dook imedgifvas, att ganska många af de fö fattnimgar, som till befordrande af detta änd mål uttgåfvos, men hvilka lyckligtvis länges dan upphört att vara gällande, innefatta tvång åtgärder, som i sig sjelfva stridde emot fran gångem af ifrågavarande anläggningar. Me detta Iberodde på de trånga åsigter i afseenc på närringslagstiftningen, som i dessa tidar vor gällande och då antogos såsom bevis på e sund statskonst. Man trodde sig kunna genoi befallningar anlägga och skapa nya förhållar den, i stället att genom lossande af band fr göra rörelse och näringar och låta dem tag sin egn kosa. Derföre kan det icke helle förnekas, att minga stadsanläggningar måhänd icke rdar då grundade sig på naturliga för bållanlen eller också att de i flera fall genon förändring dera numera icke motsvara ända milet, hvarpå fleras årliga aftynande också ä: ett tallanda bevis. Men detta sednare beklag liga föörhållande har inträffat i alla länder ocl står i nästan oskiljaktigt sammanhang med till ståndet i den omgifvande landsbygden, vitt nande icke otydligt, såsom nyss blifvit be märkt, snarare emot än för de af Strinnlunt uppställda slutsatser. Hvartill tjenar nu Strinnlunds historik on bemödanderna att monopolisera näringarne : städerna? Icke det ringaste till annat, än att ådsgalägga vanmakten af sådana försök, eftersom de numera i alio eftergifvits, eller också endast att ådagalägga Strinnlunds emellan Pplogskötselin och arkivforskningar delade omsorger Man fär i det fallet skjuta skulden på de styrelser, hvarunder dessa försök trädt i dagen, men icke deraf leta sig väg till någon vedervilja, såsom zsfsigten tyckes vara, emot nuvarande stadsmenigheter och borgerskap, hvilka Hvarktn besitta eller göra anspråk på dylika monopolier. Den som upplefvat framträdandet af Handelsoch Handtverksordningarne den 22 December 1846 bör icke beklaga sig deröfver, att städernas inbyggare erhållit några särdeles afundsväckande förmåner framför landets. Jemför man de beskattningsgrunder, som gälla för handelsoch näringsidkare i städerna med dem som gälla för dylika å landet, t. ex. minimiafgifterna för handtverkare komparativt till gerningsmän å landet, ja till och med skyddsafgifterna för arbetare i städer och på landet, skall man snart finna, att vågskålen lutar till landsbygdens fördel. Man behöfver ändock icke taga i beräkning de mångfaldiga kommunala uttskylder, hvarmed stadsboen är betungad, iccke heller den drygare lefnadskostnaden och äm mindre borgares särskilda prestationer, hvarmed å landet i och för yrkesutöfningen intet finnes jemförligt. Om man vidare besinnar huru långt friheten blifvit efterlåten att hvar som helst afyttra landtmannaprodukter och förädlingar af alla slag, att å landet drifva kandel och för vissa orter i sådant ändamåll gårdmellan kringresa semt idka kus:handel och: sjöfart, blifver det icke svårt att finna, det fandtmannen visserligen icke har att beklaga l: sig öfver särdeles tryckande band å sin verk-l! samhet och spekulationsanda. Desto mindre borde ångermanländningen Strinnlund, såsom vittne till sina landskapsgrannars allmänna han ; dels-esprit och okontrollerade begagnande deraf, t jemra sig i detta afseende. Vid så beskaffadt förhållande kan något mera insidiöst icke finnas, än Strinnlunds försök att inbilla sina ståndskamrater, det landtmännen runder århundraden nödgats skatta till stadsboernas beqvämlighet samt huru det alltid Hlegat i de sednares håg och sträfvande att förleda landets styrelse till åtgärder, vare sig putlärdandet af tillfälliga förordningar eller meddelandet af fortfarande Privilegier, som ptill städernas fördel bållit landtmannen och företrädesvis hans hefvudnäring jordbruket i ett odrägligt tvång... Om något är odrägligt utgöres det visserligen helst af dylika obefogade och obevista beskyllningar, åsyftande att göra de närvarand2 stadsboerna ansvarige förli inträfkde, men längesedan upphälna åtgärder, samt lelasta deras föregångare med anklagelser, hvaraf de tilläfventyrs varit oförtjente och hvilkas anledningar, om än grundade, icke i ringaste mån kunnat utöfva någon menlig verkan på jordbruket Ehuru för Strinnlunds ändamål passande, att nemligen visa vissa städers privilegisrs förmenta obillighet, men dock temligen oskadligt framhålles ett citat ur Calmare stads privilegier, angående skyldighet för bönderna deromkring att å viss dag komma d till köpingen, för att afyttra deras produkter; lå emellertid i betraktande tages så väl att detta stadgande aldrig kunnat tillämpas som ; tt detsamma långt för detta blifvit upphäfvet, kan anförandet deraf På sin höjd lända såsom bevis på en trångbröstad lagstiftning, men alldeles icke åberopas såsom grund för nu förhandervarande behöflighet af Privilegiets revision eler för numera bristande bildning hos ifrågavirande stadssamhälle. (Forts.) —— AK. (Införes på begäran.) Frigga till dom egam wadata a, OOPS SYBSTAH. mm nn ss —