RÄTTEGÅNGS: och POLISSAKER.
Polis-protokoller angaende regements-pastor
0. J.; Almqvist).
Utdrag af protokollet, hället hos
Öfverstäthällare-embetet för polis-
ärender i Stockholm, den 19 Juni
1851.
Hofrätts vice notarien Beckman, anmodad att med-
dela de upplysningar han i afseende å regementspa-
stor Almqvists förhällande till ryttmästaren von Sche-
wen hade sig bekant, afgaf en så lydande, skriftligen
författad, berättelse:
Till Kongl. Öfverstäthällareembetet för Polisärenden !
Anmodad att meddela hvad jag har mig bekant i
afseende å regementspastorn C. J. L. Almqvists för-
. hällanden till. hr ryttmästaren Joh. Jacob von Sche-
wen, fär jag nu lemna följande upplysningar:
Bekant med ryttmästaren sedan omkring fyra ärl
tillbaka, erhöll jag i slutet af 1849 eller början af
sistlidne är besök af regementspastorn Almqvist, som
jag flera gänger förut träffat hos hr ryttmästaren.
Almqvist omtalade då att han, som nägra är der-
förut skulle blifvit bestulen, såsom orden lydde, pål
nästan allt hvad han egde, blifvit af ryttmästaren bi-
trädd med ett lån af, som jag vill minnas, 1100 rdr;
att han, som redan betalt detta län, och för öfrigt
icke stätt i nägra affärsförhällanden till ryttmästaren,
ansäg sig stå till honom i en tacksamhetsförbindelse
för det lemnade länet, och att Almqvist derföre, då
han blifvit af ryttmästaren anmodad att vara honom
behjelplig med några affärers uträttande, gerna ville
gå honom dermed tillhanda; och som för sådant än-
damäl nägra juridiska råd och upplysningar erfordra-
des, anmodades jag af Almqvist att vara honom följ-
aktig till ryttmästaren, hvilken anmodan:jag jemväl
efterkom. Sedermera besökte jag ryttmästaren flera
gänger. Vid ett tillfälle, i början af är 1850, då
ryttmästaren å ett bord i yttre rummet utanför säng-
kammaren lagt ett konvolut, innehällande ätskillige
papper; mt ingätt i sängkammaren, märkte jag, l:
under äetljag var ensam i rummet, i ena kanten af
det öfversta papperet slutbokstäfverna af namnet Alm-
qvist, hvarföre jag uppvek öfversta bladet af konvo-
lutet och dä. bemärkte trenne skuldsedlar af rege-
mentspastor Almqvist, hvars namnteckning jag dä väl
igenkände; kunnande jag intyga, att dessa skuldsed-
lars sammanlagda: belopp utgjorde aldraminst 3000
rdr bko, men som jag vill påminna mig 4000 rdr
bko. De underliggande reverserne undersökte jag ej
och vet säledes ej eller om flere jemväl af Almqvist
utfärdade funnos i konvolutet.
Någon tid derefter och sedan jag hos ryttmästaren
von Schewen fätt se ett med Almqvists stil skrifvet
koncept, innehållande förslag till en afhandling, hvar-
igenom ryttmästaren skulle till Almqvist öfverläta en
del af sin egendom, började jag misstänka, att Alm-
qvists besök hos ryttmästaren. hade till ändamäl ej
blott afbördandet af ofvannämnde tacksamhetsförbin-
delse, utan äfven och fastmer att förskaffa sig någon
öfverlätelse eller testamente af ryttmästaren, eller ät-
minstone att bereda sig möjlighet att på ett eller an-
nat sätt få sin skuld afqvittad — och denna tanka
vann desto hellre insteg hos mig, som jag eljest ej
kunnat förklara. anledningen, hvarföre regements-
pastorn Almqvist sä ofta besökte ryttmästaren eller
för honom uppoffrade så mycken tid oeh gjorde sig
så mycket besvär.
På sex mänader har jag, så vidt jag kan minnas;
ej besökt ryttmästaren, men vid förbigåendet äå ga-
tan har jag, särdeles de sednare tiderna, flera gån-
ger sett Almqvist gå upp till ryttmästaren von Sche-
wen, hvarvid jag de tvenne sista gångerna bemärkt
Almqvist synas vara i en betryckt och tankfull sin-
nesstämning, så att han ej ens vid förbigäendet blif-
vit mig varse. Stockholm den 19 Juni 1851.
