got närmarebestämdt om Elysdes planer, så innethålla likväl deras depescher till de respektiva hofven, uttryck af bekymmer för en innan årets slut förestående kris. En parlementarisk statskupp till för presidentstidens prolongation, en påräkr ger genom revisionen, en appell till folket, en afskedsansökan af Louis Bonaparte, samtidigt med de Bonapartistiska representanternas afskedstagande, hvarigenom lagstiftande församlingen skulle nödgas upplösa sig före är 1952, hoppet ait blifva återvald af folket, — det ena medlet efter det and ör föremäl för öfverliggning i de El ka kretsarne, utan att någon bestimd plan synes hafva blitvrit fattad. ;DJen fransk-spansk-italienska demokratkommittiöen har, som bekant, utfirdat ett längt maniifest. Denna kommitte bestå Lamenmais, Joly, Mathieu (dela Dröme), Schoelcher, Baune, Bertholon, Lasteyras och Michel (de Bourges). Deras manifest utvecklar nöd nien och Italien, dessa trenne natione tiusk härkomst, att hålla fast till 4 att til! lyeklig fulländning bringa de framsteg som blifvit ejorda på ett halft ndrade. Man mäste, heter det, undanrödja alla hinder för ett förbund mellan dessa trenne nationer, till hviket sedermera den ena nationen efter den andra skall suta sig, till dess man ändtligen kunnat åstadkomma ett allmänt folkföörbund. De tre nämnda nationerna, beslägtrade i afseende på språk, bi dning, uppfostran och seder, måste stilla sig i spetsen. Det hela slutar med den förklaring, att konnnittten med kraft skall gripa verket an och sträfva för sitt mål, som är: att genom ett spansk-italiensk-franskt förbund lägga en grund för alla folks förening. ;En uppgift om Louis Blancs resa til Spanien är emellertid ogrundad och beror på en nammförvexling. Den rätte Louis Blanc, f. d. ledamoten af 1848 års provisoriska regering, är ämmnu Ggvar i London.,