RÄTTEGÅNGS: och POLISSAKER. Polis-protokoller angaende regements-pastor 0. J.; Almqvist). Utdrag af protokollet, hället hos Öfverstäthällare-embetet för polisärender i Stockholm, den 19 Juni 1851. Hofrätts vice notarien Beckman, anmodad att meddela de upplysningar han i afseende å regementspastor Almqvists förhällande till ryttmästaren von Schewen hade sig bekant, afgaf en så lydande, skriftligen författad, berättelse: Till Kongl. Öfverstäthällareembetet för Polisärenden ! Anmodad att meddela hvad jag har mig bekant i afseende å regementspastorn C. J. L. Almqvists för. hällanden till. hr ryttmästaren Joh. Jacob von Schewen, fär jag nu lemna följande upplysningar: Bekant med ryttmästaren sedan omkring fyra ärl tillbaka, erhöll jag i slutet af 1849 eller början af sistlidne är besök af regementspastorn Almqvist, som jag flera gänger förut träffat hos hr ryttmästaren. Almqvist omtalade då att han, som nägra är derförut skulle blifvit bestulen, såsom orden lydde, pål nästan allt hvad han egde, blifvit af ryttmästaren biträdd med ett lån af, som jag vill minnas, 1100 rdr; att han, som redan betalt detta län, och för öfrigt icke stätt i nägra affärsförhällanden till ryttmästaren, ansäg sig stå till honom i en tacksamhetsförbindelse för det lemnade länet, och att Almqvist derföre, då han blifvit af ryttmästaren anmodad att vara honom behjelplig med några affärers uträttande, gerna ville gå honom dermed tillhanda; och som för sådant ändamäl nägra juridiska råd och upplysningar erfordrades, anmodades jag af Almqvist att vara honom följaktig till ryttmästaren, hvilken anmodan:jag jemväl efterkom. Sedermera besökte jag ryttmästaren flera gänger. Vid ett tillfälle, i början af är 1850, då ryttmästaren å ett bord i yttre rummet utanför sängkammaren lagt ett konvolut, innehällande ätskillige papper; mt ingätt i sängkammaren, märkte jag, l: under äetljag var ensam i rummet, i ena kanten af det öfversta papperet slutbokstäfverna af namnet Almqvist, hvarföre jag uppvek öfversta bladet af konvolutet och dä. bemärkte trenne skuldsedlar af regementspastor Almqvist, hvars namnteckning jag dä väl igenkände; kunnande jag intyga, att dessa skuldsedlars sammanlagda: belopp utgjorde aldraminst 3000 rdr bko, men som jag vill påminna mig 4000 rdr bko. De underliggande reverserne undersökte jag ej och vet säledes ej eller om flere jemväl af Almqvist utfärdade funnos i konvolutet. Någon tid derefter och sedan jag hos ryttmästaren von Schewen fätt se ett med Almqvists stil skrifvet koncept, innehållande förslag till en afhandling, hvarigenom ryttmästaren skulle till Almqvist öfverläta en del af sin egendom, började jag misstänka, att Almqvists besök hos ryttmästaren. hade till ändamäl ej blott afbördandet af ofvannämnde tacksamhetsförbindelse, utan äfven och fastmer att förskaffa sig någon öfverlätelse eller testamente af ryttmästaren, eller ätminstone att bereda sig möjlighet att på ett eller annat sätt få sin skuld afqvittad — och denna tanka vann desto hellre insteg hos mig, som jag eljest ej kunnat förklara. anledningen, hvarföre regementspastorn Almqvist sä ofta besökte ryttmästaren eller för honom uppoffrade så mycken tid oeh gjorde sig så mycket besvär. På sex mänader har jag, så vidt jag kan minnas; ej besökt ryttmästaren, men vid förbigåendet äå gatan har jag, särdeles de sednare tiderna, flera gånger sett Almqvist gå upp till ryttmästaren von Schewen, hvarvid jag de tvenne sista gångerna bemärkt Almqvist synas vara i en betryckt och tankfull sinnesstämning, så att han ej ens vid förbigäendet blifvit mig varse. Stockholm den 19 Juni 1851. C. A. Beckman. som upplästes, hvarefter