äro Icke blött utsatte för vådan att sammanblanda kämparne med tiden sjelf; utan befinnas ock för egen del mängen gäng ur ständ att ens fatta meningen at tidens stora NFSJ. Det händer dessa omdömesgifvare, ehuru belåste, . att de ega ganska liten erfarenhet om. hvad här i verklden egenteligen svider. Och när det icke svider hoss dem eller deras närmaste grannar, så kur;aa de icke begripa, att det svider någonstädes.: få de höra eni klagan omtalas, så utropa de sädant för en nyck alllenast, och afvisa mensklighetens suckl med den visa anmärkningen, ,att det der är något, som icke bör ssvida.r Ifrågavarande uppsats är indelad i 14 bref, hvart och ett försedd med sin passande öfverskrift. Ett af dessa, benämrdt Revolutionens grund, ger oss en exposå af förkttarens äsigter om revolutionernas nödvändighet. VW må lyssna på honom, och säsom man lyssnar på de upplyftande och uppbyggeliga, ty Almqvists hela ätä går ut på att rifva ned det murkna och odugliga, för att genast uppbygga nägot bättre vå fast och varaktig grund. Jag är, säger han, en förbättringenss vän, och med detsamma en af framti-1: dens vänner. Men hvad omstörtningen beträftar, — skall jag sägaa dig mina tankar. Du kan icke läsc en rad i evanngelium, utan att, så vida du läser der med din själ,, äterfinna detta stora erkännande af all menniskors, ääfven de ringastes, värdighet och rättighet att få vara menniskor, sådana Gud skapat den och att ur den synpunkten behandlas, uppfostras, lefva och lycksaliggöras. Öfverallt möter dig i den Heliga Skrift en ande, som talar om det oförskyldt Läga: upprättande och det oförskyldt Högas nedsättande. ( fverallt finmer du vär gemensamma egenskap, at! inför Gud, lagen och nåden vara jemlikar. Öfverallt vär skyldighet att bära hvarandra med råd, däd och medel. Detta, och mera, som kristendomen vill, finnes likväl omkring och ibland oss icke mycket till. Men folken sträfva till ernåendet deraf; och dennä sträfvan föryyngrar tiderna. Det är en stor osanning, att folken viilja uppresning och omstörtning. Menniskorna fordrra friheten att få lefra så som Gud inrättat dem, oekh denna fordran mäste vara oskyldig. Sätter någon Mminder häremot, sä är det han sjelf, son förr eller sednare gär sitt förderf till mötes. Revolutioner och stora olyckor kunna visst uppkomma; mer det sker derigenom, att man söker hindra framgängen af den rätta friheten. Folken, i stort taget, äro alltså lika iskyldiga häruti, som örterna om våren, dä de tagasig före att växa och skjuta skott. Den mesta förvirringen uppkommer derutaf, att, när ett inre, stort ch rättmätigt kraf fordrar förbättrade lagar, ropa itskilliga, att man vill inga lagar; när man begär afskaffandet af tunga, oviga och kostsamma onittigheter i samhällets sammansättning, ropar det, att man vill afskaffa allt nyttigt: när man Önskar hafva en god ordning i stället för en dalig eller sämre, så skrikes, att man vill hafva ingen ordning: och när man icke nöjer sig med att betala samhällets tjenare, utan äfven pästär, det de skola skipa sann ofdhing och rättvisa, så ropas, att man är onödigtvis missnöjd och misstrogen mot embetsmän. Dä folket känner sig behöfva religion, och yttrar sin obelåtenhet eller köld för saker, som hvarken förädla deras hjertan, upplyrsa deras tankar, eller förbättra sederna, sä ropas på aanfall emot presterskapet, och på förakt för religionen sjelf. Det vill då endast säga rent tvertom. Ty var öfvert;gad, att den, som föraktar religionen han ifrar icke heller mot odugliga prestinstitutioner, emedan sädana verkeligen qvitta honom alldeles lika: och den, som föraktar samhällsor ningen, oroar sig icke med att fordra förbättre .y, .. ..6eM; Re h 3ue lagar. — — — Ett helt folk kan förtryck? ue. . ; a cr a 3 af enskilde, hvilkas intresser härtill föleda dn ? derigenon sms Dessa enskilde utsätta sig sjelfve källor Or vädan att krossas