skäl för sig och bör minst kunna tydas till nachdel
för herr Hjertas karakter, hvilken tvärtom här fram-
stär säsom trohjertad och ömsinnt, om det än ä an-
Ira sidan möjligen skulle kunna skrifvas en inflytelse-
rik tidningschef till last att han någon gäng i valet
af sina biträden icke nog skrupulöst iakttagit en i
hans ställning nödvändig, vi vilja icke blott säga för-
sigtighet, utan till och med misstänksamhet och stål:
satt oåtkomlighet för allt slags personliga konsidera-
tioner.
Vi hafva yttrat att hr Sturzenbechers motvilja för
fortfarande närmare beröring med Almqvist hufvud-
sakligast var nägonting subjektift. Visserligen hade
Almqvists egendomliga taktik att söka såra en mot-
ständare förmedelst anfall på en tredje för saken främ-
mande person lagt i öppen dager en sida, som svär-
ligen kan undgå att stämplas som en smula dälig,
men hr S. egde för öfrigt, om äfven i kännedom af
andra hr Almqvists väl fantastiska deviationer, ingen
rätt att anklaga honom för vare sg kyrkostöld, rän,
förgiftning eller annat svärt brott. Det oaktadt hade
han, vare sig af något slags instirkt eller af en med-
född lynnets misstänksamhet, tidigt kommit att lik-
som skygga för Almqvists personlighet, att i beröring
med honom finna nägonting unheimlich, och i följd
deraf äfven funnit bäst att alltid ställa sig på en viss
vaksam fot med denna man. Han hade mängen gäng
om Almqvist sagt ät sig sjelf och mähända nägon
gäng äfven ät en förtrogen: vore denna menniska
satt i en lägre, för frestelserna mera blottställd sam-
hällskategori, skulle han vara kapabel till allt !s Detta
omdöme egde dock en grund af mera positif och all-
mängiltig halt. Hr S.- hade funnit nägra speciella
anledningar att i sin ordning iaktttaga Almqvist, me-
dan denne sjelf studerade så månsga andra, och han
hade dervid gjort en upptäckt; ham hade sökt att hos
A. utleta, såsom härftråden till vissa hans dunkla
handlingar, en eller annan bestämid, i moraliskt af-
seende dålig princip eller tendensz, och han- hade i
stället trott sig finna att denna rman — hvad som
kanske är än sämre — i sjelfva verket egde ingen
moralisk grundsats. Det vare osaggdt huruvida Alm-
qvist skulle, likt den simpla bofven, hafva nägonsin
för sig sjelf uppställt som naturlag: du har rätt att
taga der du inte kan få! du har rätt att mörda, der
man står dig i vägen!. men det ir ganska troligt att
han inom sig kunde hysa sädana trisonnemanger, som
följande: Hvad är rätt? all rätt är relatif! Mäånne
icke stöld, djupare seddt, är ett ginska elastiskt nå-
got, männe icke sjelfva mordet är på sätt och vis en
fördom! Lätom oss konstruera dessa begrepp ånyo
utan alla förutfattade meningar och se om vi icke
kunna åtminstone för vissa fall komma till andra re-
sultater, än de gamla gubbarne moralfilosoferne!
Och han konstruerade sig sålunda till stölden af
de Sehewenska reverserne och till mordförsöken mot
den kära farbrodern. Han satte: dialektiken i stäl-
let för sedlighet, sofismen i ställett för öfvertygelse.
Han ansåg som sin uppgift, att lkunna bevisa allt,
och sedan han en gäng i teorien blifvit dupe af denna
sin egen skenfagra bevisledning, var han äfven med
en otrolig dumåristighet färdig tilll alla dess konse-
qvenser i praxis. Detta slags menniskor äro utan
tvifvel de farligaste af alla. Vilddjuret känner man,
man flyr det eller binder det; äter mot dessa civili-
sationens, den metafysiska och estetiska förfiningens
onda andar har man intet annat att ställa än en natt
och dag vakande misstro, hvilken marterar en sjelf
mest. Man tröttnar ett ögonblick på denna sin eviga
vaktgörning och man är ett offer.
