Lä LJ oe es nämnden. En liten utflygt inom Presteståndet. Vid diskvussionen öfver anslagsfrågorna hände det sig härrom dagen, såsom äfven synes at berättelsen i i tidningarne, att hr prosten Holm i Själevad, , en liflig själ vid hög ålder, men som icke alltid så noga väger sina uttryck, lät undfallaa sig några icke precist parlamentariska utgzjutelser vid pröfningen af frågan om anslag: för fångvården. Hr prosten Holm yttrade sig nemligen, enligt hvad i Aftonbladet för dem 7 demes finnes refereradt, dervid uCerarligen så, att den man, som förr ä riddarhuset talade för besparingar och folkets bästa, numera, sedan han blifvit chef för fångstyrelsen, tystnat och att den besparingsanda, han förut yrkat i ord, ej sedan visat sig i handling, och erkebiskopen måste till och med xvid detta tal utropa: Nej, nej, det här går alddrig an! Detta utitfall var sannolikt i det hela icke så noga töfvertänkt och troligen endast ett återljud af de många anfall och nagganden, för hvilka. hr von Troil alltid varit utsatt från den konservativa pressens sida och från några af de sig så kallande verkligt fria, som scdermera gått öfver på den reaktionära sidan. Men beskyyllningen är i allt fall lika omotiverad som oförtjent. Ty om någon chef för ett förvalttande verk giort sig förtjent af loford för ssträng och allvarsam hushållning med allmänna nmedel, så är det fångvårdsstyrelsens, eller hr EE. von Troil. Genom hans kloka arrangemeienter med utspisningsoch beklädnadsstater,r, inskränkande af de förut så högst kostsammaa garnisonsbevakningarne m. m., är det troligeen ej för mycket räknadt, att han besparat kkronan minst 20.000 rdr bko årligen. Detta visar sig om man jJemför de offentliggjorda gamla fångvårdsräkenskaperna med de sednare årens, Om åter de nya fängelsebyggnaderna kkunna sägas blifva dyra, så bör man ihågkommna, att det, jemlikt K. brefvet den 23 Febr. . 1842, icke är fångvårdsstyrelsen, utan en eenskild man, som haft och har ledningen aff byggnadsarbetet, och som derföre är Kongl. . Maj:t omedelbarligen och ej fångvårdsstyre!elsen redo skyldig. Denna styrelse kan såleddes, om den finner byggnadssättet vara kosttsamt, deröfver göra anmärkningar och afgifvva utlåtanden, men intet vidare. Hr von Troill hade derföre gerna bordt fullfölja sin aflidnae företrädares bemödanden att få styrelsen så mycket som möjligt skiljd från beröring mered dessa byggnadsarbeten, och dess 7asvarighaet i berörde hänseenden uttryckligen bestämd, så att ej någon skugga i framtider må kastass på detta embetsverk, för hvad det alls icke rår för. Om deremot något skullc kunna ammärkas mot hr von Troils hushållning med statsmedel, så är det kanske att han snarare gått för långt i sparsamhet. Såsom exempel derpåi må nämnas, att han föreslog löner för direktörerrne vid de nya cellfängelserne så ringa, att Reg. vid fastställandet af det provisoriska reglemenhttet derför den 24 Nov. 1846 fann sig föranhlåten att genast förhöja dessa löner; att han fföreslagit lönerne för vaktknektar vid dessa nyxwa vigtiga anstalter till blott 133 rdr 16 sk., hhvarigenom hände att man till ifråga varande I befattningar icke kunde få andra per soner, änn dem som stodo på samma morali ska stånddpunkt som cellfångarne sjelfva, och snart gjoprde ett med skälmarne samt någor gång rentt af släppte ut dem de skulle vakta Först seddlan flera missbruk inträffat och lands. höfdingarne gjort täta framställningar om er rimligare aflöning för vaktknektar, har denn: blifvit fösrhöid; men är ännu mycket knapp tilitagen med afseende på ansvarigheten). — Vid frågga om en billig förhöjning i aflöning för fångvvårdsstyrelsens embetsoch tjenstemän har: äfven bemälde chef varit ganska hus hållsaktigg. Nog af — tillvitelsen för miss. hushållnung är visserligen den mest ogrundade, man kan göra denne förvaltnings-chef. Att då en mans moraliska sida är sådan, att den svårligen medgifver något inhugg, sanslöst anfalla honom för hans föregående politiska verksamhet, är icke väl eftertänkt i hafve i öfrigt lika litet kunnat upptäcka. att hr von Troil brustit i konseqvens, såson riksdagsman, i fråga om hushållning med sta tens medel och vi hafve derföre ansett ett orc till gendlrifvande af tillvitelsen påkalladt a rättvisan... Hvad prosten Holm åter angår, si är det egget nog om han såsom en andan man visaar sig motvillig, då det gäller anslag för fallnee medkristnes återförande från brot tets väg,, men generös, då det gäller statslyx och onöddiga militärbudgeter. — Alla dessa omständiigheter borde uppmanat talaren at ådagaläg;ga foglighet och visa att han känner de förhållanden han tänker klandra — att han tillhör det stånd, som i parlamentarisk takt och skick bör föregå de andra med bästa exempel och visa att det är hvad man vänta af det mest bildade bland dem. Emellertic hafve vi. vid detta tillfälle icke hunnat undg; att skänkka vårt bifall åt ståndets taleman H H. Erkebbiskopen, som, af aktning för ord ning ochh skick, tillämpade klubbans begag nande påå talaren. 7) Se kamsli-ledamoten Cederschiölds yttrande i fäng styrelsens protokoll rörande staten den 12 Nove ber 1847,