igheter för judarne, betraktat saken w en alltför
idsträckt synpunkt och såsom vore dt här fråga
a att införa hela skeppsladdningar af nosaiska tros-
;ekännare, för att dermed öfversvämmalandet. Men
letta baie hvarken motionärerne eller någon annan
öreslagit. Frågan vore här endast om det ganska
ioga antal judar, som redan är i Sverige bosatt, ja
le flesta här födda och uppfostrade, som svurit sven-
ka konurgen tro och huldhetsed samt voro lika goda
Indersiter som andra svesskar. Begrämsades frågan
ålunda, försvunne derigsnom alla dö spöken, hvilka
issa talare sitat på väggen, sisom en följd af judar-
es spridande i städerne och på landsbyggden. Visst
ade man här, bland annat, äfven påstått, att detta
olk hade en större förmåga att föröka sig än vi
ven kar, men om så vore, är ju farar för öfyver-
vämningen större om de stängas inom fyra städer,
n derest de spriddes på en så stor yh som hela
verige. Af des. k. skäl mot judarne emancipa-
lion, som blifvit anförde, ville talaren är upptaga
le förnämsta. Så hade hr grefve Liljenerantz sagt,
Itt en större fribet för judarne skulle hota att rubba
tatskyrkan, hvilken vore vårt enda skydd mot ti-
l3ns indifferentism. Talarne hyste icke en sådan far-
någa. Bekännarne af Moses lära hade aldrig gjort
sig kände för något omvändelsenit och så vidt er-
arenheten gåfve vid handen, funnes ej heller bland
le kristne någon sympathi för judaismen. Vida mer
hade, eniigt talarens tanka, vår statskyrka, d. v. s.
den rena evangeliska, attfrukta af katolicismen, inom
vilken proselytmakeriet vore första reglen och hvars
ijerfva tilltag, som man vet, för närvarinde hotade
jelfva det starka och stolta Albion. I parenthes
illa talaren erinra, hvad beträffar indiferentismen,
Itt denna, i hans tanka, just erhöll sin näring och
oefordrades, i följd af stillaståendet inom :tatskyrkan
och de tunga bojor den lägger på samvetena. En
innen talare hr von Harlmansdorff syntes förmena,
att den kristliga toleransen icke behöfde sträcka sig
ängre än till kristna trosbekännare, och att vi så-
ledes icke hade några kristliga pligter till judsrne.
Detta vore ej Christi lära. Icke skiljde Han mellan
de olixa religionssekterns, judars, grekers, romares
och andra bedningars. Tvertom Han sade till sina
lärjungar: Gån ut och lären allt folk Hos den
tudomliga kärleken kan ej höoller finnas någon sådan
skillnad. Och talarens tro vore, att om, 1 stället för
stt skjuta judarne ifrån oss, att se neder på dem
med ett slegs förakt och låta dem lida kån och för-
ryck, man närmade dem intill sig, samt mötte dem
ned förtroende och välvilja, en fullkomlig amalga-
mation med de kristne småningom skulle deraf följs.
Symbolerna till kristendomen finnas ju redan i ju-
daismen eller det gamla testamentet, och de båda
religionerna stå derigenom hvarandra oändligt myc-
ket närmare än hedaingarnes, för hvilkas omvän-
delse lixväl så många ädla bemödander användas.
Judarne kunna måbända mad skäl företås andligt
högmed. Da tro sig vara ett af Gud uvaldt folk.
Men detta högmod blir mera hårdnackad: just i följd
af förtrycket och orättvisan. Gif dem fribet, gör
dem lika med andra medborgare, och deras isolerings-
anda och högmod skola snart försvinna. Se t. ex. i
Frankrike, Belgien och England, der emancipatio-
oen varit något mera fullständig — hurw nära in-
förlifvade de äro med folket, huru de, långt ifrån
att ensamt egna sig åt handel och schalkrerin, sti-
gåt upp till armåans och civiladministratiiomens hög-
sta grader, deltaga i lagstiftningen och kommunal-
bestyren, pryda lärostolarne vid universiteten och
glänsa bland idkara af de sköna konsterna. Man har
citerat Polens varnande exempel, men hvarföre hafva
Polska judarne elakt rykte? Jo, emedan jidarne der
varit mera förtryckta och misshandiade af den pol-
ska adeln, derigenom tvungits att blifva schakrare
och i sin ordaing tagit hämd på adelsmänmen sjelfva.
