anssäge punkten föranleda anmälan enligt 107 , hvarvid ingen anledning förekomme till uttalande af nå got: omdöme öfver utskottets förfarande. Denna åsigt blef ja-proposition; men i nej-propositionen inrycktes (Herren vete på hvilkens förslag) den meningen, ati ständet skulle uttrycka sitt gillande eller ogillande af utskottets framställningar. Ingen sade någonting derom, voteringen utföll med 33 ja och 10 nej — men sedan reserverade sig biskop Heurlin och doktor Reuterdahl; hvarken jaeller nej-propositionen hade uttrycckt deras tanka. Härpå började föredragningen af de särskilda punkterma. Professor Lindgren hadäe hört till utskottets majjoritet i frågan om fångyärdsanslagets användande till inredande af ett straff-fängelse inom Warbergs fästtning; men som ir.gen skada skett, hemställde han att anmärkningen mätte förfalla. Prosten Ljungdahl ansig Konstitutionsutskottet icke böra inkomma med andra anmärkningar än som röra högst vigtiga regeringsärender. I denna sak hade konungens rädgifvare. för öfrigt varit fullt befogade till sin åtgärd. Biskop Hallström fann herrar rädgifvares ifrägavafanmde förfarande icke fullt riktigt; säledes vore anmärkningen på sitt ställe, och utskottet hade iakttagit skyldig uppmärksamhet emot Riksens Ständer, då det anmält den. Doktor Säve ansåg regeringsätgärden försvarlig och anmärkningen ej af den vigt att kunna föranleda någon ätgärd. Doktor Reuterdahl och biskop Holmström voro af samma mening som Prosten Ljungdahl; biskopen anförde att fångarna icke hat tak öfver hufvudet — ett motsatt förfarande till regeringens i förevarande fall hade varit en omenskligiet, och en sådan kunde aldrig lända till rikets nytta. Lektor Wallman sade att regeringen härvidlag handlat fullkomligt riktigt; den behöfde således ickte nägot öfverseende. Konstitutionsutskottets makt vore ett Damoklessvärd, eller, rättare sagdt, en blixt — den borde blott i vigtigare fall begagnas; 1809 års lagstiftare hade väl aldrig föreställt sig att 106 och 107 4 skulle komma i fråga att tillämpas på sätt na sker. Prosten Lindberg fann det omtalta regeringsbeslutet dock innebära ett vädligt prejudikat. Bikop Heurlin förmodade att meningarne ej kunde vaa delade derom, att anmärkningen icke föranledde någon grundlagsenlig ätgärd ä Rikets Ständers sida. Prosten Almqvist ansäg utskottet ej hafva haft rättighet att komma med sitt tillkännagifvande utan bifogande af nägot omdöme deröfver, och yrkade ä-Å terremiss för att få höra det. Det lär ej kunna kom-: ma i fråga, anmärkte herr erkebiskopen, och biskop Hallström hänvisade till betänkandet, som innefattade tillräcklig ledning för omdömet. Wid andra punkten, angående indrifvande af böter, tömde norska undersäter af svensk domstol, förklaradie doktor Broman sin tacksamhet för den förtjenstfullla motiveriogen till utskottets utlåtande, men ansäg det dock böra läggas till handliegarna. Biskop Haillström begagnade tillfället att uttrycka sin önskan omi ett fullkomligare ordnande af de unionella förhälllandena; i förslaget att en underd. skrifvelse skulle aflätas härom, instämde flere. Tredje punkten, angående beväringen, förklarades af biskop Holmström ha härledt sig frän ett missförstånd. Biskop Hallström beklagade det, och doktor Gumelius fann. det obegripligt. fFjerde punkten, angående major Åkerstein, befanns af professor Lindgren särdeles besvärande för föredraganden i kommandomäl, då den anmärkta åtgärden vore inkräktning af regeringsmakten på domaremakten. BiskopHolmström hade reserverat sig, anseende utskottet ej ha egt formell befogenhet till anmärkningen, då föredraganden i kommandomål icke höde till samma kategori som konungens rädgifvare I amars. Detta vederlade professorn med äberopande af 15 S R. F., sädan den nu lyder. Biskop Holm1 I ström sade sig ej ha förbisett det förändrade förhällande som inträdt genom departementalstyrelsens in-l. förande; men han trodde ej någon förändring derigenom ha inträffat i ärendernas behandling. Prosten Ljungdahl mente att om nägon ötverträdelse här skett, den bort behandlas