delske trosbekännare förunnas i öfverensstämmelse me igtlhvad för katholiker redan vore medgifvet. Talare n-l ville af dessa skäl återremittera batänkandet; me enl4å, enligt hvad hr Weidenhjelm med bedröfvelse fö d: summit, Bondeståndet, hvars upplysning och on u-Idöme han eljest så mycket högsktsade, af en änn g-licke utrotad fördom, reden afslagit motionerna, och ds f-I följaktligen vore ait befara, det Utskottet möjlige icke skulle åt desamma egna det vidsträckta afse ende, tal. önskade; ville han för närvarande in skränka sitt yrkande dertill, att de här i landet n bosatte moraiske trosbekännarna måtte utan särskild tillstånd berättigas, att nedsätta sig i bvilkendera a rikets städer de sjelfve kunde finna för godt. Friherre Hugo Hamilton. Då utskottet säger men då i betraktande kommit, dels att de i be rörde fyra städer, i medborgerligt hänseende, blifvi vitsordade såsom nyttiga och verksamms; dels at deras växande ental inom riket syuves för framtider medföra för dem bebof af utvidgade tillfällen fö bosättning, så är det för talaren oförklarligt huru utskottet kommit till en sådan konklusion. Utskottet har till och med sökt förorda en inskränkning 1 den rätt Kongl. Maj: förut egde att fritt utar oågot borgerskaps hörande tillåta de mosaiska trosbekännare nedsätta sig hvar han inom riket pröfva-Ide skäligt. Friherren kunde icke förstå huru uiskottet baft hjertan att tillstyrka en inskränkning i judarnes rättigheter, och det oaktadt de af uiskotte: sjelf blifvit på det fördelaktigaste vitsordade. För morionären, hr kammarherren Liljenstolpe, uttalade -I friherren sin tecksamhet såväl för motionens väckande, som ock för den klara och bindande utredning af frågan han åstadkommit genom flere afgifna anföranden. För sin del yrkade friherren äåterremiss med yrkande om hvad feiherre af Ugglss i sip reservation förordat, hafvande friherren gerna seu om judarnes emancipation kunde blifva fullständig, men så länge fördomen ännu var så stark, finge man å!nöja sig med mindre. Det är lagstiftningen, som tvungit dem att sluta dsig tillsammans från de öfriga medborgarne; då de varit förhindrade att fritt välja uppehållsort, att egna sig åt vissa yrken; då ds kristna dragit sig från dem, hvad blef då öfrigt, annat än att sluta sig inom s!g sjelfva? Man har förespeglat, att de skulle uttränga våra egna industri-idkare genom sina kapitaler och sina öfverlägsna anleg, men talsren trodde det skulle vara ganska önskvärdt att de väckte och uppeggade iatresset för industrien. Också hade man beskyllt dem att de mera än andra deltagit i da sednaste folkröre!serna, att de visat afgjordt tycke för att blifva demagoger; men om de verkligen skulle varit de som företrädesvis kämpat Ipå barikaderna, så hade de också dertill haf: större anledningar än alla andra medborgare, emedan de varit mest i saknad af den rättvisa för hvilken man siridde. Grefve Liljencrantz, utskottets ordförande, skulle derefter å intoleransens vägnar upptaga den handske, som de föregående talarne kastat i religionens, i billighetens, i klokhetens namn. Hans försvar för utskottets betänkande var matt, men långt. Det fördes i det närmaste på följande sätt: Sedan han påmint att vid sista riksdagen saken blifvit afslegen på bufvudsakligen religiösa grunder, så sade han att det nuvarande utskottet fattat sitt beslut hvsrken af religiösa, politiska eller ekonomista grueder. Man blef naturligtvis nyfiken ett få veta, hvad slags grund utskottet således haft, och oefenns det att utskotet funnit den nuvarande lagstiftningen tillfyliestgörande. Men när allt gick omkring, så hade denna måttlighetsgrund blifvit bestämd både af religiösa, politiska och ekonomiska farhågor, åtminstone utbredde sig grefven vidlyftigt öfver faran för s:atskyrkan, om judarne finge nedsätta sig hvar som helst och fira sin sabbath på