helgedom, der möblerna stodo som de ståt den tiden då Kuno Viremntius sjelf vandrade derinne; det perllärgade skrifbordet med sir massiva jernlineal och ct stora nermöglade bläckhbornet, hvari gåspernan ännu satt dej Vincentius lemnat benre, karbinen öfver sof fan och pistolerrna och den respektabla klin gan och porslinsgubben på kskelögnen, allt va på sitt gamla ställe. Så ville fru Gunilla, t bon vördade sin mans mimne ända till det yt terliga. Till detta rum stöter ett arnat, det s.k gästrummet, inom hvilket matsa!en var belä gen, dit vi snart skola infira läsaren. Fru Gunilla afbröt nu sn sysselsättning oeb sade till en yngling om adertön år, som sted på tröskeln till nästa rum färdig att gå ut: Fritz, min gosse, du skall få se att vi få fremmande i dag, ty skatan har skrattat redan tre gånger på morgonen och så har det kliat i min näsa.n Fritz skrattade också småttt han, ty han visste väl, att gumman ej bade kwvunnat lefva den dag hon inte fått gissa och 2n2., Emedlertid hade fru Guniilla denta gången rätt. Den vandrare, som vi för en stund sedan sågo ställa sina steg opp för kullen, var nu i förstuqvisten och med ett fryniligt: välkommen, kära kusin! helsade fru Guniila bergsmannen och f. d. riksdagsmannen Liss Björnssor, om inträdde. Guads fred, syster Gunilla! svarade Björn, om han i allmänhet kallades, cch de begge samla kysste nu hvarandra enligt dåtidens oruk tvenne gånger rätt sirligt cch allvarligt Då kinden. Nå, kusin Björnn, fortfor Gunilla, i det bon mvisade honom plats bredvid sig i en lång offa med skinnöfverdrag fastsiatt med små glänande messings abb och framför hbvilken par oh AN