dook imedgifvas, att ganska många af de fö
fattnimgar, som till befordrande af detta änd
mål uttgåfvos, men hvilka lyckligtvis länges
dan upphört att vara gällande, innefatta tvång
åtgärder, som i sig sjelfva stridde emot fran
gångem af ifrågavarande anläggningar. Me
detta Iberodde på de trånga åsigter i afseenc
på närringslagstiftningen, som i dessa tidar vor
gällande och då antogos såsom bevis på e
sund statskonst. Man trodde sig kunna genoi
befallningar anlägga och skapa nya förhållar
den, i stället att genom lossande af band fr
göra rörelse och näringar och låta dem tag
sin egn kosa. Derföre kan det icke helle
förnekas, att minga stadsanläggningar måhänd
icke rdar då grundade sig på naturliga för
bållanlen eller också att de i flera fall genon
förändring dera numera icke motsvara ända
milet, hvarpå fleras årliga aftynande också ä:
ett tallanda bevis. Men detta sednare beklag
liga föörhållande har inträffat i alla länder ocl
står i nästan oskiljaktigt sammanhang med till
ståndet i den omgifvande landsbygden, vitt
nande icke otydligt, såsom nyss blifvit be
märkt, snarare emot än för de af Strinnlunt
uppställda slutsatser.
Hvartill tjenar nu Strinnlunds historik on
bemödanderna att monopolisera näringarne :
städerna? Icke det ringaste till annat, än att
ådsgalägga vanmakten af sådana försök, efter-
som de numera i alio eftergifvits, eller också
endast att ådagalägga Strinnlunds emellan Pplog-
skötselin och arkivforskningar delade omsorger
Man fär i det fallet skjuta skulden på de sty-
relser, hvarunder dessa försök trädt i dagen,
men icke deraf leta sig väg till någon veder-
vilja, såsom zsfsigten tyckes vara, emot nuva-
rande stadsmenigheter och borgerskap, hvilka
Hvarktn besitta eller göra anspråk på dylika
monopolier. Den som upplefvat framträdandet
af Handels- och Handtverksordningarne den 22
December 1846 bör icke beklaga sig deröfver,
att städernas inbyggare erhållit några särdeles
afundsväckande förmåner framför landets. Jem-
för man de beskattningsgrunder, som gälla för
handels- och näringsidkare i städerna med dem
som gälla för dylika å landet, t. ex. minimi-
afgifterna för handtverkare komparativt till
gerningsmän å landet, ja till och med skydds-
afgifterna för arbetare i städer och på landet,
skall man snart finna, att vågskålen lutar till
landsbygdens fördel. Man behöfver ändock
icke taga i beräkning de mångfaldiga kommu-
nala uttskylder, hvarmed stadsboen är betun-
gad, iccke heller den drygare lefnadskostnaden
och äm mindre borgares särskilda prestationer,
hvarmed å landet i och för yrkesutöfningen
intet finnes jemförligt. Om man vidare besin-
nar huru långt friheten blifvit efterlåten att
hvar som helst afyttra landtmannaprodukter
och förädlingar af alla slag, att å landet drifva
kandel och för vissa orter i sådant ändamåll
gårdmellan kringresa semt idka kus:handel och:
sjöfart, blifver det icke svårt att finna, det
fandtmannen visserligen icke har att beklaga l:
sig öfver särdeles tryckande band å sin verk-l!
samhet och spekulationsanda. Desto mindre
borde ångermanländningen Strinnlund, såsom
vittne till sina landskapsgrannars allmänna han ;
dels-esprit och okontrollerade begagnande deraf, t
jemra sig i detta afseende.
Vid så beskaffadt förhållande kan något mera
insidiöst icke finnas, än Strinnlunds försök att
inbilla sina ståndskamrater, det landtmännen
runder århundraden nödgats skatta till stads-
boernas beqvämlighet samt huru det alltid
Hlegat i de sednares håg och sträfvande att
förleda landets styrelse till åtgärder, vare sig
putlärdandet af tillfälliga förordningar eller
meddelandet af fortfarande Privilegier, som
ptill städernas fördel bållit landtmannen och
företrädesvis hans hefvudnäring jordbruket i
ett odrägligt tvång... Om något är odrägligt
utgöres det visserligen helst af dylika obefo-
gade och obevista beskyllningar, åsyftande att
göra de närvarand2 stadsboerna ansvarige förli
inträfkde, men längesedan upphälna åtgärder,
samt lelasta deras föregångare med anklagel-
ser, hvaraf de tilläfventyrs varit oförtjente och
hvilkas anledningar, om än grundade, icke i
ringaste mån kunnat utöfva någon menlig
verkan på jordbruket Ehuru för Strinn-
lunds ändamål passande, att nemligen visa vissa
städers privilegisrs förmenta obillighet, men
dock temligen oskadligt framhålles ett citat ur
Calmare stads privilegier, angående skyldighet
för bönderna deromkring att å viss dag komma d
till köpingen, för att afyttra deras produkter;
lå emellertid i betraktande tages så väl att
detta stadgande aldrig kunnat tillämpas som ;
tt detsamma långt för detta blifvit upphäfvet,
kan anförandet deraf På sin höjd lända såsom
bevis på en trångbröstad lagstiftning, men all-
deles icke åberopas såsom grund för nu för-
handervarande behöflighet af Privilegiets revi-
sion eler för numera bristande bildning hos
ifrågavirande stadssamhälle. (Forts.)
—— AK.
(Införes på begäran.)
Frigga till dom egam wadata a, OOPS SYBSTAH.
mm - -
nn ss —-