äro Icke blött utsatte för vådan att sammanblanda
kämparne med tiden sjelf; utan befinnas ock för egen
del mängen gäng ur ständ att ens fatta meningen at
tidens stora NFSJ. Det händer dessa omdömesgifvare,
ehuru belåste, . att de ega ganska liten erfarenhet om.
hvad här i verklden egenteligen svider. Och när det
icke svider hoss dem eller deras närmaste grannar, så
kur;aa de icke begripa, att det svider någonstädes.:
få de höra eni klagan omtalas, så utropa de sädant
för en nyck alllenast, och afvisa mensklighetens suckl
med den visa anmärkningen, ,att det der är något,
som icke bör ssvida.r
Ifrågavarande uppsats är indelad i 14 bref, hvart
och ett försedd med sin passande öfverskrift. Ett af
dessa, benämrdt Revolutionens grund, ger oss en
exposå af förkttarens äsigter om revolutionernas nöd-
vändighet. VW må lyssna på honom, och säsom man
lyssnar på de upplyftande och uppbyggeliga, ty Alm-
qvists hela ätä går ut på att rifva ned det murkna
och odugliga, för att genast uppbygga nägot bättre
vå fast och varaktig grund. Jag är, säger han, en
förbättringenss vän, och med detsamma en af framti-1:
dens vänner. Men hvad omstörtningen beträftar, —
skall jag sägaa dig mina tankar. Du kan icke läsc
en rad i evanngelium, utan att, så vida du läser der
med din själ,, äterfinna detta stora erkännande af all
menniskors, ääfven de ringastes, värdighet och rättig-
het att få vara menniskor, sådana Gud skapat den
och att ur den synpunkten behandlas, uppfostras, lefva
och lycksaliggöras. Öfverallt möter dig i den Heliga
Skrift en ande, som talar om det oförskyldt Läga:
upprättande och det oförskyldt Högas nedsättande.
( fverallt finmer du vär gemensamma egenskap, at!
inför Gud, lagen och nåden vara jemlikar. Öfverallt
vär skyldighet att bära hvarandra med råd, däd och
medel. Detta, och mera, som kristendomen vill, fin-
nes likväl omkring och ibland oss icke mycket till.
Men folken sträfva till ernåendet deraf; och dennä
sträfvan föryyngrar tiderna. Det är en stor osanning,
att folken viilja uppresning och omstörtning. Menni-
skorna fordrra friheten att få lefra så som Gud inrät-
tat dem, oekh denna fordran mäste vara oskyldig. Sät-
ter någon Mminder häremot, sä är det han sjelf, son
förr eller sednare gär sitt förderf till mötes. Revo-
lutioner och stora olyckor kunna visst uppkomma; mer
det sker derigenom, att man söker hindra framgän-
gen af den rätta friheten. Folken, i stort taget, äro
alltså lika iskyldiga häruti, som örterna om våren,
dä de tagasig före att växa och skjuta skott. Den
mesta förvirringen uppkommer derutaf, att, när ett
inre, stort ch rättmätigt kraf fordrar förbättrade la-
gar, ropa itskilliga, att man vill inga lagar; när man
begär afskaffandet af tunga, oviga och kostsamma
onittigheter i samhällets sammansättning, ropar det,
att man vill afskaffa allt nyttigt: när man Önskar
hafva en god ordning i stället för en dalig eller sämre,
så skrikes, att man vill hafva ingen ordning: och när
man icke nöjer sig med att betala samhällets tjenare,
utan äfven pästär, det de skola skipa sann ofdhing
och rättvisa, så ropas, att man är onödigtvis miss-
nöjd och misstrogen mot embetsmän. Dä folket kän-
ner sig behöfva religion, och yttrar sin obelåtenhet
eller köld för saker, som hvarken förädla deras hjer-
tan, upplyrsa deras tankar, eller förbättra sederna, sä
ropas på aanfall emot presterskapet, och på förakt för
religionen sjelf. Det vill då endast säga rent tvertom.
Ty var öfvert;gad, att den, som föraktar religionen
han ifrar icke heller mot odugliga prestinstitutioner,
emedan sädana verkeligen qvitta honom alldeles lika:
och den, som föraktar samhällsor ningen, oroar sig
icke med att fordra förbättre .y, .. ..6eM; Re
h - 3ue lagar. — — — Ett
helt folk kan förtryck? ue. . ;
a cr a 3 af enskilde, hvilkas intresser
härtill föleda dn ?
derigenon sms Dessa enskilde utsätta sig sjelfve
källor Or vädan att krossas af nationen, hvilket
Find rerolution; och den är förtryckarnes verk, fal-
nde öfver deras egna hufvuden.
