Jag såg er genom ett moln, likt det, som gick förbi mina ögon då jag, träffad af detaf kaptenen lossade skottet, störtade från hästen. Det var samma känsla, fastän mera smärtsam; ty första gången kände jag det endast i sidan, nu var det i hjertat. Jag såg er; ni var blek, men nästan småleende; ni gick med säkra steg öfver kyrkparen ni tycktes nästan brådska med att omma till kyrkan. Jag höll handen för ögonen ... Med nedsänkt hufvud och flåsande andedrägt står jag midt ibland mina förvånade grannar. Min Gud, min Gud! sade jag med: låg, nästan bruten röst, det är icke sannt... det är icke hon... Min Gud! mina ögon, öron, alla mina sinnen bedraga mig... Hon ensam, hon bedrager mig icke; hon ensam kan icke bedraga mig. Då jag slutligen såg er på tre stegs afstånd gå förbi mig, förlorade jag förmågan att tala ännu smickrande mig med hoppet att ni ej skulle gå ända fram till kyrkan, men stanna på vägen, ropa öfver våld, samt för uppriktigheten af er kärlek vädja till alla qvinnors vittnesbörd; då skulle jag hafva framstörtat, skulle hafva äfventyrat mitt lif för att säga: Ja, jag älskar henne, hon älskar mig; jag är grefven af Moret, död för hela verlden, utom för henne, utom för Isabella de Lautrec, min trolofvade i denna och i en annan verld... Låt mig gå med min brud, Och i allas åsyn, i trots af allas motstånd, skulle jag hafva bortför er, ty Jag kände mig stark som en jätte. O, Isabella! Isabella! Du förblef stum, du stadnade icke; du gick in i kyrkan. Ett länge undertryckt, förtvifladt rop af smärta framträngde ur mitt bröst, i samma 0gonblick ni försvann under ingången till kyrkan, och innam man hunnit fråga pig om er