enligt 106S. Han erkände att beräkningssättet af major Åkersteins suspensionstid syntes vara mindre formellt riktigt; detväsentliga afett suspensionsstraff, mistad inkomst och tillkännasifvandet deraf, hade dock öfvergätt honom. Doktor Reuterdahl fann det tänkbart att Kongl. Maj:t ice så länge velat vara i saknad af en så utmärkt pesons tjenst; det anmärkta förfarandet vore då icke sågraverande som man velat framställa det. Biskop Hilströms äsigt var uttryckt af professor Lindgren; annärkningen borde utgöra en erinran för framtiden. Dätor Sandberg uttryckte det hopp att denna erinran kanske skulle för framtiden förekomma slika gäckerier af regeringsmakten med domstolarna. Prosten Melen instämde. Femte punkten, angående departementschefernas boställen, ansägs af biskop Heurlin klar och ostridig och den allvarsammaste anmärkningen af alla; men härvid framtog professor Wahlberg ett utdrag ur statsrädsprotokollet, hvaraf upplystes att de hrr statsråder, som haft fördel af det ifrågavarande boställsarrangemanget, icke deltagit i beslutet derom. Biskop Heurlin: förklarade sin tacksamhet för upplysningen, rhen lemnade derhän huru en enskild ständsledamot kunde ha tillgång till statsrädsprotokollet och uppläsa utdrag derur. Biskop Hallström tog ock affär derpå, förklarade utdragets uppläsning olämplig, och satte sig emot dess införande i protokollet. — Erkebisku;:. henställde huruvida ej professor Wahlberg ville refe-l: rea sitt meddelande så som om han nfrän säker hand viste, eller nägot dylikt, och biskop Holmström vile ha ut hela diskussionen derom, men hvilket biskop Heurlin fann ändamälslöst, då man icke kunde hindra tidningarna att omtala saken. Prof. Wahlberg justerade sitt yttrande så godthan kunde, enligt de:n anvisning biskop Hallström gaf af 5845 Riksdagsorcdningen. Sjelfva saken, som biskop Heurlin fann så. allvarsam att han ville ha till protokollet antecknadt, att det vore den allvarsammaste af alla, ansägs deremot af prosten Ljungdahl mindre betydande, och biskop Holmström upplyste att anmärkningsbeslutet i utskottet afgjorts genom den aflagda scdeln. Doktor Säve bedömde regeringens ätgärd på ett mildt sätt, och lektor Wallman ansäg utskottet ha gjort sig skyldigt till ett stort och klandervärdt förbiseende, i thy att de statsråder, som beslutet angick, stå som deltagande deri, ehuru de voro fränvarade. Vid sjette punkten, angående ett fälttygmästaren Thestrup tillagdt arfvode, äberopade biskop Holmström reservanternas yttranden, i synnerhet professor Liindgrens; hvarpä denna punkt, liksom de föregäendee, lades till handlingarna, utan att ha ansetts föramleda nägon anledning till den anmälan 107 R.F. föreskrifver. Utskottets framställningar under litt. B. refererade hr erkebiskopen så, som skulle de innefatta ätskilligt, som borde päpekas, om icke som admonition, dock säsom nyttig lärdom. Sedan utskottets befogenhet blifvit ifrågasatt af prosten Ljungdahl, biskop Hlolmström, m. fl., hvilka gäfvo 37 2 mom. R. 0. den tolkning att utskottet ej skulle ha rättighet till diylika framställningar, vann biskop Hallströms motsaatta öfvertygelse så ringa stöd, att vid voteringen 301d rööster mot 7 beslöto att utan nägon pröfning af ifrå-!f grakomne anmärkningar lägga dem till handlingarna. r De anmärkningar, som utskottet under litt. C.lr 1 1 nm KR AA mm oc pe ff) pr AV ep DN FO framställt, lades äfven till handlingarna, enligt praxis vid föregående riksdagar, utan vidare pröfning; man uttryckte blott sitt ogillande af motiveringen i ut-li skottets utlätande rörande behandlingen af frågan om Lappmarks ecklesiastikverk. t Emot behandlingen af omtalte betänkande, i hvad! det rörde major Akersteins befordran, departements-! chefernas boställsrum och raseringen af Christianstads fästningsverk, har doktor Sandberg afgifvit re-s sservation. Bokhandelsbulietin. Den konkurrens, som på de sednare åren visat sig i förläggarespekulationer, har utan tvifvel icke i nägot fack varit så verksam, som i hvad barnböcker angär. Beviset härpå kan man synnerligen cerfaralt