Man heda vidare talat om judarnes procenteri, men
det vore säkert icke värre än mången kriistens, om
denne än icke syntes, utan dolde sig bakcom. Kom-
me det till det yttersta, vore den sednare säkert min-
dre ömsint och grannlaga än den förre. Hr von
Hartmansdorff hade vida utbredt sig öfver pkapita-
lets tyrannis, såsom ett af tidens förskräckliga onda.
Talaren trodde ej på denna visa. Kapitalet vore
mindre och icke mer tyranniskt nu än forlom; ty det
intellektuella kapitalets, talangens och kuoskapernas
täflan vore nu alltid farlig; det gick i vir tid må-
hända framför det materiella kapitalet, eller pen-
ningens; för sin del skulle talaren dessutom föreställa
sig, att tillgång på penniogekspital vanligen är ett
af verldens goda och hen skulle således gerna önska
Sverige något mer af det slaget, äfven om det skulle
gå genom judehänder. Samme talare bede anfört,
hurusom de mosaiska bröderne Rothschildl ofta egde
i sitt skön att afgöra om krig eler fred i Europ3.
Om så vore, hvad annat bevisade detta iän en be-
dröflig svaghet och en ruinerande hushållning hos
Europas regeringar; och def vore väl ej den rike
judens skull, som hushållat bättre. Slutliggen kunde
talaren ej undgå observera såsom någomting rätt
eget, att de som ifrigast yttrat sig emot juidarne och
dervid i öfrigt förebragt temligen klena skäl, likväl
trott sig hafva funnit ett kraftskäl, då de åberopat
den allmänna opinionen hos svenska foltet. När
eljest någon ledamot af detta hus från den liberala
sidan dristat hänvisa till autoriteten af folket, så-
som stöd för sin önskan t. ex. att erhålla förbät-
trade lager, en mera ändamålsenlig statshushållning
m. m., då mötes denne alltid med dea invändning,
att han är en sjelftagen, oombedd målsman för fol-
ket; då vill ingen veta af, att han talar i svenska
folkets namn; men nu när det angår att förorda ett
frihetsfientligt och intolerant baslut; när det gäl-
ler endast att vädja till mörka och dåliga fördomar
hos den okunniga delen af folket, då reser man ge-
vast hufvudet och suller sig på tribunen såsom en
ridderlig tolk af nationene vilja!! Taleren yrkade
återremiss af Ekonomiutskottets betänkamde, desto
heldre, som, enligt utskottsordförandens eget här
gjorda erkännande, utskottets yttrande stödde sig
hvarken på religiösa, politiska eller statsskonomiska
grunder; således endast på ett hugskott, ett tycke,
hvilket utskottets majoritet behagat upphöja till
rang, hader och värdighet af öfvertygelse.
Hr Rosensvärd och gr. Björnstjerna talade nu
för den intoleranta meningen; den sednare upprepade
det många gångar vederlagda påståendet, attjudarne
äro en stat i staten. Motionären, hr kammarherren
Liljenstolpe; talade länge och med åberojpande af
många sakförhållanden; men derpå ville ett parti
icke lyssna, utan afbröt talaren tre särskildla gånger
med stormande rop på proposition.
Excellensen grefve Löwenhjelm, Carl Axel, talada
mycket vackert både om de svenska judarne och sin
aktning för dem; men drog fram emot dem, att man
kunde tillvita de polska judarne ett, de engelska ett
annat; de sednare t. ex. att de förvärfvat Jordegen-
dom och sträfvat att vinna inträde i parlamentet
med den framgång, att de nu skulle besitta !, af
Englands jord och verkligen hafva en pårlsmants-
ledamot af derss tro, fastän frågan om eden uppskju-
tit hans inträde vid öfverläggningarne. Excellensen
ansåg det våra som statsman han betraktade saken