Utom nägra mindre berättelser, träffa vi slutligen i arbetet ett större, af oförgänglig skönhet strålande och af paradisiska blommör doftande fantasistycke, benämndt Murnis,; och uti hvilket författaren, så synes det oss, velat framställa en transfiguration af mannens och qvinnans sammansmältande i den snöhvita lyckan af en gudomlig kärlek. Hela detta stycke andas vällukter, men ännu mer; det brinner ; hvarje ord innehäller en himmelbeslägtad tanke, hvarje tanke är en kyss, tryckt på en engels läppar. Vi tycka oss i hvarje rad förnimma en harpa, spelad på en högre stjerna, hvars toner klinga säsom helsningar från ett bättre af evig lycksalighet blomstrande land.