Ganska originelt och träffande tecknar Almqvist i
det 4:e brefvet Skillnaden emellan Folk och Pöbel.
Alla, yttrar han, som bo i ett land, utgöra icke hvad
jag menar med folket. Alla, som bo i ett land, ut-
göra dess befolkning; men när man ifrån hela befolk-
ningen afdrager pöbeln, då äterstär det, som är fol-
ket. —— Vi hafva två slags pöbel, en förklädd och
en uppriktig. Rundt omkring oss gå först och främst
skarer af förklädd pöbel. Dit höra de, som anse sig
förnäme,, kalla sig lärde, tro sig bildade, helsa sig
frisinnigge, utan att vara det. Sådane hafva ej ädel
mod i själens grund; derföre äro de icke rätt för.
näme, ej adlige i andlig mening. De känna ej lif
vets verkliga kraf, menniskoslägtets öskyldiga önskan
Guds vilja; derföre äro de icke rätt lärde. De bär:
icke kulturens blommor i hjertat; derföre äro de verk
ligen råge, ohyfsade och alls icke bildade, huru mäng:
sköna Word de än kunna utsäga. De söka endast be
främja. egna fördelar, under det de högt tala on
allas ffrihet och hjelp; derföre långt ifrån att var:
rätt frrisinnige, äro de öfversittare, så mycket farli
gare ooch nedrigare, som deras väld ej ligger öppe
och dezras ondska ej bekänner sig. Men hela denn:
fyrfaldliga pöbel har en anstrykning, en färg öfve
sig, som lockar och bedrager. En fin hällning i de
yttre gestaltiska tar utseendet af värdighet och för-
nämhe; förmågan af ordasätt gifver skenet af lärdom,
en viss hemmastaddhet i alla ämnens olika sidor lä-
ter som bildning; öppet tadel af allt, utan att sjel
kunna frambringa nägot bättre, har tonen af frisin
nighet genom sin afvoghet emot allt beständande
Fernisormas tidehvarf är dock slut. Den förklädd:
pöbeh gär att blifva känd; den skall. mer och mer af
kläda: in på bara kroppen. —— — Den öfriga, elle
oförklidda pöbeln, är uppriktig. Hvar och en igen
känner den, barn kunna peka derpä, och den erkän
ner sig sjelf. Denna pöbel är ohygglig, ryslig; me
den äir mindre föraktlig än den förklädda. När ma
nu friänräknar allt det der afskrapet, så det förklädd
som uppriktiga, stär äter Folket. Det utgör tillsam
mans. det älskvärda i landet, de egentliga menniskorna
—— — — Tider hafva inträffat och kunna inträffa
dä geenom den förnäma pöbelns bearbetning äfven e
rätt sstyrelse och dess folk blifva främmande för hvar
ann, missförstå hvarann, upphöra att träda hvaran
ömsesidigt till mötes. Gär detta så längt, att sty
relsen sjelf förvandlas till pöbel, då är missämja
med folket naturlig. Men äfven i ett annat fall ka
den förnäma pöbeln likväl genom allmänhetens för
falslade bildning stiga högt och till en del alstr
vräm stämning. Och detpöbelaktiga, illvilliga, ego
stiska, som under sådana tidskiften lyckas att segrand
tränga sig emellan styrelsen och det öfriga folket, ka
äfven göra sin verkan gällande de enskilde emellai
Hel:a samhällslifvet och umgänget fortsättes då i e
kalltt, otrefligt, misstänksamt, upplöst, kadaveröst til
stånd. Kärlekens genius har dragit sig upp blar
molnen: pöbeln triumferar.
Vi hafva andragit detta, för att gifva den mt
Alnqvists författareskap mindre hemmastadde läsar
en aägot så när fullständig kännedom om detta sni
lesegendomliga förmåga att intränga i statsorgani
mes aldra innersta, och der med en sällspord ofö
färn och konseqvens framlägga vilkoren för samfund
enlet oeh samfundsbestånd. Det är sällan skalde
fönnnas att på denna väg skära oförvanskliga lagra
ty gemenligen föraktar eller sätter han sig öfver de
lägre verkligheten, endast sökande det ideala, so;
ham dock aldrig lyckas att innestänga uti materiel
former. Det vore att önska, attvära så kallade stat
män toge sig före att behjerta de sanningar, so
blifvit afslöjade uti Europeiska missnöjets grunde
och synnerligast det, som blifvit uttaladt der om d
eförklädda pöbeln, — —