Anna och vrid öfverenskommen tid på dage Jemnade hom i Hariwigs sillskap sitt slott, lä en ridknekt s!anna med hästarne ett stycke i frin Lodorf och, öfverstigande en låg häck, insrädde hon modigt i den bakom prostens trädgård varande småskogen. Hon fördes nu a! Hartwig till elt ställe, der hon, sjelf osedd, obebindrad kunde se Anna. Den sköna flickan, hvilken i ria fulla toner utgjöt sin känsla — en känsla lika ren och klar som dessa toner, som hvilade så lätt behegiigt på trädgårdsbänken, frksom ivfaltad i en ram af löf och blommor denna bild gjorde på Adrienne ett belt annat ntryck, än Hartwig vinat. Han trodde, ati hon om flicsen skulle yttra sig sfundsamt, föraktigt och, sedan bon sett henue, kalit och ikgitigt vänla sig bort. Han fruktade det, ty han kände, att han icke kunde fördraga minsta örolimpning emot Anna.—Men hans fruktan var ogrundad. Stödd på hans arm visande hon på en stenbänk, och Hartwig förde henne till den. idrienne satte sig och sedan hon cn stund dolt iit ansigte 1 sina händer, utbrast hon i hög nyftning, umder det att Annas melodiska sång ortfarande ljiöd. I Adriennes bröst hade uppstigit en aldrig örut erfaren känsla. Hon var djupt gripen, fverväldigad. Hoa kände sig bedragen, förrådd f Salenavun och måste erkänns, att hon icke hade ättighet att ankl.ga honow, hon hade ju sjelf cke velat kirlek, äfven ifrås henne utgick ju ilkoret : singen kärletos, vid derss förlofoimg. fon käsde nu slltdet onxwurliga och s raffbara en sådan förbindelse. Det förekom henne om ett heigeråa emot det största, oändligas e ch heligaste, som hon försktat! — Med de ulva vemodisga tonerna i Annas sång inträngde bennes själ en evig anivg, kärlekens fulla ppenbarelse och onawrbara gloria. Hos henne var nu hvarje oäd-1 rörelse, hvarje. änsla af afund, egenkärlek och stolhet för-) vunnen. Ived skulle hon afurdas, Lvaröfver. ra stelt, hon, en qvinne uten käslek ? Hon! ände sig vara ett intet! IHennes bjeria var, örslelnädt, hon gret icke mera. i Under tidem hade en tredje främmande. in