mot en af statsrådets ledamöter, hr von Hohenhausen, äro af den art att det. förundra mången; att icke han sjelf funnit sig upp: manad, innan afgörandets stund att aflägsne sig ur rådet; och derigenom åtminstone undvika det obehaget, att utsätta sig fören anmälan ifrån rikets ständers sida. — Vi hafve här ofvan yttrat oss, angående det så kallade decharge-betänkandet rörande statsrådets. ledamöter. Vi hafve dervid framhållit det otroliga uti, att en af dess ledamöter, hr von Hohenhausen, skulle kunna qvarstå i spetsen för landtförsvarets angelägenheter, sedan han i så många afseenden visa sig sakna de egenskaper som för denna Vigtiga befattning erfordras, samt åsidosätta fordringarne på aktning för grundlagarna. Mar hörer i anledning af det allmänna talet härom den frågan framställas, hvem som väl kan komma att blifva hans efterträdare, och det är.ej utan skäl som allmänna uppmärksamheten måste fästa sig dervid,: ty otvifvelaktigt kommer valet, i följd af de kända förhållandena; å högre ort, att ånses såsom et program på den der rådande innersta tanken. På samma gång rikets försvarsväsende — tack vare några af sednare tidernas tillgöranden — upphört att vara föremål för en frimurare hemlighet, har folket allt mera börja fästa sig vid denna vigtiga angelägenhet. Följden har blifvit, att den timme nu slagit, då man kan anse armåen hafva upphört, att äga tillväro endast : såsom medel till nöjsamma tidsfördrif och tillfredsssällandet af ett godtyckligt förändringsbegär samt hersklystnad. Man finner nödvändigheten, att stridskrafterna ordnas efter en omfattande plan, helt annorlunda än den, som nuvarande krigsmistern Jlofsjungit, såsom varande ,i ett quantitativtsoch qualitativt förhållande till rikets behof och tillgångar, samt -att det erfordras kraft och förmåga att uttänka och utföra en sådan. Det: behöfs alltså i spetsen förlandtförsvarets ärenden en man, som jemte förenämnde egenskaper egnar Sveriges konung och folk enahanda tillgifvenhet; en man, som icke betraktar sig som hofmany, icke, heller anser portföljen hvarken såsom en finansspekulation eller en slutpunkt på befördringsbanan. Hvarest finna en sådan? Systemet har dragit försorg att dylika personer icke stå så till buds, som önskvärdt vore. För att likväl visa hvad armåen i ifrågavarande: fål har att erbjuda, torde det icke vara olämpligt att yttra något om de personer, hvi synas kunna ifrågakomma till chefsplatsen för det, måhända snart mer än ; hittills; vigtiga landtförsvarsdepartementet. Vid uppgifvandet af dessa, torde. de böra indelas 1 tre särskilda grupper. I den första gruppen, eller de hvilka förmodas så väl inse nödvändigheten af förändringar inom försvarsväsendet; som innehafva förmåga att dem genomföra, skulle vi vilja sätta t. ex.: 1:o) öfverste-löjtnaat Reuterskjöld, öfverste Wästfeldt, general Ed. .Peyron. och major Nordenfeldt. I den andra, eller de hvilka. äfven förmodas inse nödvändigheten af förändringar, men hvilkas reaktionära åsigter skulle leda tillsamma mål, som hr von Hartmansdörfis i representationsfrågan åstadkommit, nemligen dödsknäcken åt. det närvarande, . utan att något bättre kommer i stället, skulle vi vilja föra 1) general-löjtnanten C. G. Löwenhjelm, öfverste-löjtnant Stjerngranat och landsköfdinsen Palmstjerna. Den tredje, eller de hvilka sannolikt skulle förblanda landtförsvarsdepartementet medhofdepartementet, anse vi oss af ren grannlagenhet ej böra uppgifva; antalet af dessa kandidater är dessutom, thy värr, stört.