Men det svarta förräderiet vakide och för-
räderiets hand drog för första gången sitt streck
öfver Gustas planer.
Anjala, Anjala, utropade konungen flera
gånger i det hans mörka öga blixtrade och
handen knöt sig krampaktigt, de uslingarne! —
de förrädarne! . . . Hvad skall jag väl göra!
Kanske snart en fånge inom min egen armålp .
Då hördes hastigt ett buller utanför tältdör-
ren, det var som om någon tvistat med vakten
och nödvändigt ville in till konungen.
Här slipper ingen in! mumlade den skäg-
gige grenadieren och fällde sin blanka bajonett
rakt mot bröstet af gunstlingen Gustaf Mau-
rits Armfelt.
Hvem är det som vågar trotsa vår befall-
ning? sporde konungen vredgad i det han gick
fram och undandrog tältförhänget, men i det-
samma låg Armfelt för bans fötter.
Jag ber om nåd, ers majestät, men vigtiga
depescher just nu anlända ...
Kom då ir, Armfelt, sade Gustaf III redan
blidkad, låt oss höra ...
Inkommen i tältet framräckte gunstlingen en
depesch, vid hvars genomläsande dea konungs-
liga blicken alltmer klarnade och Gustaf III
utropade, liksom lättad från en tung börda: Je
suis sauveln
Läs,, sade han till Armfelt, rlis, — Dan-
skarne hafva förklarat oss krig och rusta sig
att öfver norska gränsen infalla i riket. Vi
skola nu gå att rädda fäderneslandet och vi
vija se hvem som vågar hindra oss!
Fäderneslardset, ack, sköna, betydelsefulla
ord, den tredje Gustafs valspråk, du var de,
mäktiga trollformel, som denna gång räddade
både honom, undan förrädarne, och Sverige un-
dan fiendens hand!
Ty Gustafs läppar behöfde blott utsäga dessa
ord: ofäderneslandet är i faral och tusende