anssäge punkten föranleda anmälan enligt 107 , hvar-
vid ingen anledning förekomme till uttalande af nå
got: omdöme öfver utskottets förfarande. Denna åsigt
blef ja-proposition; men i nej-propositionen inrycktes
(Herren vete på hvilkens förslag) den meningen, ati
ständet skulle uttrycka sitt gillande eller ogillande af
utskottets framställningar. Ingen sade någonting der-
om, voteringen utföll med 33 ja och 10 nej — men
sedan reserverade sig biskop Heurlin och doktor Reu-
terdahl; hvarken ja- eller nej-propositionen hade ut-
trycckt deras tanka.
Härpå började föredragningen af de särskilda punk-
terma. Professor Lindgren hadäe hört till utskottets
majjoritet i frågan om fångyärdsanslagets användande
till inredande af ett straff-fängelse inom Warbergs
fästtning; men som ir.gen skada skett, hemställde han
att anmärkningen mätte förfalla. Prosten Ljungdahl
ansig Konstitutionsutskottet icke böra inkomma med
andra anmärkningar än som röra högst vigtiga rege-
ringsärender. I denna sak hade konungens rädgif-
vare. för öfrigt varit fullt befogade till sin åtgärd.
Biskop Hallström fann herrar rädgifvares ifrägava-
fanmde förfarande icke fullt riktigt; säledes vore an-
märkningen på sitt ställe, och utskottet hade iaktta-
git skyldig uppmärksamhet emot Riksens Ständer, då
det anmält den. Doktor Säve ansåg regeringsätgär-
den försvarlig och anmärkningen ej af den vigt att
kunna föranleda någon ätgärd. Doktor Reuterdahl
och biskop Holmström voro af samma mening som
Prosten Ljungdahl; biskopen anförde att fångarna icke
hat tak öfver hufvudet — ett motsatt förfarande till
regeringens i förevarande fall hade varit en omensk-
ligiet, och en sådan kunde aldrig lända till rikets
nytta. Lektor Wallman sade att regeringen härvid-
lag handlat fullkomligt riktigt; den behöfde således
ickte nägot öfverseende. Konstitutionsutskottets makt
vore ett Damoklessvärd, eller, rättare sagdt, en blixt
— den borde blott i vigtigare fall begagnas; 1809
års lagstiftare hade väl aldrig föreställt sig att 106
och 107 4 skulle komma i fråga att tillämpas på sätt
na sker. Prosten Lindberg fann det omtalta rege-
ringsbeslutet dock innebära ett vädligt prejudikat.
Bikop Heurlin förmodade att meningarne ej kunde
vaa delade derom, att anmärkningen icke föranledde
någon grundlagsenlig ätgärd ä Rikets Ständers si-
da. Prosten Almqvist ansäg utskottet ej hafva haft
rättighet att komma med sitt tillkännagifvande utan
bifogande af nägot omdöme deröfver, och yrkade ä-Å
terremiss för att få höra det. Det lär ej kunna kom-:
ma i fråga, anmärkte herr erkebiskopen, och biskop
Hallström hänvisade till betänkandet, som innefattade
tillräcklig ledning för omdömet.
Wid andra punkten, angående indrifvande af böter,
tömde norska undersäter af svensk domstol, förkla-
radie doktor Broman sin tacksamhet för den förtjenst-
fullla motiveriogen till utskottets utlåtande, men an-
säg det dock böra läggas till handliegarna. Biskop
Haillström begagnade tillfället att uttrycka sin önskan
omi ett fullkomligare ordnande af de unionella för-
hälllandena; i förslaget att en underd. skrifvelse skulle
aflätas härom, instämde flere.
Tredje punkten, angående beväringen, förklarades
af biskop Holmström ha härledt sig frän ett missför-
stånd. Biskop Hallström beklagade det, och doktor
Gumelius fann. det obegripligt.
fFjerde punkten, angående major Åkerstein, befanns
af professor Lindgren särdeles besvärande för före-
draganden i kommandomäl, då den anmärkta åtgär-
den vore inkräktning af regeringsmakten på domare-
makten. BiskopHolmström hade reserverat sig, an-
seende utskottet ej ha egt formell befogenhet till an-
märkningen, då föredraganden i kommandomål icke
höde till samma kategori som konungens rädgifvare I
amars. Detta vederlade professorn med äberopande
af 15 S R. F., sädan den nu lyder. Biskop Holm- 1
I
ström sade sig ej ha förbisett det förändrade förhäl-
lande som inträdt genom departementalstyrelsens in-l.
förande; men han trodde ej någon förändring deri-
genom ha inträffat i ärendernas behandling. Prosten
Ljungdahl mente att om nägon ötverträdelse här
skett, den bort behandlas enligt 106S. Han erkände
att beräkningssättet af major Åkersteins suspensions-
tid syntes vara mindre formellt riktigt; detväsentliga
afett suspensionsstraff, mistad inkomst och tillkän-
nasifvandet deraf, hade dock öfvergätt honom. Dok-
tor Reuterdahl fann det tänkbart att Kongl. Maj:t
ice så länge velat vara i saknad af en så utmärkt
pesons tjenst; det anmärkta förfarandet vore då icke
sågraverande som man velat framställa det. Biskop
Hilströms äsigt var uttryckt af professor Lindgren;
annärkningen borde utgöra en erinran för framtiden.