C. A. Beckman.
som upplästes, hvarefter och sedan vice notarien
Beckman lemnats tillfälle beskåda de uti protokollet
för den 14 dennes intagne, enligt ryttmästaren von
Schewens uppgift, af regementspastor Almqvist utfär-
dade skuldförbindelser, samt uppmanats meddela ut-
lätande, huruvida han ansåg desamma vara skrifna
af bemälde Almqvist, Beckman yttrade: vatt sjelfva
andan i stilen vore lika, men bokstäfverna äfvensom
namnteckningen nägot olika med Almqvists vanliga
stil och namnteckningp.
Efter det doktor Levin på fräga upplyst, att då
skålen med hafresoppan på måndags förmiddagen den
2 uti innevarande mänad honom förevisades, soppans
qvantitet varit omkring ett qvarter; att 3 å 4 hvita
korn flutit på ytan af soppan, men flera varit synliga
å botten, samt att 4 å 5 korn funnits fasttorkade å
skälkanten, hördes
Provisoren Lövendahl och berättade: att pigan Hed-
da Häger någon dag i början af denna mänad,
inkommit ä apotheket och derstädes uppvisat en
poreelainsskäl, uti hvilken ä botten och kanterna se-
tat fastklibbadt ett hvitt ämne, som H. Häger begärt
skulle undersökas; att då det icke tillkommer apothe-
kare att någon sädan undersökning anställa, provi-
sorn Fredholm, hvilken H. Häger anmodat att under-
sökning verkställa, hänvisat henne till doktor Ham-
berg, hvars adress hon jemväl erhällit, skrifven af
Lövendahl, derförinnan säväl Lövendahl som Fred-
holm noga betraktat skälens innehäll, och genom
smakning å det der fastsittande ämnet samt antänd-
ning af ett lösbrutet stycke, funnit att ämnet var
arsenik; samt att då skälens innehåll till en del va-
rit pulveriseradt så väl ä botten som kanterna, Lö-
vendal hyste den förmodan att nägot liqvidum icke
varit i skälen.
Den skäl, hvaruti hafresoppan varit förvarad vid
Hedda Hägers besök å apotheket Lejonet, förevisades
och igenkändes af doktor Levin samt provisorerne
Fredholm och Lövendahl.
Då provisorerne Fredholms och Lövendahls upp-
märksamhet fästades derå, att på sätt pigan Häger
uppgifvit, hafresoppan blifvit långt före skälens affö-
rande till apotheket, afsilad, sä att endast den tjoc-
kaste delen stannat qvar och hunnit torka, förklarade
så väl Fredholm som Lövendahl sammanstämmande,
att de icke vidare hyste tvifvel om möjligheten deraf,
att den arsenik, som de funnit i skälen, förut varit
blandad i hafresoppa.
Uppå begäran af ryttmästare von Schewen intygade
doktor Levin, vice häradshöfdingen Rathsman och
vice notarien Beckman, att ingen af dem hört rytt-
mästaren uttrycka önskan att snart aflida, utan att
vittnena tvertom hade all anledning till den förmo-
dan, att r,ttmästaren ästundade att få lefva: att
ryttmästaren icke ät någon af vittnena eller i deras
närvaro, fällt yttrande, hvaraf kunde slutas att han
sjelf ämnade förkorta sina dagar; samt att ryttmä-
staren i allmänhet var lugn och vid gladt lynne samt
ofta skämtsam ock ungdomlig.
Viee häradshöfdingen Rathsman, uppmanad att upp-
lysa hvad han om förhällanderna emellan ryttmästa-
ren von Schewen och regementspastor, Almqvist egde
sig bekant, afgaf följande, skrifteligen författade, be-
rättelse :
vAnmodad att meddela hvad jag kan hafva mig
bekant i afseende på ryttmästaren J. J. von Sehe-lic
wens och regementspastorn C. J. L. Almqvists in-k
bördes förhållanden, får jag äran hämna: Vid ettls:
besök hos v. S., i Augusti mänad förlidet är, råkade d
jag för första gängen regementspastor Alniqvist, hvilken
jag förut kände endast till utseendeti Sedermera
sammanträffade vi derstädes nästan dagligen under
) Se A. B. JM 149, 151, 153—158, 160, 162 och 163. :
TR a a a a
nt ke oh rt i ON RN ed mk INR I förta Vt Ht Fr frn nt fö fkl! RR a KK RM
DM MM mm br sh Er hy AM 0 HM tt OM pe RO DR O ÖN At RE
ROLE Ad 0 Fv OO LO HH PN
-—-