Narwa och Dänz, vid Clisson och Holofzin piskade på ryssar och polackar; under Karl XI:s marscher i Sachsen fick denne Gösta Vincentius en gång se en liten vacker tysk fröken, som oändligen, föll bonom på läppen. Han träffade benne sedermera ofta och friade så en gång ordentligen samt fick äfven ja af den vackra Kunigunda. Hennes föräldrar voro dock af en helt annan tanke och ville allsicke veta af den svenske krigaren. Men fendrik Gösta var icke den man, som så snart släppte sitt rof. Jag tager min bruds, hånskrattade fendiiken och gick tå sent en qväll in i närmaste tält, der en reslig krigare låg utsträckt på sin kappa. Du Björnsson, ropade fendriken och slog kamraten på axeln, xdu får i natt ut på expedition. Tror du det? svarade den tilltalade i det han långsamt reste sig opp till hela sin längd och lät en gäspning undfalla sig, som väl kunnat höras öfver balfva lägret. Hör på, Björnssonp, återtog fendriken, som Ju vet, älskar jag Kunigunda, men hennes förildrar äro emot vårt parti... Så tag henne då, afbröt Björnsson, tag henne! ;Sakramensksde flickhistoriers, mumlade han för sig sjelf i det ban stökade omkring bland sablar och gevär. Det är just det jag tänker göra, men ser lu, jag behöfde kanske din bjelp, kamrat.n Topp, du här den! sade Björnsson och ett sraftigt handslag beseglade de båda vännernas örbund. Fort, ännu denna natt! ropade Gösta Vin: ;entius i det begge krigarne svängde sig opp vå sina bästar. Andra mörgonen var skön Kunigunda viserligen fendrikens brud, men något år derter och sen hon födt honom sonen Kunol: Vincentius, som sedermera blef löjtnant och!