aldrig rimligtvis kan skada, men väl betyd-n
ligt gagna fäderneslandet. Vi känna af hi-9
storien huru flera länder hafva just den om-l?
ständigheten att tacka för sin kultur, att de-f
ras regenter begagnat fremmande mäns kraf-
ter, utan afseende på deras trosbekännelse
(tänk på Czar Peter I i Ryssland!), likasom
historien äfven visar huru den religiösa into-
leransen i grnnd skadat flera länder, då den
beröfvat dessa länder en viss trosläras bekän-
nares verksamhet. (Tänk på Spanien och
Mauriskerna, på Frankrike och Hugenotterna!)
Det sunda förnuftet säger oss äfven, och
ingen bestrider, att det är fördelaktigt för ett
land, att kunna tillgodogöra sig andra länders
utmärktare kapaciteter i vetenskap och konst,
i slöjd och all slags industri. Kan man icke
med samma skäl påstå, att det vore för ett
land ganska fördelaktigt, att äfven kunna be-
gagna sig af den kunskap och erfarenhet ut-
märkte män från andra länder kunna äga i
frågor, som röra lagskipning, lagstiftning och
förvaltning eller öfverhufvud i hvad som an-
går det offentliga i samhället? Är det då icke
en dårskap, att beröfva regeringen all möjlighet
att, om den ville, i detta fall se landets sanna
fördel till godo? Sak samma är med bekän-
nare af annan religion än statskyrkans, hvilka
äro i landet infödde och således ännu mera
än främlingar kunna gagna genom sina kun-
skaper och sin duglighet. Att hindra dessa
från en nyttig verksamhet, enligt hvars och
ens håg och förmåga, är icke blott ett våld
emot den enskilda menniskan, utan länder äf-
ven till förlust för samhället. Äfven i detta
fall, såsom i alla, finna vi således att rättvi-
sans och statsklokhetens principer, då de rätt
förstås, icke stå i strid, utan tvertom i full
öfverensstimmelse med hvarandra.
Det vore alltså godt om de stånd som icke
ännu biträdt det gjorda förslaget, då de nu
snart skola företaga frågan till afgörande, be-
hjertade dessa omständigheter, och åtminstone,
genom att låta konstitutionsutskottets förslag
blifva hvilande, lemnaze det öppet för näst sam-
manträdande ständer att afgöra saken. Dess-
förinnan kunna måhända fördomarne i ett
stånd och intoleransen i ett annat hafva så myc-
ket gifvit med sig, att man vill antaga för-
slaget; blir det hvilande, så behöfver, i sål
fall, frågan ej uppskjutas till en tredje riks-
dag. Vilja nästa riksdags representanter der-
emot ej saken, så kunna de förkasta det hvi-
lande förslaget. I alla händelser borde det ej
vara mycket vågadt, att vid denna -riksdagls;
bifalla konstitutionsutskottets nu afgifna, sål
högst moderata och försigtiga förslag.
r
— Oaktadt tidningarna på den sednare ti-
den till en temligen dryg del varit upptagna
med, framställningar, som angått den Alm-
qvistska katastrofen, måste dock efter en hän-
delse så sällsynt, så psychologiskt öfverra-
skande och nästan exempellös som denna, allt
som kan bidraga till upplysning om den o-l
lyckligt ryktbar vordne hufvudpersonens före-c
gående ställningar och förhållanden vara aft
intresse. Af denna orsak anse vi äfven skäl
att reproducera den förklaring, som hr Stur-
zenbecker afgifvit i Öresundsposten, rörande
hans förhållande till Almqvist år 1842, hvar-
om bland annat varit fråga i den Almqvistska
polemiken, och hvilken förklarings tillvaro vi
för några dagar sedan i korthet omnämnde.
Den är dessutom intressant och läsvärd i sig
sjelf, såsom vanligen allt som flyter ur hr
Sturzenbeckers penna. En enda kort erinran
hafve vi i anledning deraf tillåtit oss efteråt.
Öppen firzlaring i den Almqvistska saken.
