helgedom, der möblerna stodo som de ståt
den tiden då Kuno Viremntius sjelf vandrade
derinne; det perllärgade skrifbordet med sir
massiva jernlineal och ct stora nermöglade
bläckhbornet, hvari gåspernan ännu satt dej
Vincentius lemnat benre, karbinen öfver sof
fan och pistolerrna och den respektabla klin
gan och porslinsgubben på kskelögnen, allt va
på sitt gamla ställe. Så ville fru Gunilla, t
bon vördade sin mans mimne ända till det yt
terliga.
Till detta rum stöter ett arnat, det s.k
gästrummet, inom hvilket matsa!en var belä
gen, dit vi snart skola infira läsaren.
Fru Gunilla afbröt nu sn sysselsättning oeb
sade till en yngling om adertön år, som sted
på tröskeln till nästa rum färdig att gå ut:
Fritz, min gosse, du skall få se att vi få frem-
mande i dag, ty skatan har skrattat redan tre
gånger på morgonen och så har det kliat i
min näsa.n
Fritz skrattade också småttt han, ty han visste
väl, att gumman ej bade kwvunnat lefva den dag
hon inte fått gissa och 2n2.,
Emedlertid hade fru Guniilla denta gången
rätt.
Den vandrare, som vi för en stund sedan
sågo ställa sina steg opp för kullen, var nu i
förstuqvisten och med ett fryniligt: välkom-
men, kära kusin! helsade fru Guniila bergsman-
nen och f. d. riksdagsmannen Liss Björnssor,
om inträdde.
Guads fred, syster Gunilla! svarade Björn,
om han i allmänhet kallades, cch de begge
samla kysste nu hvarandra enligt dåtidens
oruk tvenne gånger rätt sirligt cch allvarligt
Då kinden.
Nå, kusin Björnn, fortfor Gunilla, i det bon
mvisade honom plats bredvid sig i en lång
offa med skinnöfverdrag fastsiatt med små glän-
ande messings abb och framför hbvilken par
oh
AN