lördagen, hvarigenom likgiltighet ho: de kristva för söndagens värdiga helighållsnde kunde uppstå, oeh anårog för öfrigt ur Brockhausens konversationslexikon hvsrjebanda emot dem. Tealaren medgaf att de svenska judarne uppfört sig väl såsom medborgare, men likväl förklarade han sig så länge han lefver aldrig vilja medgifva deras emancipation. Han förklerede att ban icke hört någon vilja gå i borgen för att deras frsmtida uppförande blef lika godt som hitintills. Han trodde icke att judar någonsin kunde göres till svenskar. Friberre Styrbjörn von Stedingk upptog anmärkvingen att judarna visat sig som barrikadkämpar och påminde att man dervid visligen förbigått såväl att judarne varit de mest förtryckta, som ock att många bland dem visat sig som laglydiga cch ugna medborgare, och bland dem således varit samma förhållende, som bland de kristna. Man tillviser dem att vara procestare. Procenteriet är visserligen ett stort och fördömligt lagbrott, men det ir icke något moraliskt brott. Så snart vi hunnit ill erkännande ef det axiomet: allt gäller allt hvad det kan gälla; så snert vi gifvit räntan fri, så skola övarksn mosaiska eller kristna procentare ficnas, och de sednare äro icke fåtaligare eller billigare än de judiske. Ofta äro judarne blott kommissionärer, som få åtnöja sig med skammen och ett högst ringa arfvode, under det den egentliga procenteren är en tristen, som sitter okänd och tar räntan. Friherin nade funnit flsra mosaiska handelshus vida billigare sin vinstberäkning, än kristsa bus. Hen talade ned värma och krafs, oeh ehuru man här och dear yntes böjd att öfvergå till konversation, skeffade han ig dock gebör. Hr f. d: statsrådet Fihreus uppträdde derefter med tt anförande till judarnes förmån, 1 hvilket han lart ådagalade de många inkonseqvenser männen f andra åsigtsn lå:o komma sig till last, t. ex. den ut icke låta dem bosätta sig hvar de vilja och såunda blifva nyttige producenter, men väl låta dem esa och uppebålla sig hvar som helst, för ett sejen med sin förijsost på handel begifva sg från Tten. General Edenhjelm yttrede sig också för judarne; jen erfarerhet ban sjelf ramlat som landshöfding i rötheborg, der bland öfver 200 judar ingen blifvit ör brott tilltslad, och på resor i utlandet, låg lika nycket som: de förde!ak:iga vitsorden af utländska ompetenia auktoriteter till grund för hans årigt. Kopistea friherre C. -R. Cederström var nu i tur a tt hjelpa de konservativa. Hain betraktade de i:?S ;terise födda judar såcom fremlingar,, och han iile försvara svevekerne mot deras intrång. Dervid! eztgorde denne tvenskhetens kämpe hufvudsakligen 5 ill sköl — farbåiga och fruktan. Hane ver rädd attiv9 Ktnirgenr för busböndterna shulle försvagas, ifall ju-S! iste husbönder komme att finnas på lendet; han)D uktads för indifferentism och statskyrkans förfeh;l!H en iyckto sti stiftandet af inre missionssällskaper be ch lösaresäliskeper voro blot: blix:ar i natten, och an villa av man skule 1 l:gstiftningen med orm-Y8 ugssn omgärda stelskyrken, cenno den ense grar-jga CM MAD Fr — Mm mp —— mm m en för eit ssnot statslif. på Grefve Klingspor uppträdde derefter med ett an-!? rande, utso ivilvel det bäst lyckade han gjort vid gå riksisg. M-d värma och redighet i fram-22 älloicgen framlade hin de goda skälen för sim ön-fOf an at judarna miste erhålla föll emarcipatior,de ena då änpu en mängd fördomar dessförinnan mi-lvit a besegras, så åtnöjde han sig med att yrka åter-se miss, Hr von Ilastmansdorff medssf att det icke gick , soma utskottet ville, att åt nigra städ:rs borskap öfverlåta en rätt, som hitintills tillhört enit konungen. Men hans skäl var, att judarne då! småningom skule genom keständigt förvyade yrY eden komma aut slutligen få bifall i alla dessa!? äder; ty de äro idärdigs cch fella Icko modet vid!!? t afst Det hede br toa Hirtmarsdorff esfarit