Infandum jubes renovare dolerem.a
Utgifvaren af Öres.-Posten har på ett eget sätt
blifvit personligen inblandad i den diatrib, som motl;
Aftonbladet för närvarande föres med anledning afl.
nte arasvrVICIRL — tv var vn el DOFJANj()
Morgonbladet, som fann lämpligt att för sina ända-
mäl påminna om det Almqvistska dådet för en del
är sedan emot Blanche, då utgifvare af tidningen
Freja; flera andra blad hafva sedan med begärlighetl
fattat häri för att finna vapen mot hr L. J. Hjerta,
och sednast har äfven Posttidningen, hvars polemik
mot politiska motständare eljest alltid synts oss hafva
utmärkt sig framför de öfriga konservativa kämpar-
nas, genom en viss mindre vanlig loyautå, ansett sig!
tillständigt att envist fasthaka sig i nämnda, redan!
mänga är gamla episod, icke i afsigt att vinna nägon !
ny ledning till Almqvists karakteristik, utan för att
erhälla nägon mer eller mindre plausibel anklagelse-
grund mot Aftonbladets utgifvare. Posttidningen har
i ett af sina sednaste nummer temligen direkt vändt
sig till den, hvilken nedskrifver dessa rader, för attS
från hans sida framkalla en deklaration och ett vitt-1
nesbörd i ämnet; oeh det skulle måhända tydas soml(
brist på egard mot en tidning, hvilken vi, oaktadt
ieke tillhörande samma falang, dock verkligen anse
vara värd ett ärligt svar, i fall vi läte denna påstöt-
ning passera helt och hället opåaktad.
Man har påmint om det factum, att efter dets. k.
dädets tvenne af Aftonbladets medredaktörer herrar
Lindeberg och Sturzenbecher utgingo ur redaktionen
för Almqvists skull; det är sannt. Hr Hjerta har
derpå svarat att hr Sturzenbecher likväl ännu fleral-
är efter samma brytning fortfarit att skrifva i Afton-
bladet; äfven detta är sannt. Den skenbara motsä s
gelse, som här visar sig, torde utan allt krängel reda(c
sig så framt man endast gör en behörig distinktionr
mellan det att tillhöra en tidnings redaktion och det t
att lemna: bidrag till samma tidning. Det förra för-
utsätter en daglig beröring med bladets öfriga perso-
nal och ålägger delaktighet i ett visst solidariskt an-
svar redaktörerna emellan för tidningens hela verk-
samhet; det sednare innebär, nogast sedt, endast enji
allmännare likstämmighet, en sympati och förkärlek le
öfverhufvud taget, någon gång också knappast mera
än ett eller annat intresse för ögonblicket. (Män har
t. ex. sålunda i dessa dagar sett sjelfva hr Blanche,
mot hvilken det Almqvistska dädet i A. B. var rik-
tadt, lemna samma Aftonblad bidrag af sin penna.)
I afseende på det förra eller medredaktörskapet i Af-
tonbladet är det en sanning, att hr Sturzenbecher hade, lti
tillfölje af den om hösten 1842 timade offentliga bryt-)S!
ningen mellan honom oeh Almqvist, förlorat lusten
att vidare i redaktionen förblifva, det låg emot hans
ynne och karakter, det var just den dagliga berö-
ingen meden person, hvilken han ansäg sig subjek-ej
ift ega skäl att misstro, som han önskade undvika b
och han utgick sålunda ur Aftonbladets redaktions- bi
personal efter förloppet af de få månader, som äter- k
todo af äret, börjände med 1843: föregen räkning ett
itet anspräkslöst veekobiad. Denna skiljsmessa för S
gick för öfrigt, — hvilket här kan vara på sitt)d
tälle att uttryckligt förklara, — utan ringaste harm fc
Ner animositet frän exmedarbetaren Sturzenbeehers
ida mot Aftonbladet, tidningen, — och ett tecken
värpå är, att han verkligen flera är derefter under
istelse utomlands, ända intill dess han 1847 grund- .
ade Öres. Posten, lemnade tid efter annan längreSi
ch kortare bidrag till denna samma tidning, i hvil-be
en han alltid fortfarande ansett för en fördel och en sk
tmärkelse att skrifva, — än mindre mot dess utgif-
are och ehef med hvillan han Alde unnhöet om 4t
HP PA I HH ctr eve DO HON
si
d
f
f
f
k