föra saken så låtångt, att judarns kanske kunde bli
borgmästare, ja sstatsråder, hvilken utsigt särdeles
tycktes oroa excesellensen Löwenbjelms statsmanna-
förutseende.
På eftermiddagsgen tslade först friherre af Ugglas
j ett längra, mottiverådt anförande. I sjelfva han:
ton låg något, som sada att motståndarnes skäl ick
erfordrade vederläggning; emellertid upptog han d:
förnämsta af dem och visade deras rätta halt.
Efter honom uppträdde friherre Raab och yrkade
återremiss på de grunder frih. Hugo Hamilton an-
fört. Friherren erinrade hurusom genom 1779 års
riksens Ständers beslut judarne erhållit lika rättig-
heter med andra främmande trosbekännare, ehuru
Kommerskollegiuum tog sig för att genom juderegle-
mentet 1782 inskkränka de rättigheter ständerna med
gifvit. Farhågormna för den kristna sabbathens helig
hållande , ifall jujudarne skulle komma att bosätta sig
i landsorten, tillblbakavisades med påminnelse att pre-
steståndet, religigionens vårdare, varit för judarne;
ferbågan att judgarne skulie slå under sig industrien
förmodade friherrren härflyta al den svenska arfsyn-
den: yrkesafund;; men borde icke ligga judarne emot.
då borgareståndeet, just det stånd som deraf skulle få
mehn, icke fruiktade derför. Åtskilliga talare hade
åberopat, att HBondeståndets afslag skulle gälla så
mycket; hvarföre ville man icke säga detsamma ij
frågor, der Bondeståndet företrädesvis kan anses kom-
potent ett döma? Hr von Hartmansdorffs liknelse
om gäster och husvärdar fortsatte frih. Raab och
tyckte det vara okloka värdar, som förbjödo de gä-
ster, hvilka de blott af barmhertighet mottagit, at
slå sig ned annaorstådes inom gårdarne, än i just de
förnämsta pratttvåningarne. Likaså upptog han sam-
me talares uppggif. om kyrkogårdarne och underrät-
tade om dennass oriktighet. Judarne hafva nemligen
två kyrkogårdarr, men den ene är full och blott den
andre begagnas, samt är anlegd af ett judiskt begraf-
ningssällskap, som har till uppgift att läta alla ju-
dar, fattiga och rika, på lika hederligt sätt komma
i jorden. Hr von Hartmansdorff hade också tala:
om upploppet 4838; men månne msn verkligen på
allvar skulle vilja inskränka deras rättigheter, mot
hvilka upplopp warit riktade? Excellensen Löwen-
bjelm bade taggit till hjelp erfarenheten från andra
länder; men friiherre Rszab förmodade, att excellen-
sens bror, somm har ännu större erfarephet om ut-
landet, ifall han varit tillstädes, skulle hafva åbero-
pat densamma till förmån för judarne. Slutligen på-
minde talaren, att vår nästa är hvarje menniska,l!
han rå nu hafva den eller den iare öfvertygelsen i
trossaker, och med. historien om den barmhertige Sa-
maritanen afslutades anförandet.
Hr ländsböfdingen Lagerheim sade att det är i
sanning nedslående, att ännu i sista hälften af 49:e
seklet, 2000 år efter Christi tid, en strid om rättvi-
san af denna ssak -kan föras i ett evangeliskt-lutherskt
land, en stridd, som endast borde enstå China, Ma
rocko eller Twrkiet. De i riket födda judar åro ri-
kets barn, likasom vi alle; och 46 Reg. F., som
stadgar, att konungen får ingens samvete tvinga eller
tvinga låta, ingen från ort till annen förvisa eller
förvisa låta, har redan samtidigt med vårt nya sam-
hällsskicks ordnande gifvit dem de rättigheter, hvarom
nu tvisten föres. Hvad utskottet föreslagit skulle
blott öka villrvallan, och kunde underkasta mosai-
ska trosbekännare förödmjukelsen af ett afslag från
en stads borgerskap på något, som borde vara och
är deras grundlagsenliga rätt. Talaren yrkade åter-
remiss.
Nu uppträdde åter grefve Liljenerantz och för-
sökte vederlägga en del af hvad som mot utskottets
betänkande blifvit anfördt. Han menade att friherre
Hamilton haft orätt att fråga, hur utskottet hafi
hjerta att förfara som det gjort; ty utskottet borde
icke rådfråga hjertat, utan hufvudet, och detta tyckte l.
grefven också att utskottet verkligen gjort.
