SITE OT BÄTC ej jangesedan var ett IOre-lr må! från Handelstidnisgens sida. ; Men historien med dessa cirkulärer har selermera vixt ut till så remarkabla proportio.. ner och hela saken fått ett så komisk grotesk i utseende, derigenom att landshöfdingen i Jmköpings lin br Bergenstråle nu uppträdt med en formlg faderlig varning till alla i 8 emen samt läsxets invånare en och hvar i syn perhet att akta sig för den i hans ögon samt jällsomstörtande Handeistidniogen, att en kort species dacti öfver hela dådet med hvad de sraf vidare Aöljt säkert skall inressera lisaren. Hade hr Sandvall blott och bar; skrifvit och bedt folkskolslirarne skaff, hosom prenume ranter mot 15 procents provision, såsom han utfästade, så hade sådarit troligen pisserat tys! och stilla nog. Mien nu råkade ban, måhända mindre väl beräl nadt, att spela upp i de ömma tonerma. ÅA ndamålet med cirkuläret var — naturligtvis — att göra Handelstidningen, att börja med , åtminstone till utseendet känd på landsbygd an, äfven i de mflågsnaste delar ef riket — och som man vet, ser Handelstidningen 2) Ideles icke illa ut — och då det egentliger, vore för bondeståndets, äfvensom för arbetskiassens i allmänhet politiska och sociala rihet, som Handelstidningen efter bästa öfvertygelse strider, vågade han hoppas att tit. (folkscoleläraren) icke tillbakavisar hans vänliga anhållan att göra tidningen känd., Vidare :antydes derpå, att ingen tidning kan lemna ff.rskare och utförligare utländska underrätte iser än Handelstidningen, hvarjemte den med Vflighet deltager i dagens politiska strider, Sarskildt representationsfrågan. Under sådans förhållanden bar hr S. föreställt sig, att tidningen kunde och borde vinna en vidst-äckt atsättning hos Sveriges allmoge, eftersom, — nu komma de ömma tonerna — eftersom tidningen existerar, strider och verkar hufvudsakligen för denna allmoges rättigheters. Derlöre vände h:an sig nu till folkskolelärarne, hvilka, jag är dlerom öfvertygad,, heter det, lika med Mmig brinna af längtan att gagna det egentliga psvenska folket eller den arbetande klassen pderaf, och hvilka troligen till större delen, slika med mig, äro bondsöner, samt således möjligen i någon mån böjde att äfven ur denna sednare synpunkt underlätta mina bemödandenn. Efter denna ingress och något mera, komsmer sjelfva hufvudsaken, som är, om tit., efter att sålunda hafva gjort en flyktig bekantskap med mina politiska åsigter, skulle anse sig böra eller kunna använda sitt inflytande patt skafffa mig några prenumeranter inom tit. församliivg,, m. m, för hvilket ändamål äfven antydes på den goda utvägen, att flere slå sig tillsaromans om ett blad,. — Slutligen tillägger Gr Sandvall, att oxom ban vore en förmögen man, skulle ban gerna, för idens skull, mer än gerna, sända ett exemplar gratis til: ohvarje folkskolelärare i riket — åtminstone tills vidaren; men som desse äro 2000, skulle detta, menar han, falla sig dyrt i Jängden, hviiket onekligen har sin riktighet, och han ,nödgas sålunda, för att få tidningens åsigter espridda, söka än vidare upparbera prenumerationen, hvarpå följa sjalva affårsviskoren Såsom sagdt är, finner läsaren, att detta är hvarken mer eller mindre än ett precumerationsfiske, ehuru vi ej vilje afgöra, huruvida sjelfva cirkuläret, med de beten som derut: förekomma, bör betraktas såsom en not eller en långref. Men mos de förskräckta verkade detta helt annorlumda. Postgumman kände håren genast resa sig på sitt hufvud, och Snällposten i Mal mö, Skånska Posten m. fl. bafva med anledning af (dessa cirkulärer innebållit mer eller mindre uppbyggliga artiklar. Den intressantaste delen af historien kom likväl i går uti det bär ofvan omvämnda motcirkuläret från herr landshöfdiongen Bergenstråle, för hvilket vi i korthet skole redogöra. Herr landshöfdingen, eller rättare Konungens Befallningshafvande i Jönköpings län, ty skrivelsen är in optima forma kontrasignerad af hr landssekreteraren C. 0. B-orström — börjar mied att fästa uppmärksamheten på huru f. d. studenten Marcus Thrane i Norge lyckats att genom och inom de der stifiade arbetsföreningar, inplanmta de mest förvillande och mot ailt samhälle fiendtliga läror, hvilkas yttersta syftning är att från den besutna och bemedlade befolkningen rycka egendomen, samt utskifta den bland dem som mindre eller intet shafva.v Häraf förledde bafra vilda folkhopar sammanrotat sig. vildfört enskilt egendom och husfred, samt förstört samfäöllighetsskogar; bota ännu de mera bemedlade, och hålla hela orter i en ständig fruktan. Den väpnade makten har nu sett sig till motvärn emot dessa våldsamheter, som snart torde hafva nåt! sin gräns, men ändock qvarstår — straffet, som väntar de förvillade, och den stada som blifvit tillskyndad semhället. pHärförutan, heter det vidare, hafva vi izom eget land en sorglig erfarenhet, hurugom vissa tidpingar redan länge, men på sednare tiden med en allt jemat stegrad ifver, sökt att för sioa syften be arbeta fänkesättet hos folket, icke till kärlek och förtrosnde till Konungen och Hans ädla och välvilliga åtgärder för det alimäcna bäste; icke till aktning ock hörssmbet för landets lagar; icke till endrägt och fördragsarabet medborgare emellan — utan alldeles motsatsen af silt datta. Den lycka och det lugn det kära fåderneslandet få länge fått åtnjuta, till och med under den stormiga tid, då Inre och yttre krig med alla sioa fasor öfvergått en stor del af verlden -— kunna de icke fördraga, utan, på det att, åtminstone i de svagares föreställning, något må fionas hvaröfver man skulle kunna klaga, klandras och häcklas styrelsens nästan alla åtgärder, och stämpJas dewsa såsom härledda ur oädla hevekelsegrunder. På detta sätt och gerom att med alla möjliga medel ingjuta misstroende, ha, obelåterbet och bitter het, söker men bereda och påskynda samhällets fulikomliga upplösning. Till dessa sig så kallande radikala tidningar, fiendtliga ej allepast emot landets regeringssätt uten äfven det samhallstillstånd som är. räknar sig sjelf, och räknas a? sina motståndare, Handelsoch Sjö fartstidninger,. — — — — — — — Det är kändi, att den hederliga Wermlacdsall mogen med förakt afvisit norrmannen Thranes för sök, at: der i landet vinaa medhilsse och enhängere. Jag gör mig även der bopp, att folksko!elärarne, som på dst allnänneg bekostnad blifsit bildade till det