MURAT. ) AF ALEXANDRE DUMAS. Generalen hade låtit anrätta sin middag ut rummet nästintill det, som var konungens fängelse. Murat följde honom dit in, satte sig till bords, men. kunde icke äta. Det skådespel, han nyss betraktat, hade krossat hans bjerta, och likväl hade denne man, utan att rynka ögonbrynen, vandrat öfver Abubkiirs, Eylaus och Moskwas förfärliga valplatser. Efter middagens slut återvände Murat till sitt rum, öfverlemnade till general Nunziame de åtskilliga bref han skrifvit, samt bad denne att lemna honom ensam. Generalen gick ut. Murat gick med stora steg flera hvarf omkring i rummet, stannade emellanåt vid fönstret, men utan att öppna det. Slutligen tycktes han liksom öfvervinna en djup afsky, förde! sin hand till fönstervredet och öppnade fönstret. Natten var lugn; man kunde urskilja hela stranden, Han sökte med sina blickar upp. äcka det ställe, der Campana var jordad: två hundar, som krafsade på grafven, utvisade den fo honom. Konungen tillslöt häfti fönstret, och kastade sig alldeles klädd på sin säng. Men af fruktan att man skulle tillskrifva hans upprör la sinnesstämning en personlig rädsla, afklädd. han sig slutligen, lade ig och sof, eller tyckt 8 åtminstone sofva, wela natten. Den 9:de på morgonen a Vände de skrädare, som Murat hade begärt. Han beställde f dem många klä despersedlar och gjorde sig Il möda att i eniighet med sin praktälskande mak omständlige; a beskrifva huru han onsade att de måtte förfärdigas. Han var just sselsatt med dett a, då general Nunziante inidde; Denne afh örde nedslagen de befallngar konungen u tdelade; generalen hade st nyss erhållit tel egrafiska depescher, hvilka — ) Se N:is l4l 144 , ch 146. n