påföljande 8:ne mänader, dä jag hade tillfälle be-
märka det stora förtroende, hvarmed Almqvist af v.
Schewen omhuldades. Almqvist sökte äfven i allt
behaga von Schewen och bemötte honom med en nä-
I stan sonlig pietet. Orsaken till ett så sällspordt för-
I hållande förklarade Almqvist förefinnas endast uti
hans tacksamhetskänsla för von Schewen, derföre att
denne, för flere är tillbaka, försträckt Almqvist 500
rdr bko, efter en hos honom begängen stöld, men
I hvilka penningar Almqvist sade sig längt för detta
I hafva äterbetalt. Enligt hvad han tillika förklarade,
hade han aldrig häftat i någon annan skuld hos von
Schewen eller haft andra affärer tillsammans med
honom, än de som varit en följd af deras: gemen-
samma sysslomannaskap i afvikne kanslisten Ahlstedts
konkurs. Sanningsenligheten af dessa uppgifter hade
jag allt skäl att betvifla, dels emedan jag ryktesvis
förnummit, att von Schewen egde skuldsedlar af Alm-
qvist ä betydliga belopp — hvilket jag ock en gäng
I frägande omnämnde för von Schewen, som derpäå af-
gaf undvikande svar, såsom jag förmodade till följd
af emellan honom och Almqvist träffad öfverenskom-
melse att förhemliga deras penningetransaktioner —
dels ock derför, att jag en gäng tyckte mig varse-
blifva uti en utdragen bordslåda hos von Schewen en
der liggande af Almqvist utgifven och på postpapper
skrifven revers.
I afseende på beskaffenheten af ryttmästaren von
Sehewens själs- och kroppsförmögenheter, så, beträf-
fande de förre, väckte det min förundran, att en så
gammal man kunde ega i behåll ej allenast ett o-
vanligt godt minne, utan äfven mycken reda och
skärpa i omdömet, samt dertill ett lynne, som fann
nöje i skämt öfver tidsfördrif, tillhörande den kraft-
fullare äldern. Nägon ledsnad vid lifvet lät ryttmä-
staren von Schewen aldrig förmärka, utan lät han
snarare päskina mycken lefnadslust. Med undantag
af en äkomma i ena eller båda benen; och deraf
föranledd smärta, hörde jag honom aldrig klaga öf-
ver illamående. Jag bör likväl nämna, att jag icke
sett ryttmästaren von Schewen på de sista 4 mäna-
derne, och känner icke huru hans helsotillständ varit
under denna tid. Att något arsenik funnits uti von
Schewens bostad har jag icke hört omtalas, ej eller
sjelf varseblifvit, och är jag fullt öfvertygad att von
Schewen hvarken kunnat eller velat förskaffa sig så-
dant.
Det torde måhända vid ett tillfälle, sådant som
detta, ieke anses alldeles olämpligt att meddela nä-
gra omständigheter, som, ehuru icke egande ringaste
juridiska giltighet, likväl uti psychologiskt hänseende
torde vara af synnerligt intresse och lemna, om jag
så får uttrycka mig, ordet till der fasansfulla gåta,
hvars lösning den pågäende undersökningen har till
föremäl.
För omkring 3 är sedan varseblef jag uti ett då i
Stockholm - befintligt frenologiskt museum ett gips-
aftryck utaf ett hufvud, som fästade min synnerliga
uppniärksamhet, Efter detsammas skärskådande blet
mitt total-omdöme, att den person, hvilken burit elle:
bure: originalet till: detta gipsaftryck, kunde vara i
ständ att begä hvilka brott som helst. Underrättad
att denna: person var regementspastorn, litteratörer
Almqvist, studsade jag öfver mitt härda omdöme,
misstroende min förmåga att rätt hafva genomskådat
de sig företeende frenologiska fenomenerna, och dera!
dragit riktiga följder. Denna misstro ökades äfven
deraf att jag om Almqvist, hvilken jag väl då icke
kände ens till utseendet, ej hört omtalas nägon hand-
ling, som lagen kunde: bestraffa. Jag egnade då åt
nämnde gipsaftryck en ytterligare granskning, men
kunde -ieke komma till annat resultat än detnyss an-
tydda. När jag sedermera, några är derefter, råkade
tit. Almqvist hos yon Schewen, märkte det intima
förhällande, som dem emellan rädde, väcktes hos mig,
jag må säga till följd af en inre nödvändighet, den
föreställning att Almqvist på von Schewen hade nå
gra arriere-pensces,, hvilken föreställning hos mig öf-
vergick till -moralisk visshet, då han förklarade sitt,
med stor uppoffring af tid, beqvämlighet m. m. för
enade, deltagande i von Schewens angelägenheter,
ofta af en beskaffenhet, helt och hället främmande
för en presterlig verksamhet, härflöt endast af er-
känsla för en läneförsträckning, lemnad och återbe-
tald för redan flera är tillbaka. Med någon erfaren-
het om menniskonaturens beskaffenhet, blir en sädan
oegennytta i hög grad otrolig.
