tjensten, dock endast såsom en öfvergång tilll friare valrätt, hvilken i alla fall säkerligenl måste framdeles beviljas. — I anseende tilllc befordringssättet och presterskapets orgnaisationi föreslås väl ingen egentlig reform. Men, an-l5 märker han, redan vid reformationens infö-lc rande beslöts att sammanslå flera pastoraterit till ett. Så var en princip uppställd, till hvil-!l ken man väl närmast då fördes af den starka lönereduktionen, men som, ehuru ofta till riktigheten ifrågasatt, hindrat en i mån af landets stigande odling och folkmängd fortgå-ll ende pastoratsfördelning. En sådan har en-ls dast i färre. fall skett, och den åtgärd, som il stället vidtagits, var inrättandet af komministraturer, kapelloch brukspredikantstjenster! m. m., hvilkas antal sedermera ökats i alltle jemt stigande proportion,. Ibland de härafl härrörande olägenheter anmärker han det främls mande förhållande, som mellan pastor, pålf hvilken församlingsvården hvilar, och församl: lingen i stora folkrika pastorater nödvändigtlt måste uppkomma, ekonomiskt bekymmer : ill presterskapets lägre grader, långsamhet ibe-lf fordringar, nödvändigheten att så ofta genom lf vikarier besörja pastoralvården o. s. v. -Hanh fäster härvid med rätta synnerlig vigt vid be-lc redandet af skyndsammare befordran, och före1 slår att minskandet af konkurrenternas antalls måtte beredas genom upphörande af prestersl anställande vid folkskolor, komministraturers: indragning vid pastoraters delning, möjligenls ock genom indragning af en eller annan minl( dre behöflig presterlig tjenst, en sådan tjensts 1 sammanslående med en annan o. s. v. Myc-lh ket vore härom att säga, och hvartill en kortli artikel omöjligt kan lemna utrymme. Men då lc hr K., såsom förut blifvit sagdt, medgifver,ls att en friare valrätt än till och med den aflf nya kyrkolagskommitteen föreslagna säkerligen måste framdeles beviljas, så frågas, huru detta i lämpligen må kunna ske, om icke enligt!! den presbyterianska kyrkoförfattningens princip, att församlingen eger oinskränkt rätt att till sin själasörjare kalla hvem som helst, så snart han är till embetet fullt kompetent, samt pastoraterna så fördelas, att deras folkmängdl, och storlek icke öfverstiger pastors förmåga att på behörigt sätt vårda dem, men komministraturer och kapelltjenster alldeles upphöra. Hr K. anmärker, att han icke anser subordi-; nationsförhållandena inom kyrkan menliga för, den presterliga verksamheten, utan snarare l, tvärtom. Men skulle meningen härmed en-l dast vara den, att ett tillfälle till praktisk, tjensteutöfning må beredas prestmannen, innan han emottager den maktpåliggande kyrkoher-; debeställningen, så tro vi detta lättast kunna beredas, om, i motsats mot det som hr Kl föreslår, prester eller prestkandidater företrädesvis antoges till folkskolelärarebeställningar, med skyldighet att biträda pastor i embetetl vid. förefallande -behof, hvarigenom på en gång I. en nödig praktisk öfning kunde beredas prestkandidaterna, i likhet med det som äfven il Skottland eger rum, och folkskolan äfvenl. vinna genom mer bildade skollärare samt utsigter till befordran och en nödig omsättning för dessa nu vanlottade lärare, hvilkas stöllning innan kort säkerligen skall föranleda helal. allmänheten bekymmer och menligt inverka på folkskoleväsendets hela skick. Hvad sub-, ordinationsförhållandet prester emellan i öfrigt vidkommer, beror bedömandet af detsam-l. ma hufvudsakligast af det sätt, hvarpå manl fattar prestembetets ändamål. Skall meningen l: härmed vara att genom detsamma upprätthålla endast en yttre sedlig ordning, och såmedelst endast komma de civila myndighe-l terna till hjelp, så se vi heller intet menligtl för den presterliga verksamheten i detta subordinationsförhållande. Beträffande åter det direkta positiva inflytande till religiositetens och sedlighetens befrämjande, hvilket väl bör! utgöra detta embetes hufvudsakliga ändamål, så hålla vi före, att härvid icke litet kommer an på den ställning, hvaruti presten står till sin församling, eller att han är den ende härför ansvarige inom sin krets och icke eger att vältra göromålen på någon annan. Vi anse, tvärtemot hr K., just detta för den aldra vigtigaste och väsendtligaste punkt i en presbyterialförfattning, samt den af hvilken rg embetets välsignelser, med hänsyn till den kyrkliga organisationen, hufvudsakligast beror. Vidkommande, till sist, den kyrkliga styrelsen föreslår hr K., att för handhafvandet af hela landets gemensamma kyrkliga angelägenheter Generalsynoder måtte inrättas, i enlighet med nya kyrkolagskommittens förslag. Vi instämma häruti, blott dessa så inrättas, att icke lekmännens röster och inflytande vid desamma undertryckas, hvilket enligt nya kyrkolagskommitteens förslag ofelbart skulle ske. Mest ventileras dock härvid domkapitlens inrättning, alldenstund dessa, vid genomförandet af den nu pågående reorganisationen af läroverken, ej gerna kunna fortfara uti sin närvarande form. Hr K. förordar härvid nya kyrkolagskommittåens förslag, eller att i de nu varande lektorernas ställe pastorer genom presterskapets val måtte inkallas till ledamöter i domkapitlen. Hr prof. Anjou gör härvid åtskilliga icke ogrundade anmärkningar. Vi vilja för vår del tro, att äfven i detta fall en presbyterialförfattning erbjuder den lättaste och den ginaste hjelp för svårigheterna. Kretsstyrelsen, bestående af samtliga pastorerna inom distriktet till ett antal af 15 till 20 församlingar samt en af kyrkorådet utsedd lekman från hvarje församling, utgör enligt denna den öfver kyrkorådet närmast stående kyrkliga instans, hvilken afdömer alla ärenden som till densamma hänskjutas från kyrkorådet, samt handlägger alla öfriga kyrkliga vr Fr som kunna röra distriktet. Härmed skulle ock biskopsembetena göras öfverflödiga. Dock denna ide är ännu hos oss ny. Vi vilja derföre blott framkasta tanken till våra läsares begrundning, förbehållande oss att framdeles, när tillfället det kan föranleda, ingå i en närmare utveck ling af densamma. Till Joh. Ludv. Runeberg. Sånger vid piano ord och musik aj Isidor Dannström, hos Rylander pris 1 rår. Såsom inledning och motiv till bedömande af detta sånghäfte, hoppas vi, att läsaren ur