af nationen, hvilket Find rerolution; och den är förtryckarnes verk, falnde öfver deras egna hufvuden. Ganska originelt och träffande tecknar Almqvist i det 4:e brefvet Skillnaden emellan Folk och Pöbel. Alla, yttrar han, som bo i ett land, utgöra icke hvad jag menar med folket. Alla, som bo i ett land, utgöra dess befolkning; men när man ifrån hela befolkningen afdrager pöbeln, då äterstär det, som är folket. —— Vi hafva två slags pöbel, en förklädd och en uppriktig. Rundt omkring oss gå först och främst skarer af förklädd pöbel. Dit höra de, som anse sig förnäme,, kalla sig lärde, tro sig bildade, helsa sig frisinnigge, utan att vara det. Sådane hafva ej ädel mod i själens grund; derföre äro de icke rätt för. näme, ej adlige i andlig mening. De känna ej lif vets verkliga kraf, menniskoslägtets öskyldiga önskan Guds vilja; derföre äro de icke rätt lärde. De bär: icke kulturens blommor i hjertat; derföre äro de verk ligen råge, ohyfsade och alls icke bildade, huru mäng: sköna Word de än kunna utsäga. De söka endast be främja. egna fördelar, under det de högt tala on allas ffrihet och hjelp; derföre långt ifrån att var: rätt frrisinnige, äro de öfversittare, så mycket farli gare ooch nedrigare, som deras väld ej ligger öppe och dezras ondska ej bekänner sig. Men hela denn: fyrfaldliga pöbel har en anstrykning, en färg öfve sig, som lockar och bedrager. En fin hällning i de yttre gestaltiska tar utseendet af värdighet och förnämhe; förmågan af ordasätt gifver skenet af lärdom, en viss hemmastaddhet i alla ämnens olika sidor läter som bildning; öppet tadel af allt, utan att sjel kunna frambringa nägot bättre, har tonen af frisin nighet genom sin afvoghet emot allt beständande Fernisormas tidehvarf är dock slut. Den förklädd: pöbeh gär att blifva känd; den skall. mer och mer af kläda: in på bara kroppen. —— — Den öfriga, elle oförklidda pöbeln, är uppriktig. Hvar och en igen känner den, barn kunna peka derpä, och den erkän ner sig sjelf. Denna pöbel är ohygglig, ryslig; me den äir mindre föraktlig än den förklädda. När ma nu friänräknar allt det der afskrapet, så det förklädd som uppriktiga, stär äter Folket. Det utgör tillsam mans. det älskvärda i landet, de egentliga menniskorna —— — — Tider hafva inträffat och kunna inträffa dä geenom den förnäma pöbelns bearbetning äfven e rätt sstyrelse och dess folk blifva främmande för hvar ann, missförstå hvarann, upphöra att träda hvaran ömsesidigt till mötes. Gär detta så längt, att sty relsen sjelf förvandlas till pöbel, då är missämja med folket naturlig. Men äfven i ett annat fall ka den förnäma pöbeln likväl genom allmänhetens för falslade bildning stiga högt och till en del alstr vräm stämning. Och detpöbelaktiga, illvilliga, ego stiska, som under sådana tidskiften lyckas att segrand tränga sig emellan styrelsen och det öfriga folket, ka äfven göra sin verkan gällande de enskilde emellai Hel:a samhällslifvet och umgänget fortsättes då i e kalltt, otrefligt, misstänksamt, upplöst, kadaveröst til stånd. Kärlekens genius har dragit sig upp blar molnen: pöbeln triumferar. Vi hafva andragit detta, för att gifva den mt Alnqvists författareskap mindre hemmastadde läsar en aägot så när fullständig kännedom om detta sni lesegendomliga förmåga att intränga i statsorgani mes aldra innersta, och der med en sällspord ofö färn och konseqvens framlägga vilkoren för samfund enlet oeh samfundsbestånd. Det är sällan skalde fönnnas att på denna väg skära oförvanskliga lagra ty gemenligen föraktar eller sätter han sig öfver de lägre verkligheten, endast sökande det ideala, so; ham dock aldrig lyckas att innestänga uti materiel former. Det vore att önska, attvära så kallade stat män toge sig före att behjerta de sanningar, so blifvit afslöjade uti Europeiska missnöjets grunde och synnerligast det, som blifvit uttaladt der om d eförklädda pöbeln, — —