Hr Sturzenbecher misstrodde Almqvist och drog sig
heldre undan för en person med dlylik gikt i hjer-
nan, än att nödgas ständigt gå med hemlig fruktan
vid hans sida. Hr Hjerta var nog högsinnad att icke
misstänka och han har blifvit illa lönad derför. Detta
är i få ord hela historien. .
Vi föreställa oss att dessa detaljer skola vara för
Posttidningen tillräckliga; tillräckliga för att motivera
det omdöme vi i en föregående ertikel uttalat öfver
Almqvist, tillräckliga för att öfvertyga P. T. om att
anfallen i närvarande sak ot hr LÅ. J. Hjerta sakna
all berättigelse och endast röja en mala fides och
en äflan att af ganska enkla premisser tillkrångla en
konklusion, lika Wwuugen till sin logik, som oädel till
sin syftning.
Vi kunne icke annat än uttrycka vår er-
känsla för det vänskapsfulla oomdöme, som hr
Sturzenbecher här gifvit oss ooch för det älsk-
värda och anspråkslösa i helar hans framställ-
finge Vi anse ock rättvisan i anledning deraf
fordra, att komplettera hr Sturzenbechers upp-
lysningar med det tillägget, stt då han i an-
ledning af den uppstådda polmiken år 1842,
angående det så kallade dådey ville utgå ur
redaktionen, hade han ingen annan plats att
vinka på och var således färdig att uppoffra
sin existens för tillfället för känslan af hvad
han ansåg vara det rätta. Det var också en-
dast på hr Hjertas föreställning till hr Stur-
zenbecher derom, att det klandervärda i Alm-
qvists handlingssätt kunde fima en förmil-
drande förklaring uti den mängd af nålstygn
för hvilka Almqvist, som var så ömtålig på
författarefåfängans vägnar, nyss varit föremål
från Frejas och Biets sida, som hr Sturzen-
becher ändrade sin föresats. Men att en så-
dan ändring verkligen skedde, och att hr S.
säledes troligen missminner sig något om ti-
den när han upphörde atttillhira Äftonblads-
redaktionen såsom medarbetare — ett miss-
tag, som dessutom så lång tic efteråt är högst
ursäktligt, då det gäller blott några månader
— det visas af en förklaring, som hr Stur-
zenbecher sjelf, på hr Hjertas begäran, införde
Aftonbladet den 10 September 1843, i an-
edning af en notis i en annan tidning, att
van och kapten Lindeberg hadle utträdt ur re-
laktionen. Denna notis lydde så:
SMed anledning af en notis i gårdagens Freja, om
nitt utträdande ur Aftonbladets redaktion, anser jag
nig böra upplysa, att nägot sådant utträdande icke
ill dato egt rum, sämt aft det genom Aftonbladet
kall tillkännagifvas öm och när detta skall ske.
Stockholm den 10 September 184:1.
0. P.; Sturzsenbecher.v
Det sednaretillkännagifvandet äigde sedermera
j rum förr än vid årets slut, ehuru vi icke
etvifla hr S:s uppgift derom, att han, hvars
idrag till bladet hufvudsakligen angående
onst, theater och litteratur, ej fordrade per-
onlig närvaro å byrån, under den återstående
lelen afäret sparsammare besökt densamma
ör att ej äfventyra att der träffa tillsamman
ned Almqvist, till hvilken han hade kommit
ett spändt förhållande.
Vi erkänna för öfrigt gerna hvad efteråt visat
ig, att i den känsla som ledde hr Struzen-
ecker vid Almqvists bedömande, låg en
karpsinnigare aning och takt, än hos hr
ljerta; men å andra sidan hafve vi aldrig
ngrat den optimism sofa föranleder oss
tt taga andras handlingssätt 2å den bästa
idan. Att hr Struzenbeckers hjeta i detta fall
cke heller hörer till dem som sändigt stålsatt
ig med misstänksamhetens bellädnad, åda-
alägges för öfrigt äfven i afsende på Alm-
vist, af det välbekanta, vänliga, täckt skämt-
amma och qvicka poem, som Sturtzenbecker
ågra år sednare skref till Almqvist, när denne
ade blifvit regementspastor.
LITTERATUR.
drag till historien om 1650 års riksdag. Aka-