Lä LJ oe es
nämnden.
En liten utflygt inom Presteståndet.
Vid diskvussionen öfver anslagsfrågorna hände
det sig härrom dagen, såsom äfven synes at
berättelsen i i tidningarne, att hr prosten Holm
i Själevad, , en liflig själ vid hög ålder, men
som icke alltid så noga väger sina uttryck,
lät undfallaa sig några icke precist parlamen-
tariska utgzjutelser vid pröfningen af frågan
om anslag: för fångvården. Hr prosten Holm
yttrade sig nemligen, enligt hvad i Aftonbla-
det för dem 7 demes finnes refereradt, der-
vid uCerarligen så, att den man, som förr
ä riddarhuset talade för besparingar och fol-
kets bästa, numera, sedan han blifvit chef för
fångstyrelsen, tystnat och att den besparings-
anda, han förut yrkat i ord, ej sedan visat
sig i handling, och erkebiskopen måste till
och med xvid detta tal utropa: Nej, nej, det
här går alddrig an!
Detta utitfall var sannolikt i det hela icke
så noga töfvertänkt och troligen endast ett
återljud af de många anfall och nagganden,
för hvilka. hr von Troil alltid varit utsatt från
den konservativa pressens sida och från några
af de sig så kallande verkligt fria, som sc-
dermera gått öfver på den reaktionära sidan.
Men beskyyllningen är i allt fall lika omotive-
rad som oförtjent. Ty om någon chef för
ett förvalttande verk giort sig förtjent af lof-
ord för ssträng och allvarsam hushållning med
allmänna nmedel, så är det fångvårdsstyrelsens,
eller hr EE. von Troil. Genom hans kloka
arrangemeienter med utspisnings- och bekläd-
nadsstater,r, inskränkande af de förut så högst
kostsammaa garnisonsbevakningarne m. m., är
det troligeen ej för mycket räknadt, att han
besparat kkronan minst 20.000 rdr bko årligen.
Detta visar sig om man jJemför de offentlig-
gjorda gamla fångvårdsräkenskaperna med de
sednare årens, Om åter de nya fängelsebygg-
naderna kkunna sägas blifva dyra, så bör man
ihågkommna, att det, jemlikt K. brefvet den
23 Febr. . 1842, icke är fångvårdsstyrelsen,
utan en eenskild man, som haft och har led-
ningen aff byggnadsarbetet, och som derföre
är Kongl. . Maj:t omedelbarligen och ej fång-
vårdsstyre!elsen redo skyldig. Denna styrelse
kan såleddes, om den finner byggnadssättet
vara kosttsamt, deröfver göra anmärkningar
och afgifvva utlåtanden, men intet vidare. Hr
von Troill hade derföre gerna bordt fullfölja
sin aflidnae företrädares bemödanden att få sty-
relsen så mycket som möjligt skiljd från be-
röring mered dessa byggnadsarbeten, och dess
7asvarighaet i berörde hänseenden uttryckligen
bestämd, så att ej någon skugga i framtider
må kastass på detta embetsverk, för hvad det
alls icke rår för. Om deremot något skullc
kunna ammärkas mot hr von Troils hushåll-
ning med statsmedel, så är det kanske att han
snarare gått för långt i sparsamhet. Såsom exem-
pel derpåi må nämnas, att han föreslog löner för
direktörerrne vid de nya cellfängelserne så ringa,
att Reg. vid fastställandet af det provisoriska
reglemenhttet derför den 24 Nov. 1846 fann
sig föranhlåten att genast förhöja dessa löner;
att han fföreslagit lönerne för vaktknektar vid
dessa nyxwa vigtiga anstalter till blott 133 rdr
16 sk., hhvarigenom hände att man till ifråga
varande I befattningar icke kunde få andra per
soner, änn dem som stodo på samma morali
ska stånddpunkt som cellfångarne sjelfva, och
snart gjoprde ett med skälmarne samt någor
gång rentt af släppte ut dem de skulle vakta
Först seddlan flera missbruk inträffat och lands.
höfdingarne gjort täta framställningar om er
rimligare aflöning för vaktknektar, har denn:
blifvit fösrhöid; men är ännu mycket knapp
tilitagen med afseende på ansvarigheten). —
Vid frågga om en billig förhöjning i aflöning
för fångvvårdsstyrelsens embets- och tjenste-
män har: äfven bemälde chef varit ganska hus
hållsaktigg. Nog af — tillvitelsen för miss.
hushållnung är visserligen den mest ogrun-
dade, man kan göra denne förvaltnings-chef.
Att då en mans moraliska sida är sådan,
att den svårligen medgifver något inhugg,
sanslöst anfalla honom för hans föregående
politiska verksamhet, är icke väl eftertänkt
i hafve i öfrigt lika litet kunnat upptäcka.
att hr von Troil brustit i konseqvens, såson
riksdagsman, i fråga om hushållning med sta
tens medel och vi hafve derföre ansett ett orc
till gendlrifvande af tillvitelsen påkalladt a
rättvisan... Hvad prosten Holm åter angår, si
är det egget nog om han såsom en andan
man visaar sig motvillig, då det gäller anslag
för fallnee medkristnes återförande från brot
tets väg,, men generös, då det gäller statslyx
och onöddiga militärbudgeter. — Alla dessa
omständiigheter borde uppmanat talaren at
ådagaläg;ga foglighet och visa att han känner
de förhållanden han tänker klandra — att han
tillhör det stånd, som i parlamentarisk takt
och skick bör föregå de andra med bästa ex-
empel och visa att det är hvad man vänta
af det mest bildade bland dem. Emellertic
hafve vi. vid detta tillfälle icke hunnat undg;
att skänkka vårt bifall åt ståndets taleman H
H. Erkebbiskopen, som, af aktning för ord
ning ochh skick, tillämpade klubbans begag
nande påå talaren.
7) Se kamsli-ledamoten Cederschiölds yttrande i fäng
styrelsens protokoll rörande staten den 12 Nove
ber 1847, -