Anna och vrid öfverenskommen tid på dage
Jemnade hom i Hariwigs sillskap sitt slott, lä
en ridknekt s!anna med hästarne ett stycke i
frin Lodorf och, öfverstigande en låg häck, in-
srädde hon modigt i den bakom prostens träd-
gård varande småskogen. Hon fördes nu a!
Hartwig till elt ställe, der hon, sjelf osedd, o-
bebindrad kunde se Anna. Den sköna flickan,
hvilken i ria fulla toner utgjöt sin känsla — en
känsla lika ren och klar som dessa toner, som
hvilade så lätt behegiigt på trädgårdsbänken,
frksom ivfaltad i en ram af löf och blommor
denna bild gjorde på Adrienne ett belt annat
ntryck, än Hartwig vinat. Han trodde, ati
hon om flicsen skulle yttra sig sfundsamt, för-
aktigt och, sedan bon sett henue, kalit och
ikgitigt vänla sig bort. Han fruktade det, ty
han kände, att han icke kunde fördraga minsta
örolimpning emot Anna.—Men hans fruktan
var ogrundad. Stödd på hans arm visande hon
på en stenbänk, och Hartwig förde henne till den.
idrienne satte sig och sedan hon cn stund dolt
iit ansigte 1 sina händer, utbrast hon i hög
nyftning, umder det att Annas melodiska sång
ortfarande ljiöd.
I Adriennes bröst hade uppstigit en aldrig
örut erfaren känsla. Hon var djupt gripen,
fverväldigad. Hoa kände sig bedragen, förrådd
f Salenavun och måste erkänns, att hon icke hade
ättighet att ankl.ga honow, hon hade ju sjelf
cke velat kirlek, äfven ifrås henne utgick ju
ilkoret : singen kärletos, vid derss förlofoimg.
fon käsde nu slltdet onxwurliga och s raffbara
en sådan förbindelse. Det förekom henne
om ett heigeråa emot det största, oändligas e
ch heligaste, som hon försktat! — Med de
ulva vemodisga tonerna i Annas sång inträngde
bennes själ en evig anivg, kärlekens fulla
ppenbarelse och onawrbara gloria.
Hos henne var nu hvarje oäd-1 rörelse, hvarje.
änsla af afund, egenkärlek och stolhet för-)
vunnen. Ived skulle hon afurdas, Lvaröfver.
ra stelt, hon, en qvinne uten käslek ? Hon!
ände sig vara ett intet! IHennes bjeria var,
örslelnädt, hon gret icke mera. i
Under tidem hade en tredje främmande. in-