Jag har jäffvat mina domare, mu. mina
bödlär, Hivilken timma har ni utsatt till mu.
afrättning?
Bestäm den sjelf, sire, sade generalen:
Murat uppptog ur fickan en klocka, i hvil-
ken hans ggemåls porträtt var infattadt; men
slumpen gjjorde, att klockan var vänd så, att
hans blickaar föllo på porträttet, i stället för
urtaflan; haan betraktade det med ömhet.
Se, gemeral, sade han och visade porträt-
tet för Nuunziante, se, det är drottningens
porträtt; nni känner henne; är det icke likt?
Generaleen bortvände ansigtet. Murat drog
en suck occh stack klockan åter i sin ficka.
Nåväl, sirex, sade nu fiskalen; hvilken
timma bestämmer ni?
Ah, det var sannt, sade Murat småleende.
Då jag såg Carolines porträtt glömde jag
hvarföre jag framtagit klockan.
Han såg nu åter på klockan, men denna
gång på dlen sidan, der urtaflan satt.
Nåväl! låt det bli klockan fyra, om ni så
vill; klockaan är tre slagen; det är femtio mi-
nuter somi jag begär. Är det för mycket,
Min herre ?,
Krigsfiskkalen bugade sig och gick ut. Ge-
neralen ännnade följa honom.
Får jag ej mera återse er, Nunziante?,
sade Murat.
Mina order ålägga mig visserligen att vara
närvarande vid er afrättning, sire; men jag
har ej styrka dertill.n
Det är: bra, general, det är bra; jag fri-
kallar er ffrån att vara tillstädes i detta sista
ögonblick;.; men jag önskar att ännu en gång
få säga err farväl och omfamna er..
Jag skaall vara er till mötes, sire.n
;Tack! Lemna mig nu ensam.
Sire, lhär äro två prester . . .
Murat gjorde en åtbörd af otålighet.
Vill ni emottaga dem? fortfor generalen.
Ja, låt dem komma in.s
Generalen gick ut. Ett ögonblick derefter!
visade sig de begge presterna på dörrtröskeln;
den ena hette don Fransesco Pellegrino: han
I
I