Att här anföra och utveckla de frenologiska skäl,
hvarpå det omdöme, som ofvan blifvit uttaladt, är
grundadt, lärer icke vara på sin plats; hvadan jag
förbigår allt yttrande derom, förklarande mig dock
villig, att om sådant skulle framdeles äskas, ett sä-
dant afgifva. Hvad nu blifvit i detta ämne antydt,
har skedt endast för att förklara anledningen till mitt
för nägra är sedan yttrade, och allt hittills vidhällna
omdöme, att Almqvist vore i stånd till hvad som helst.
som upplästes, hvarefter vice häradshöfdingen Raths-
man på framställde frägor förmälde, att regements-
pastor Almqvist vid flera tillfällen från vice härads-
höfdingen, för ryttmästaren von Schewens räkning,
hemtat handlingar, som varit till granskning eller an-
dra ätgärders vidtagande ät vice häradshöfdingen öf-
verlemnade: att Rathsman icke kunde draga sig till
minnes det han vid nägot sädant tillfälle bemött re-
gementspastor Almqvist på ett mindre höfligt sätt
eller i hans närvaro om ryttmästaren von Schewen
fällt förklenliga yttranden, men att han deremot ihäg-
kom; att han för Almqvist omtalat, att en person sökt
förmå honom -att biträda ryttmästaren von Schewens
hustru och barn vid utsökande af deras rätt hosrytt-
mästaren, samt föranstalta att bemälde hustru och
barn kommo i besittning af sina lagliga rättigheter:
att regementspastor Almqvist, i anledning af ofvan-
berörde meddelande, flere gänger anmodat Rathsman
art derom skrifva ett hotande bref till von Schewen,
samt. att Rathsman efter sin bekantskap med rege-
mentspastor Almqvist städse trott sig finna, att Alm-l
qvist gjort allt för att förmå ryttmästaren von Sche-
wen att blifva misstänksam mot de personer, hvilka
omgåfvo honom, med undantag af Almqvist sjelf, som
pätagligen eftersträfvat att ensam blifva ryttmästarens
förtrogne; hvarjemte vice häradshöfdingen Rathsman,
efter det han lemnats tillfälle beskäda de uti proto-
kollet för den 14 dennes intagna, enligt ryttmästaren
von Schewens uppgift, af regementspastor Almqvist
utfärdade skuldförbindelser, yttrade: art han, ehuru
bokstäfverne uti dessa sagde: sedlar vore olika med
dem Almqvist vanligen skref, likväl, med afseende ä
flere deri förekommande bildningar oeh det egendom-
liga i stilen, toge för afgjordt att Almqvist skrifvit:
och uthändigat samma skuldförbindelser.
Hr ryttmästaren von Schewen anmälde till proto-:
kollet, att han den 17 dennes upptäckt att ätskilliga:
af Almqvist utfärdade recipisser angående skuldsedlar, !
hvilka Almqvist af von Schewen emottagit till inkas-:
sering, blifvit ryttmästaren fränhände; bland andra!
en å omkring 80 rdr, utgifven af landtmäteriauskul-!
tanten Bolin. l
j
j
Sedan herr doktor Lewin tillkännagifvit, att rytt-
mästaren von Schewens helsotillstånd på de sednaste
dagarne npgot försämrats samt att anledning till den ;
misstanka, att arsenik blifvit ryttmästaren bibringadt,
icke saknades, hvarom likväl hr doktorn sä fort ske!
kunde skulle lemna bestämdare intyg, uppsköts ran-
sakningens fortsättande till ett annat tillfälle. År och
dag som ofvan. Efter befallning.
Carl Dahlgren.
— Protokollet för den 21 Juni upptager åtskilliga
ytterligare. vittnesförhör, af kanslisten Montgommery,
vice notarie F. Bergman, källarmästaren Ahlström
RR nn rr
saken hade jag banat nig väg genom folk-,