MURAT. )
AF
ALEXANDRE DUMAS.
Generalen hade låtit anrätta sin middag ut
rummet nästintill det, som var konungens fän-
gelse. Murat följde honom dit in, satte sig
till bords, men. kunde icke äta. Det skåde-
spel, han nyss betraktat, hade krossat hans
bjerta, och likväl hade denne man, utan att
rynka ögonbrynen, vandrat öfver Abubkiirs,
Eylaus och Moskwas förfärliga valplatser.
Efter middagens slut återvände Murat till
sitt rum, öfverlemnade till general Nunziame
de åtskilliga bref han skrifvit, samt bad denne
att lemna honom ensam.
Generalen gick ut.
Murat gick med stora steg flera hvarf om-
kring i rummet, stannade emellanåt vid fön-
stret, men utan att öppna det. Slutligen tyck-
tes han liksom öfvervinna en djup afsky, förde!
sin hand till fönstervredet och öppnade fön-
stret. Natten var lugn; man kunde urskilja
hela stranden, Han sökte med sina blickar
upp. äcka det ställe, der Campana var jordad:
två hundar, som krafsade på grafven, utvisade
den fo honom. Konungen tillslöt häfti
fönstret, och kastade sig alldeles klädd på
sin säng. Men af fruktan att man skulle till-
skrifva hans upprör la sinnesstämning en per-
sonlig rädsla, afklädd. han sig slutligen, lade
ig och sof, eller tyckt 8 åtminstone sofva,
wela natten. -
Den 9:de på morgonen a Vände de skräd-
are, som Murat hade begärt. Han beställde
f dem många klä despersedlar och gjorde sig
Il möda att i eniighet med sin praktälskande
mak omständlige; a beskrifva huru han on-
sade att de måtte förfärdigas. Han var just
sselsatt med dett a, då general Nunziante in-
idde; Denne afh örde nedslagen de befall-
ngar konungen u tdelade; generalen hade
st nyss erhållit tel egrafiska depescher, hvilka
—
) Se N:is l4l 144 , ch 146. n