Hr Ander:s Robert von Krämer, en ung talare,
yttrade sig ttroligen för första gårgen; hans röst var
välljudande, hans anförande tilldrog sig allmän upp-
märksambet.. Om de egenskaperna att vara född i
Sverige af fööräldrar, som i flera generationer varit
födda i landdet, att tala svenska språket som moders-
mål, att beddrifva sitt yrke i landet, att ega svensk
egendom, ickke skulle vara tillräckliga qvalifikationer
att vara sveensk, så skulle en stor del af ridderska-
pets och adeelns egna ledamöter, hvars förfäder varit
tysk:r, franssmän eller andra utländningar, icke vara
svenskar, occh talaren sjelf, som nu yttrade sig som
representant af svenska folket i Sveriges lagstiftande
församling, skulle då icke heller vara svensk. Det
skulle då vara den religiösa tron ensamt som gjorde
till svensk; men finnas här då icke katoliker och
andra sektes bekännare än den evangelisk-lutherska,
hvilka anse; för svenskar? Eller om det är tron på
Chris:us, som menas, funnos här icke svenskar i
Sverige förr än kristendomen blef införd? Hvad
månds det hafva varit för en fremlingsaation? Man
har tslat siå mycket om judarnes sammanslutning
till en särskkild nationalitet. Förhållandet är likväl
att i sammaa mån, som förbuden för deras verksam-
het som meedborgars i de kristna samhällena blifvit
upphäfna, baade den jadiska nationaliteten försvunnit
cch mosaisika trosbskärnasrne amalgamerat sig medl
det lands iinnevånare, som upptagit dem. Derasna-
tionalitet föreföll talaren som ett gammalt murke!
träd, hvars: krona vore förtärd, men hvars skal sam-.
manhölls afaf jernband, och dessa jernband äro dein
skränkninggar I sin verksamhet, som de måste lida.
Man har fförebrått dem att de visat benägenhet för
schacker, imen då lagarne förbjudit dam annan sys-
Felsättning,, så är denna förebråelse liksom den mar
gör en fågjel för det ban icke flyger då han är in-
nestängd i bur.
Telaren skulle för sin del icke hafva något emot
att låta inflyttande judar nedsätia sig med svensk
-medborgarerätt hvar som helst; sådant skulle lända
svenska industrien till största fromma, och skriket
om svenska näringarnes undertryckande, ifall judarne
skulle få större friheter, liknar det man i Spanien
upphäfde mot moreskerna, hvilkas fördrifvande lik-
väl sänkte detta land från att vara det mest blom-
strande tilll en vanmakt, hvarur det aldrig kunnat
repa sig.
Löjtnamt Knorring, Erik Oscar,, också en ung
man, tillmör icke den Bya tidens åsigter. Han skall
strida för intoleransen, men föga fromma hade han:
liktänkande af hans stridssätt. De skäl och fakta
motståndarne ardragit upprepade han, vederlade dem
icke, men förklarade vid hvart och ett sig icke trol:
att de voro riktiga, och hr von Kraemers liknelser
om trädet och fågeln gåfvo löjtnant Knorring an-
ledreing att för Sveriges del afstyrka mottagandet af
ett skal, hvars kärna var förlorad, szmt att göra dez
välvisa anmärkningen att bäst vore, om fågeln vore
en roffågel, att låta den sitta i sin bur och icke
låta den slippa ut att flyga. Slutligen beklagade br
löjtnanten, ait han icke är lättrörd, ty berättelser
om den barmhertiga samaritanen hade icke verkat
på honom.
Friherre Cederström, Carl Rudolf, skulle försöka
vederlägga hr von Krämers bevis, att iSverige födds
personer, hvilkas förfåder i generationer vistats i lan-
det och der varit födda, som hade svenskt språk och
svensk egendom, skulle vara svenskar, och friherren
menade dervid att nationaliteten beroddie till ea de!
på härkomst och till en del på religion, men när
hen skulle utveckla detta, förlorade han helt ock
hållet diet flytande i sitt föredrag, som ban eljest alltic
brukar hafva.
Efter: friherre Cederström talade ännu br Bråken-
hjelm, texeellersen Löwenbjelm och grefve Horn för
afsleg, friherre Palmstierna, friherre Stedicgk och
MR bred kön