RR nn Sn
gifva rättvisa åt alla, och med institutionernas
keskydd värna den svagare emot de iatrång i
Jättghetter, hvilka aldrig uteblifva från de
s:arkare:s sida, om de sednares inflytelse får
tillfälle att göra sig gällande. Lika angeläget
Er det äfven att ihågkomma, att samma behof
utgör sjelfva orsaken till nödvändigbeten af
myndigheternas fördelning och af en verksam
Jontroll från folkets sida på deras utöfning,
med andra ord, af de styrdas kontroll på de
syrande, vare sig representation eller regering.
Om man härjemte vill taga i betraktande
den närvarande tidens serskilda skaplynne, så
är: det visserligen sannt, att den politiska vin-
cen för ögonblicket icke blåser gynnande för
reformer i allmänhet, och att reaktionen sna-
rare för närvarande är öfvermäktig i. sinnem
has pluraliteten bland dem som här hafva mest
3tt siga i de offentliga ärenderna. Denna re
estion härleder sig dels från ena ännu återstå-
ende farhåga för de utopiska och samhäållsre-
volutionära låror, som efter Februari 1848 upp-
cykade i en skola i Frankrike, och feberlikt
spridde sig öfver Tyskland, samt äfven här
haft ett och annat eko, dels från den viller-
valla och ovisshet hvari mången ännu befin-
per sig med sina politiska meningar, till dess
erfarenheten kommer att gifva vid handen,
buru de politiska förbållanderna slutligen ge-
stalta sig på kontinenten. Mången som nitäl-
skar för framskridandet, har i följd häraf blif-
v.t ledd till den slutsatsen, att det är bättre
:it lägg: armarna i kors och vänta tills vwi-
dare, än att nu anstränga sig för en sak som
sannolik. ej skall bära någon frukt omedelbart;
och slutigen finnes eit antal personer, som
)ifvit nog uppskrämda af den i synnerhet hos
es3 Ovanliga rörlighet som begynt vwisa sig i
sinnena hos massorna, för att tro det rätta bo-
temedlet. mot framtida faror böra sökas sna-
rare i repressiva åtgärder, än i något slags ef-
tergift.
Detta anse vi emedlertid vara högst orätt
regoneradt, och ett närmare eftersinnande skall
snart leda till öfvertygelse härom. En hvar
som känner menniskorna och något reflekterat
öfver kulturens gång genom seklerna, skall er-
känna, Itt en rörelse af det slag, som nu en-
gång uppenbarat sig) bland de stora mas-
sorna, vil kan för en tid eomprimeras, men
icke upphöra, och det är fara värdt, att den
genom e stark tryckning bhfver så mycket
mera elistisk, då massorna i sin belägenhet haf-
va en ständig eggelse att återkomma fill sam-
ma ämne. Det kan lika litet bestridas att det
hos dessa klasser blifvit en tro, att den politiska
reformen utgör en väg som skallleda till deras
lyftande såsom samhällsmedlemmar, till deras
aeltagande i samhällets moraliska förmåner
och erkännande såsom medborgare, om också
icke till en omedelbar förbättring i ekonomiska
vilkor. Denna tro låter icke utrota sig, man kan
vara säker jderpå. Den skall tvärtom omfattas
alltmera såsom ett slags räddningsmedel, verkligt
eller inbilladt. Ju längre de politiskt berätti-
gade klasserna dröja eller försumma, ait göra
ett billigt afseende härpå, desto mera brinnan
de och stridbar skall denna tro blifva, desto
mera vidgar sig svalget emellan samhällets o-
Jika elementer, och ju längre sådant får räcka,
desto svårare skall: den kris slutligen blifva,
saa änau kan undvikas genom en någorlunda
biilig eftergift.
Häruti ligger hela hemligheten af den sym-
pithi, som Örebroprogrammet äger hos den
r!:ora mängden, och hvilken vid det ifrågava-
rande tillfället icke bör förbises af konstitu-
tionsutskottets liberala minoritet. Vår mening
är icke derföre att yrka såsom en absolut nöd-
vändighett, att Orebroförslaget behöfver i allo
läggas tilll grund för reservationen. Med afse-
ende på det möjliga att erhålla på fredlig väg
stall ett förmedlande element, som förvissar
intelligensen om ett visst inflytande, icke möta
motstånd från demokratien, om blott för-
saget i det hela får en karakter, som lemnar
folket utsigt att i representationen finna ett ut-
t-yck för sina rättmätiga önskningar och behof.
Detta har också den såkallade Örebrofraktio-
pen af riksdagsmännen vid de nu sednast hållna
sammanträdena insett och medgifvit. Men å
andra sidan blir det äfven en oeftergiflig for-
dran att iförslaget, om det skall erhålla någon
framtid, llemnar den freie arbetaren en billig
andel i vialrätten; ty om det icke sker, så be-
fara vi att förslaget kommer att innan näst:
riksdag göra ett fiasco, föga mindre än de kon-
servativas klassvalsplan, och hvilket vore så
mycket obehagligare, som det komme från en
liberal fraktion af riksdagsmän, och endast
skulle bidraga ätt desto mer föra oss närmare
de olägenheter som här ofvan äro påpekade.
— ER
— I Bore, berättas såsom alldeles afgjordt,
ait mamsell Julie Berwald erhållit anbud af
h: Lumley, direktör för italienska operan i
London, att taga engagemeat vid nimnde tea-
ter, nu genast; men som detta icke kan ske,
i följd af nu ingånget kontrakt med kongl.
taterdirektionen härstädes, lärer m:ll Berwald
först afresa härifrån i Juli månad detta år, då
br Lumlsy föreslagit benne att först gifva gäst-
sorer i Lndon och sedan medfö!ja honom till
Paris, för att ingå vid italienska operan der-
stäides, mot ett ganska högt honorarium. Då
man ej kan annat än glädja sig åt de enskilda
fördelar, som genom ett sådant engagement
troligen kan af den frejdade sångerskan påräk-
nas, måste man dock beklaga, om derigenom
den svenska scenen för lång tid kommer at
sikna henne.
Re
Gaslysningen i Hufvudstaden.
Såsom redan varit nämndt i Aftonbladet,
hvilar denna fråga för närvarande, i afvaktar
på den preskriptionstid som är lemnad för dem,
som kunna vara hugade att bilda ett svenskt
kompani för gaslysningens öfvertaganda. Så-
som en lämpig och nödig upplysning för dem,
hvilka tilläfventyrs tänka hörpå, kunna vi
nämna, att sedan ingeniören James Malam nu
xoera aflidit, finnas egentligen tvenne utländskal
avbud bit ingifne att välja emellan för sakens
verkställsnde.
Det ena är af engelske ingeniören Corlett,
som under förbehåll af 60 åros nieclhtanda -x:t it