gifvas. Ett sådant undantag är t. ex. den
afhandling vi Ihär vilja i korthet anmäla.
Denna afhamndling upptager och utvecklar
en jemförelseviis helt liten detalj af vår histo-
ria, nemligen I berättelsen om en enda riksdag,
den af år 16500. Sådana ämnen synas oss 1
allmänhet varaa väl valda för akademiska af-
handlingar. Man kan ej på en sådan afhand-
ling använda sså lång tid, som utvecklingen af
ett allmännare vetenskapligt ämne kräfver. Ej
heller eger hvzar och en förmåga till en sådan
utveckling. Men en och hvar, som ämnar
sig in på en vetenskaplig bana, bör kunna
utvälja sig något mindre, begränsadt ämne,
intränga deri och sålunda framställa någonting.
nytt eller tillförene mindre kändt. Dessa mono-.
grafier, då de äro fullt pålitliga och fullt uttömt
sina ämnen, äro af största nytta för veten-l:
skapens allmännare studium och kunna vara del
grundstenar, på hvilka en sammanfattning
sedermera uppföres. Särdeles gäller detta om
de historiska och kanske ännu mer om de
geografiska mconografierna.
Riksdagen 11650 är en af de märkligare i
svenska historiden. Det var vid denna, som Chri-
stina betryggaade kronan åt Carl Gustaf, ett
verk, som Geitijer med rätta låter lända den
eljest i många. stycken tadelvärda drottningen
till förtjenst, emedan hon dermed afskar den
svenska adelns icke otydligt förrådda plan,
att göra Sverige till ett aristokratiskt valrike,
måhända i likhet med det olyckliga Polen.
Bevis på sådana afsigter hos adeln förefinnas
väl icke fullt bindande, men tillräckliga för
att göra dem högst sannolika. Så uppfatta-
des saken äfven af de ofrälse stånden vidl:
denna riksdag, och Christina häntyder sjelf il
sitt helsningstal till ständerna på att hon kände
adelns afsigter, då hon yttrade: Att Sverge
skulle förändras uti en republik eller annan
stat, det synes hvarken vår svenska nation,
den der alltid är van attregeras af en konung,
ej heller riksens natur-och art, som af he-
denhös hafver varit ett konungarike, lidal
kunna — —
Det var för öfrigt vid 1650 års riksdag,
som de första, allvarliga protesterna ifrån de
tre ofrälse stånden emot adelns öfvervälde, och
fordringar på en reduktion af de kronogods,
som den olagliggen tillskansat sig, läto höra sig.
Dessa fordringar voro så skarpa och stodo i
samband med. så tydliga och hotande röster
ifrån alla landlsorter, att adeln, som kommit
till riksdagen i afsigt att ytterligare föröka sin
makt, hade fullt upp att göra med att försvara
hvad den redin ägde. Oaktadt det förhål-
lande, huru ideln tillvällat sig en mängd af
rikets jord oa folkets egendom, hvarigenom
den nära nog vunnit sitt mål, att göra den
svenska bonden lifegen, icke är obekant, tor-
de dock följarde korta framställning ej sakna
intresse: .