och sedan vice notarien Beckman lemnats tillfälle beskåda de uti protokollet för den 14 dennes intagne, enligt ryttmästaren von Schewens uppgift, af regementspastor Almqvist utfärdade skuldförbindelser, samt uppmanats meddela utlätande, huruvida han ansåg desamma vara skrifna af bemälde Almqvist, Beckman yttrade: vatt sjelfva andan i stilen vore lika, men bokstäfverna äfvensom namnteckningen nägot olika med Almqvists vanliga stil och namnteckningp. Efter det doktor Levin på fräga upplyst, att då skålen med hafresoppan på måndags förmiddagen den 2 uti innevarande mänad honom förevisades, soppans qvantitet varit omkring ett qvarter; att 3 å 4 hvita korn flutit på ytan af soppan, men flera varit synliga å botten, samt att 4 å 5 korn funnits fasttorkade å skälkanten, hördes Provisoren Lövendahl och berättade: att pigan Hedda Häger någon dag i början af denna mänad, inkommit ä apotheket och derstädes uppvisat en poreelainsskäl, uti hvilken ä botten och kanterna setat fastklibbadt ett hvitt ämne, som H. Häger begärt skulle undersökas; att då det icke tillkommer apothekare att någon sädan undersökning anställa, provisorn Fredholm, hvilken H. Häger anmodat att undersökning verkställa, hänvisat henne till doktor Hamberg, hvars adress hon jemväl erhällit, skrifven af Lövendahl, derförinnan säväl Lövendahl som Fredholm noga betraktat skälens innehäll, och genom smakning å det der fastsittande ämnet samt antändning af ett lösbrutet stycke, funnit att ämnet var arsenik; samt att då skälens innehåll till en del varit pulveriseradt så väl ä botten som kanterna, Lövendal hyste den förmodan att nägot liqvidum icke varit i skälen. Den skäl, hvaruti hafresoppan varit förvarad vid Hedda Hägers besök å apotheket Lejonet, förevisades och igenkändes af doktor Levin samt provisorerne Fredholm och Lövendahl. Då provisorerne Fredholms och Lövendahls uppmärksamhet fästades derå, att på sätt pigan Häger uppgifvit, hafresoppan blifvit långt före skälens afförande till apotheket, afsilad, sä att endast den tjockaste delen stannat qvar och hunnit torka, förklarade så väl Fredholm som Lövendahl sammanstämmande, att de icke vidare hyste tvifvel om möjligheten deraf, att den arsenik, som de funnit i skälen, förut varit blandad i hafresoppa. Uppå begäran af ryttmästare von Schewen intygade doktor Levin, vice häradshöfdingen Rathsman och vice notarien Beckman, att ingen af dem hört ryttmästaren uttrycka önskan att snart aflida, utan att vittnena tvertom hade all anledning till den förmodan, att r,ttmästaren ästundade att få lefva: att ryttmästaren icke ät någon af vittnena eller i deras närvaro, fällt yttrande, hvaraf kunde slutas att han sjelf ämnade förkorta sina dagar; samt att ryttmästaren i allmänhet var lugn och vid gladt lynne samt ofta skämtsam ock ungdomlig. Viee häradshöfdingen Rathsman, uppmanad att upplysa hvad han om förhällanderna emellan ryttmästaren von Schewen och regementspastor, Almqvist egde sig bekant, afgaf följande, skrifteligen författade, berättelse : vAnmodad att meddela hvad jag kan hafva mig bekant i afseende på ryttmästaren J. J. von Sehe-lic wens och regementspastorn C. J. L. Almqvists in-k bördes förhållanden, får jag äran hämna: Vid ettls: besök hos v. S., i Augusti mänad förlidet är, råkade d jag för första gängen regementspastor Alniqvist, hvilken jag förut kände endast till utseendeti Sedermera sammanträffade vi derstädes nästan dagligen under ) Se A. B. JM 149, 151, 153—158, 160, 162 och 163. : TR a a a a nt ke oh rt i ON RN ed mk INR I förta Vt Ht Fr frn nt fö fkl! RR a KK RM DM MM mm br sh Er hy AM 0 HM tt OM pe RO DR O ÖN At RE ROLE Ad 0 Fv OO LO HH PN -—