Jag såg er genom ett moln, likt det, som
gick förbi mina ögon då jag, träffad af detaf
kaptenen lossade skottet, störtade från hästen.
Det var samma känsla, fastän mera smärtsam;
ty första gången kände jag det endast i si-
dan, nu var det i hjertat.
Jag såg er; ni var blek, men nästan små-
leende; ni gick med säkra steg öfver kyrk-
paren ni tycktes nästan brådska med att
omma till kyrkan.
Jag höll handen för ögonen ... Med ned-
sänkt hufvud och flåsande andedrägt står jag
midt ibland mina förvånade grannar. Min
Gud, min Gud! sade jag med: låg, nästan
bruten röst, det är icke sannt... det är icke
hon... Min Gud! mina ögon, öron, alla
mina sinnen bedraga mig... Hon ensam,
hon bedrager mig icke; hon ensam kan icke
bedraga mig. -
Då jag slutligen såg er på tre stegs afstånd
gå förbi mig, förlorade jag förmågan att tala
ännu smickrande mig med hoppet att ni ej
skulle gå ända fram till kyrkan, men stanna
på vägen, ropa öfver våld, samt för upprik-
tigheten af er kärlek vädja till alla qvinnors
vittnesbörd; då skulle jag hafva framstörtat,
skulle hafva äfventyrat mitt lif för att säga:
Ja, jag älskar henne, hon älskar mig; jag är
grefven af Moret, död för hela verlden, utom
för henne, utom för Isabella de Lautrec, min
trolofvade i denna och i en annan verld...
Låt mig gå med min brud,
Och i allas åsyn, i trots af allas motstånd,
skulle jag hafva bortför er, ty Jag kände mig
stark som en jätte.
O, Isabella! Isabella! Du förblef stum, du
stadnade icke; du gick in i kyrkan.
Ett länge undertryckt, förtvifladt rop af
smärta framträngde ur mitt bröst, i samma 0-
gonblick ni försvann under ingången till kyr-
kan, och innam man hunnit fråga pig om er-