delske trosbekännare förunnas i öfverensstämmelse me
igtlhvad för katholiker redan vore medgifvet. Talare
n-l ville af dessa skäl återremittera batänkandet; me
enl4å, enligt hvad hr Weidenhjelm med bedröfvelse fö
d: summit, Bondeståndet, hvars upplysning och on
u-Idöme han eljest så mycket högsktsade, af en änn
g-licke utrotad fördom, reden afslagit motionerna, och ds
f-I följaktligen vore ait befara, det Utskottet möjlige
icke skulle åt desamma egna det vidsträckta afse
ende, tal. önskade; ville han för närvarande in
skränka sitt yrkande dertill, att de här i landet n
bosatte moraiske trosbekännarna måtte utan särskild
tillstånd berättigas, att nedsätta sig i bvilkendera a
rikets städer de sjelfve kunde finna för godt.
Friherre Hugo Hamilton. Då utskottet säger
men då i betraktande kommit, dels att de i be
rörde fyra städer, i medborgerligt hänseende, blifvi
vitsordade såsom nyttiga och verksamms; dels at
deras växande ental inom riket syuves för framtider
medföra för dem bebof af utvidgade tillfällen fö
bosättning, så är det för talaren oförklarligt huru
utskottet kommit till en sådan konklusion. Utskot-
tet har till och med sökt förorda en inskränkning
1 den rätt Kongl. Maj: förut egde att fritt utar
oågot borgerskaps hörande tillåta de mosaiska tros-
bekännare nedsätta sig hvar han inom riket pröfva-
-Ide skäligt. Friherren kunde icke förstå huru ui-
skottet baft hjertan att tillstyrka en inskränkning i
judarnes rättigheter, och det oaktadt de af uiskotte:
sjelf blifvit på det fördelaktigaste vitsordade. För
morionären, hr kammarherren Liljenstolpe, uttalade
-I friherren sin tecksamhet såväl för motionens väc-
kande, som ock för den klara och bindande utred-
ning af frågan han åstadkommit genom flere afgifna
anföranden. För sin del yrkade friherren äåterre-
miss med yrkande om hvad feiherre af Ugglss i sip
reservation förordat, hafvande friherren gerna seu
om judarnes emancipation kunde blifva fullständig,
men så länge fördomen ännu var så stark, finge man
å!nöja sig med mindre.
Det är lagstiftningen, som tvungit dem att sluta
dsig tillsammans från de öfriga medborgarne; då de
varit förhindrade att fritt välja uppehållsort, att
egna sig åt vissa yrken; då ds kristna dragit sig
från dem, hvad blef då öfrigt, annat än att sluta
sig inom s!g sjelfva? Man har förespeglat, att de
skulle uttränga våra egna industri-idkare genom
sina kapitaler och sina öfverlägsna anleg, men tals-
ren trodde det skulle vara ganska önskvärdt att de
väckte och uppeggade iatresset för industrien. Ock-
så hade man beskyllt dem att de mera än andra
deltagit i da sednaste folkröre!serna, att de visat
afgjordt tycke för att blifva demagoger; men om de
verkligen skulle varit de som företrädesvis kämpat
Ipå barikaderna, så hade de också dertill haf: större
anledningar än alla andra medborgare, emedan de
varit mest i saknad af den rättvisa för hvilken man
siridde.
Grefve Liljencrantz, utskottets ordförande, skulle
derefter å intoleransens vägnar upptaga den hand-
ske, som de föregående talarne kastat i religionens,
i billighetens, i klokhetens namn. Hans försvar för
utskottets betänkande var matt, men långt. Det
fördes i det närmaste på följande sätt:
Sedan han påmint att vid sista riksdagen saken
blifvit afslegen på bufvudsakligen religiösa grunder,
så sade han att det nuvarande utskottet fattat sitt
beslut hvsrken af religiösa, politiska eller ekono-
mista grueder. Man blef naturligtvis nyfiken ett
få veta, hvad slags grund utskottet således haft, och
oefenns det att utskotet funnit den nuvarande
lagstiftningen tillfyliestgörande. Men när allt gick
omkring, så hade denna måttlighetsgrund blifvit
bestämd både af religiösa, politiska och ekonomiska
farhågor, åtminstone utbredde sig grefven vidlyftigt
öfver faran för s:atskyrkan, om judarne finge ned-
sätta sig hvar som helst och fira sin sabbath på lör-
dagen, hvarigenom likgiltighet ho: de kristva för
söndagens värdiga helighållsnde kunde uppstå, oeh an-
årog för öfrigt ur Brockhausens konversationslexikon
hvsrjebanda emot dem. Tealaren medgaf att de sven-
ska judarne uppfört sig väl såsom medborgare, men
likväl förklarade han sig så länge han lefver aldrig
vilja medgifva deras emancipation. Han förklerede
att ban icke hört någon vilja gå i borgen för att
deras frsmtida uppförande blef lika godt som hit-
intills. Han trodde icke att judar någonsin kunde
göres till svenskar.