Dätor Sandberg uttryckte det hopp att denna erin-
ran kanske skulle för framtiden förekomma slika
gäckerier af regeringsmakten med domstolarna. Pro-
sten Melen instämde.
Femte punkten, angående departementschefernas
boställen, ansägs af biskop Heurlin klar och ostridig
och den allvarsammaste anmärkningen af alla; men
härvid framtog professor Wahlberg ett utdrag ur stats-
rädsprotokollet, hvaraf upplystes att de hrr statsråder,
som haft fördel af det ifrågavarande boställsarrange-
manget, icke deltagit i beslutet derom. Biskop Heur-
lin: förklarade sin tacksamhet för upplysningen, rhen
lemnade derhän huru en enskild ständsledamot kunde
ha tillgång till statsrädsprotokollet och uppläsa ut-
drag derur. Biskop Hallström tog ock affär derpå,
förklarade utdragets uppläsning olämplig, och satte
sig emot dess införande i protokollet. — Erkebisku;:.
henställde huruvida ej professor Wahlberg ville refe-l:
rea sitt meddelande så som om han nfrän säker hand
viste, eller nägot dylikt, och biskop Holmström
vile ha ut hela diskussionen derom, men hvilket bi-
skop Heurlin fann ändamälslöst, då man icke kunde
hindra tidningarna att omtala saken. Prof. Wahl-
berg justerade sitt yttrande så godthan kunde, enligt
de:n anvisning biskop Hallström gaf af 5845 Riksdags-
orcdningen. Sjelfva saken, som biskop Heurlin fann
så. allvarsam att han ville ha till protokollet anteck-
nadt, att det vore den allvarsammaste af alla, an-
sägs deremot af prosten Ljungdahl mindre betydan-
de, och biskop Holmström upplyste att anmärknings-
beslutet i utskottet afgjorts genom den aflagda sc-
deln. Doktor Säve bedömde regeringens ätgärd på
ett mildt sätt, och lektor Wallman ansäg utskottet ha
gjort sig skyldigt till ett stort och klandervärdt för-
biseende, i thy att de statsråder, som beslutet an-
gick, stå som deltagande deri, ehuru de voro fränva-
rade.
Vid sjette punkten, angående ett fälttygmästaren
Thestrup tillagdt arfvode, äberopade biskop Holm-
ström reservanternas yttranden, i synnerhet professor
Liindgrens; hvarpä denna punkt, liksom de föregäen-
dee, lades till handlingarna, utan att ha ansetts för-
amleda nägon anledning till den anmälan 107 R.F.
föreskrifver.
Utskottets framställningar under litt. B. refererade
hr erkebiskopen så, som skulle de innefatta ätskil-
ligt, som borde päpekas, om icke som admonition,
dock säsom nyttig lärdom. Sedan utskottets befo-
genhet blifvit ifrågasatt af prosten Ljungdahl, biskop
Hlolmström, m. fl., hvilka gäfvo 37 2 mom. R. 0.
den tolkning att utskottet ej skulle ha rättighet till
diylika framställningar, vann biskop Hallströms mot-
saatta öfvertygelse så ringa stöd, att vid voteringen 301d
rööster mot 7 beslöto att utan nägon pröfning af ifrå-!f
grakomne anmärkningar lägga dem till handlingarna. r
De anmärkningar, som utskottet under litt. C.lr
1
1
nm KR AA mm oc pe ff) pr
AV
ep DN FO
framställt, lades äfven till handlingarna, enligt praxis
vid föregående riksdagar, utan vidare pröfning; man
uttryckte blott sitt ogillande af motiveringen i ut-li
skottets utlätande rörande behandlingen af frågan om
Lappmarks ecklesiastikverk. t
Emot behandlingen af omtalte betänkande, i hvad!
det rörde major Akersteins befordran, departements-!
chefernas boställsrum och raseringen af Christian-
stads fästningsverk, har doktor Sandberg afgifvit re-s
sservation.
Bokhandelsbulietin.
Den konkurrens, som på de sednare åren visat sig
i förläggarespekulationer, har utan tvifvel icke i nä-
got fack varit så verksam, som i hvad barnböcker
angär. Beviset härpå kan man synnerligen cerfaralt