redan var rest till Stockholm; din Fritz, han
är på Sveaborg, Carin lilla, som du väl vet.
Men Carin todde att bennes gode far bott
ville trösta hane och att man i det längsta
sökte dölja räta förbållandet för att ej oroa
henne, hon svrade derföre blott: pja så, ja sålo
Carms tillstånd blef med hvarje dag allt be-
tänkligare: än gick hon helt ensam omkring i
de djupa skogarne, än såg man henne någon
månljus natt sitta stum och grubblande på nå-
gon bergsbäll vid Siljans stränder, med förvir-
rad bick seende ned i djupet liksom sök!e
hon något.
Så hade den olyckliga framlefvat slutet af
April. Maj kon cch strödde sippor och ra-
nunkler kring Jalarnes ängar, men Venjans
ros, bleknade :lit mer och mer. Hennes blå
öga stirrade vildt och besynnerligt ned mot
jorden, det svallande håret fläktade fritt för
vårvindarne och, en annan Opheliza, klagade skön
Carin öfverallt sin sorg för naturen, i dystra
entoniga sånger.
Han är borta, Fritz,, hviskade hon alltjemt
för sig sjelf, och ringen sen, gom kungen gaf
dig, den fioner du aidrig!... Åb, jag skall
nog finna dem begge tval... i skogen der-
borta, just nu i natt... hånskrattade hon och
ilade bort. :
Den oiröstlige Liss Björnsson hade emedler
tid anförtrott sina bekymmer både åt prosten
Svedelius och syster Gunilla. Jag säger er,
ut flickan är galen, bon mitt enda barns, suc-
sade den djupt bedröfvade fad:-en.
Ja, jan, fortsatte han med en fruktande
olick på färrikens gamla porträtt, ni skall få
8 alt deita ar straftet för min fars delaktig-
net i våidet mot den der Kunigunda; Gud
straflar ju fädernas missgerning in på barnen
1 tredje och fjerde led — så står det!.
Hvarken fru Cuniila eller prosten kunde an-
hat än medge manningen i den gamles ord,l