Det har blifrit sagdt, attriksförmyndarne — bland
hvilka flera verkigen misstänktes för republikanism —
börjat kronogodsens förskingring, för att dermed för-
svagaden kungliga myndigheten. Attdetta varit ett
äf deras motiver, kan ej bestämdt pästäs; följden mä-
ste dock i längden blifva den nämnda. Men icke nog
härmed. Äfven: de ofrälse ständen fingo häraf erfara
betydliga olägemheter. Ty, då de afyttrade godsen
af sina nya imehafvare besuttos med frälserätt, min-
skades ständigt antalet af de skattdragande, hvarige-
nom bördan föll så mycket tyngre på de äterstående,
och dessutom mäste den afgjorda öfvervigt, som på
detta sätt gafs ät ert ständ, alltid blifva farlig för de
andras frihet. Sämst lottade voro dock äboerna på
de försälda hemmanen. Af skattebonden hade ränte-
egaren visserligen icke mer att fordra, än kronan
förut haft, nemligen räntan; men då han vanligen
ej uraktlät något medel, att äfven draga sjelfva hem-
manet under sig, lyckades han esomoftast tvinga bon-
den, att i förtviflan afstå sin rätt. Kom utskrifning
i fråga, så använde han allt sitt infl:tande, för att få
sin skattebonde utsedd till soldat, på det hemmanet
under dennes Axänsxaro mätte blifva skattevrak och
hemfalla till rännteägaren. Voro räntepersedlarne dyra
eller svära att sanskaffa, så tvangs bonden på det här-
daste, att utgörra dem in natura; voro de äter lätta
att ästadkomma, sä skapades svärigheter, genom att
antingen utfordra dem på besvärliga tider, säsom un-
der skörden och vid svära väglag, eller ock genom
att tvinga bonden föra dem till aflägsna orter och
förbi tullplatser, på det han skulle få betala tull o.
s. v., allt för itt förmå honom uppgifva sin skatte-
rättighet och si bringa hemmanet till fullkomlig frälse-
natur. Klaga han, sä vägrades rättvisa, eller, om
dom nägon gång fälldes i hans sak, blef den aldrig
exsequeråd. Ännu svärare var det för kronobonden,
hvilken nu endast hade sin adlige herres nåd att
tåcka för, om han fick bo qvar på det hemman, som
hans förfäder kanske i sekler odlat och brukat. Med
ett ord, allmogen var underkastad ett förtryck, som
var för den i Ihögsta mätto besvärligt och som tillika
alltmera utbrecddes, i det frälset ökades i sådan grad,
att den period . ej mera syntes aflägsen, dä hela riket
skulle vara laggdt under adel. Det gällde bondestän-
dets existens ssäsom fritt stånd i Sverige. Ja! det
pästods till ochh med, att adeln sökte tvinga det ifrån
sin rätt att bevista riksdagar derigenom, att frälse-
Bönderna förbjjödos betala herredågspc:: .rsar, pådet
bördan skulle; falla de få äterstäende krono- och
skatteböndernar alltför tung att bära.
Den oppossition, som nu, såsom nämdt är,
framträdde eemot den mäktiga adeln var lika
enig som krraftig ifrån. alla de tre ofrälse stån-
dens sida. Presterna gjorde i allmänhet ge-
mensam sak med borgare och bönder; endast
biskoparne voro visserligen af flera skäl adeln
benägna, men då de började alltför tydligt
inse detta, företogo sig de andra presterna,
att utan dem hålla dagliga sammanträden och
sade rent ut, att: såvida icke biskoparne ville
med dem kraftigt strida för de ofrälse stån-
dens urgamla frihet, så hade de på kapitlet
intet att beställas. Till ordförande för sig
valde de theologie professorn i Upsala Ter
serus, om hvilkens karakter och handlings-
sätt man kan göra sig ett begrepp, edå mar
läser huru han, vid biskoparnes vägran, at
underteckna en skrifvelse till drottningen, mer
fördran på reduktion af adelns gods, befallt
presteståndets notarie att öppna dörrarne pi
vid gafvel, utropande: Må hvar och en ut
träda ur vårt samqväm, som vägrar att un
derskrifva; ivi vilja icke längre erkänna en så-
dan såsom medborgare och patriot, utan så
söm fiende och förrädares. Detta kraftig:
tilltag hade: verkan och alla underskrefvo
utom högst. få. (Det kan varaintressant nog
att med detta 1650 års prestestånd jemför
1830 års!)
Såsom ranligt, sökte adeln oupphörlig
framhålla, att de rättmätiga fordringarne p
-ett hejdance och hämnande af dess usurpt
rade makt, voro anfall emc konungamakter
14 Al dan aln Aara