Kongl. Teatern.
Den allmänna uppmärksamheten har denna vocka
varit delad mellan det Leonardska konstnärsparet
och- den artist, som för närvarande gästar kgl. sång-
scenen och i går för tredje gängen uppträdde säsom
Amina i la Sonnambula. Natur och konst hafva
också: utrustat Signorra Normani med betydande före-
träden : sällan har Hos oss en sängerskas stämma hörts
med en sådan sonoritet och fullhet förena så myc-
ket mjukxhet, förnämligast i mellantonerna, som man
eljest vanligen finner så matta. Dä hennes röst är
en :mezzo-sopran, så äro det högre registrets toner
väl ej af lika skönhet som de medlersta, men dock
altid klara och välljudande, och derjemte tillkänna-
ger hennes sätt att använda säväl dessa som sin röst
öfverhufvud, en förträfflig method. I afseende på fö-
redraget bör i synnerhet hennes deklamation nämnas
såsom ganska korrekt och energisk; hennes koloratur
söjer visserligen mycken färdighet, men eger likväl
sej den lätthet, den elegans, som den moderna itali-
.enska sången erfordrar. Med der moderna italien-
-ska operan är det i allmänhet ett eget förhällande.
Ett hufvudparti i en sådan opera skall först af sån-
garen erhålla sin färg, sin dramatiska betydelse: han
skall med sin individualitet fylla den ihåliga formen,
han mäste skapa rollen. Denna förmåga anse vi ej
egentligen tillhöra. Sgnora Normani: hennes föredrag
röjer öfverallt den bldade artisten, men verkar in-
gen synnerlig illusio2, hänför sällan, Signora N:s
artistiska lynne, sädart det här visar sig, hennes väsende,
hennes hela apparitio. synes riktadt ätettannat häll,
och vi skulle för vär del tro henne ega en afgjord
kallelse för den stora stylen i den klassiska operan,
der äfven en så majestätisk stämma skulle frambrin-
ga en helt annan effekt, än i de sentimentala Belli-
niska melodierna.
Det ofvan anmärkta hindrar dock ej, att man med
werkligt nöje lärt känna en så redbar talang som
signora Normanis, hvilket publiken också erkänt ge-
nom lifliga aklamationer och framropningar. —u—
ER a a I