Friberre Styrbjörn von Stedingk upptog an-
märkvingen att judarna visat sig som barrikadkäm-
par och påminde att man dervid visligen förbigått
såväl att judarne varit de mest förtryckta, som ock
att många bland dem visat sig som laglydiga cch
ugna medborgare, och bland dem således varit sam-
ma förhållende, som bland de kristna. Man tillvi-
ser dem att vara procestare. Procenteriet är vis-
serligen ett stort och fördömligt lagbrott, men det
ir icke något moraliskt brott. Så snart vi hunnit
ill erkännande ef det axiomet: allt gäller allt hvad
det kan gälla; så snert vi gifvit räntan fri, så skola
övarksn mosaiska eller kristna procentare ficnas,
och de sednare äro icke fåtaligare eller billigare än
de judiske. Ofta äro judarne blott kommissionärer,
som få åtnöja sig med skammen och ett högst ringa
arfvode, under det den egentliga procenteren är en
tristen, som sitter okänd och tar räntan. Friherin
nade funnit flsra mosaiska handelshus vida billigare
sin vinstberäkning, än kristsa bus. Hen talade
ned värma och krafs, oeh ehuru man här och dear
yntes böjd att öfvergå till konversation, skeffade han
ig dock gebör.
Hr f. d: statsrådet Fihreus uppträdde derefter med
tt anförande till judarnes förmån, 1 hvilket han
lart ådagalade de många inkonseqvenser männen
f andra åsigtsn lå:o komma sig till last, t. ex. den
ut icke låta dem bosätta sig hvar de vilja och så-
unda blifva nyttige producenter, men väl låta dem
esa och uppebålla sig hvar som helst, för ett se-
jen med sin förijsost på handel begifva sg från
Tten.
General Edenhjelm yttrede sig också för judarne;
jen erfarerhet ban sjelf ramlat som landshöfding i
rötheborg, der bland öfver 200 judar ingen blifvit
ör brott tilltslad, och på resor i utlandet, låg lika
nycket som: de förde!ak:iga vitsorden af utländska
ompetenia auktoriteter till grund för hans årigt.
Kopistea friherre C. -R. Cederström var nu i tur a
tt hjelpa de konservativa. Hain betraktade de i:?S
;terise födda judar såcom fremlingar,, och han
iile försvara svevekerne mot deras intrång. Dervid!
eztgorde denne tvenskhetens kämpe hufvudsakligen 5
ill sköl — farbåiga och fruktan. Hane ver rädd attiv9
Ktnirgenr för busböndterna shulle försvagas, ifall ju-S!
iste husbönder komme att finnas på lendet; han)D
uktads för indifferentism och statskyrkans förfeh;l!H
en iyckto sti stiftandet af inre missionssällskaper be
ch lösaresäliskeper voro blot: blix:ar i natten, och
an villa av man skule 1 l:gstiftningen med orm-Y8
ugssn omgärda stelskyrken, cenno den ense grar-jga
CM MAD Fr — Mm mp —— mm - m
en för eit ssnot statslif. på
Grefve Klingspor uppträdde derefter med ett an-!?
rande, utso ivilvel det bäst lyckade han gjort vid
gå riksisg. M-d värma och redighet i fram-22
älloicgen framlade hin de goda skälen för sim ön-fOf
an at judarna miste erhålla föll emarcipatior,de
ena då änpu en mängd fördomar dessförinnan mi-lvit
a besegras, så åtnöjde han sig med att yrka åter-se
miss,
Hr von Ilastmansdorff medssf att det icke gick
, soma utskottet ville, att åt nigra städ:rs bor-
skap öfverlåta en rätt, som hitintills tillhört en-
it konungen. Men hans skäl var, att judarne då! -
småningom skule genom keständigt förvyade yr- Y
eden komma aut slutligen få bifall i alla dessa!?
äder; ty de äro idärdigs cch fella Icko modet vid!!?
t afst Det hede br toa Hirtmarsdorff esfarit