, så ville han tillägga nägra egna
yetänkligheter. Han beklagade att nu på riddarhu-
set sakna de tvä män, grefve Carl Hinrik Ankar-
svärd och presidenten von Hartmansdorff, hvilka, bäda
inder en läng följd af riksdagar de utmärkta le-
larne af motsatta opinioner, vid sista riksdagen utan
allt partisinne förenat sina bemödanden för att i få-
lerneslandets intresse så manligen bekämpa projek-
et för en jernväg mellan Örebro och Hwlt. Men då
le fattades, sä ville han sjelf söka tersätta dem;
vad som brast honom i förmåga, ville Ihan godtgöra
ned goda skäl. I allmänhet ansäg han. icke jernvä-
sar såsom nägot ondt, men dervid måste man taga
särskilda förhällanden i betraktande. Om man gär
till utlandet, så finner man först i England att detta
land mäste haft en ganska stor fördel 2f jernvägar,
lå dess befolkning är mängdubbelt störr:, dess areal
mindre men dess produktion och rörelse ofantligt öf-
vervägande den, som vi här i landet kwna hoppas
att ernå. Och likväl visste icke hr komnerserädet om
le engelska jernvägarne gjort godt eller ondt. Icke
heller visste han om verkan af de tyska jernvägarne
varit god eller ond. Norge står efter Sverge i in-
lustrielt hänseende; men det har icke heller de stora
ortkomstmedel, de stora svenska insjöar och den för-
träffliga Göta kanal, hvaraf vi hafva läittnad i vär
xommunikation, och derföre skulle hr Rosenblad, om
han varit norrman oeh haft äran att vara norsk stor-
chingsman, med samma öfvertygelse röstat för den
norska jernvägen, som han nu vill rösta mot den
svenska. Han anser med frih. Palmstjerna att man
ke bort börja med en stor bana, utan först ätnöjt
ig med att låta små uppkomma, der de kunde vara
.f behofvet päkallade, för att sedermer: efter om-
ständigheterna förena dem. En jernbara i Sverge
kan icke vara beräknad så mycket för resande, som
icke mera för framforsling af vära produiter till last-
aingsplatserna vid hafvet. Denna bana skulle vis-
serligen i ef viså män ufiderlättå en cel åf vära
bergslagsprodukters transport till Götheborg, men vin-
sten derpå blefve ändock en bagatell. Om man då
betänker det, enligt hr Rosenblads äåsigt, okloka
1tt lägga honom mellan tvenne sjöar, som halfva
året äro tillfrusna och icke segelbara, samt att
man finge 4 serskilda omlastningar, så fann talaren
att Götha kanal medförde en vida större fördel säväl
för försvaret som för handeln. Men den skulle kunna
få skada af jernvägen. Man menar att icke utgif-
terna skola blifva de högsta, som utskottet utfästat;
man skulle kanske af banan få inkomster; men huru
visar sig utsigten dertill, enligt erfarenheten i Eng-
land? Der hafva entreprenörerna, eller le som bil-
dat bolagen och sedan sält aktierna, direktörerna och
ingeniörerna haft vinsten, och så skulle det väl gå
här också. Ty nog skulle väl de svenska direktö-
rerna ete., lika väl som de engelska, låta betala sig
rätt vackra honorarier. Bättre än att för detta än-
damäl äsamka de skattdragande en större börda än
af någon föregående riksdag blifvit beviljad, vore det
att sätta försvarsverket i godt skick och fullborda
Carlsborg, sjelfva hjertpunkten för värt lands försvar.
För öfrigt menade talaren, att utgifterna icke skulle
stanna vid dessa millioner; man komme snart att
yrka mera, om man väl kom in i det beprsade nätet,
som skulle sträcka sig öfver landet ända till geta-
bygden i Småland. Att införa riket i stasskuld kan
icke vara rätt utan i yttersta nödfall för ikets för-
svar. I Frankrike hafva jernvägarne till väsendtlig
del varit orsaken till den förfärliga skulsättningen
under Ludvig Philip. I Österrike var det garantien
åt jernvägarne, som försatte staten i konkursmessigt
skick 1847 och utgjorde orsak till händelserna 1848.
Konung Fredrik Wilhelm III i Preussen, ädel i ämin-
oelse, dog med tom skattkammare, sedan staten blif-
vit inblandad i jernvägsföretagen.
Äfven uppträdde hr Rosenblad såsom f. d. subal-
ternoffieer i frågan om trupptransporter, samt stan-
nade vid den sats, att sedan man uttömt sina krafter på
jernvägen i stället för att sätta armeen och försvars-
verket i stridbart skick, dä kunde det bli tid att
tänka på minskning af armeen, ty man skulle icke
ha medel till dess underhäll. Bättre vore likväl att
en armå komme sent fram, än att ingen xmå skulle
finnas sedan jernvägen att föra den fort på vore fär-
lig. Värst af allt tyckte dock hr Rosenblal det vara
att icke vederbörande varit i tillfälle att pröfva för-
slaget. Då utskottet det oaktadt framkommit med
sin framställning, att Kongl. Maj:t skulle pröfva bo-
lagets säkerhet, sä hade man vältat ett ensvar på
konungens rådgifvare, då de åläggas göra hvad ut-
skottet bordt på förhand ombesörja. Hr 20senblad
minnes 1840 ärs riksdag och anser det icke omöjligt,
att man i en framtid kan vilja ställa statsriderna till
ansvar för de bestämmelser som fattas i förslaget.
Jädant kan man alltid befara, så länge cet gamla
bolagets Damoklessvärd hänger öfver sverska stats-
verket. Hr Rosenblad yrkar återremiss.
Hr Bräkenhjelm uppträdde derefter och ville hafva
bestämdt hvad man menade med nettoinkorrst. Han
I klandrade utskottets framställning säsom grindad på
inga säkra uppgifter och innefattande obestimda sti-
TIpulationer, samt yrkade återremiss. (Ferts.)
Hos PRESTESTÅNDET gåfvo på e. m. lektorerna
J. och D. Söderberg samt prostarna Ljungdahl, Has-
selrot, Setterblad och Holmberg sina äsigter tillkänna;
af prostarne Arosenius och Berlin, doktor Ghumeaslius
och professor Carlson förekommo nya yttranden. Ef-
Iter slutad diskussien voterades först om kontrapropo-
lsition, hvarvid 13 röstade för återremiss och 25 för
afslag; voteringen i hufvudfrägan utföll med 20 nej
Imot 20 ja, så att utgången berodde på den förseg-
lade sedeln. Den innehöll ett ja.
Derefter uppstod fråga om ingressen till utätandet,
I hvars afgörande på f. m. uppsköts. Det bslöts nu
latt bifallet skulle vara vilkorligt, nemligen så vida
I det på grund af 1848 ärs oktroj bildade jeravägsbo-
laget ansåges icke existera eller hafva upphört. Vid
I utskottets hemställan om den underd. skrifvelse som
skulle aflätas i ämnet, gjordes ett tillägg ang. ve-
derbörandes hörande, och en förändring till bere-
JdandaAaA Af Jag Allm sanee frrdala I et5llat för nsRllnaken