höfra kännaa menniskohjertat, tillfälle att studera det
4 alla dess siskiftande former, om de med ett nit, som
msn bör förirutsätta, sträfvads dertill; der kunde de
dessutom skaaffa sig noga herravälde öfver sig sjelfva
och nog sälldlskapsvena att ej behöfva utskrattas af
dem de skaola lära under sin blifvands embets-
mannaverksaamhet. Der hade juristeraa sitt forumn
och sina emnbetsverk tillstädes till en helsosam för-
ening af teoori och praktik — och de så kallade phi-
Josopherna! — hvilzet tillfälle för dem, som hvar i
sitt ämne böra syfta till verklig kunskap, öfversigt
af hvad de studera, att vinna dstta genom samtal
med, åhörandet af vårt lands utmärkteste män, of-
fentligt eller enskildt! Och hvilket välgörande in-
flytandsa skulle ej universitetets närvaro utöfva på
.sjetfva hufvudstaden? Men det tj:nar till intet art
räkna upp flera af dessa i sjelva verket oräkneliga
fördelar. Hjertat känner sig blott blöda vid tanken
på omöjligheten af deras förverkligande under mån
ga, linga år.
Lemnom således dessa — drömmar, ty de äre
ju ej envatt. För oss och tusestals våra efter-
trädare vidl akademien skola källarlifvet och ru-
set, den endda förströelse småstaden ksn erbjuda de
hemlösa, blilifva en nödtorft; professorerna skola qvar-
blifva onärmmeliga på de höga piedestaler, der stu-
denten ru ffrån sin låga ståndpunkt ser dem höga
och majestättiska som Olympens Gudar och der de
måste förbllifva, för att ej göra sina hus till värds-
hus i småstaden. Våra professorer äro aktnivgsvär-
ds, i allmänhet älskade af studezierna, somliga läro-
rika under föreläsningstimmarna, ehuru om detta
slsgs undervisning merändels gäller: ante preterla-
bitur, quam percepta estv. Men vi se dem blott då
soch då vid tentamina; dessemellan har man att till
gripa blott ett pluggande uten all ledning och sam-
menhang, tiilll-dess man efter långa, mödosamma år,
såsom sarrtastv kommer så långt, att man sjelf kan
hopsamla occh förena en del af fragmenterna. Har
man ej tid, råd eller kraft att göra detta, så gifver
man vetenskapen på båten och tager sin examen
utan kunskaper. Detta kallas brödläsa och går, i-
synnerhet hvad filosofiska graden avgår, förträffligt.
Af detta undervisningssått kommer håglösheten och
.okunnigheten hos studenterna. Man bör ej heller
vänta strång moralitet af den som ser sig ur stånd
att förvärfva sig duglighet och betraktar examen vid
akademien !blott såsom en ledsam proforma-handling.
Den är ofim ej annat.
Så länge elementar-läroverkens förfall hålla nere
fordringarnes till student-examen så jämmerligt, kun-
ma de svenska universiteterna ej tänka på att täfl:
med de tyska, t. ex. — studenten blifver hos oss för
tidigt och för okunnig lemnad att studera på egen
hand, han kommer, om han studerar filosofi isyn-
nerhet, in i ett chaos af ämnen, i hvilka han sak-
mar elementerkunskaperna i alla, och band hvilka
det ofta är honom omöjligt att träffa ett val. Få
hafva råd att taga mera än ds nödvändiga kolle
gierBav, äntnu färre hafva förstånd dertill. Det blif-
ver I alla ffall af dessa blott en minnets kunskap.
Man lär alcdrig att använda den.
Huru skulle man då, genom en lätt förändring
ef akademiska förhållanden, såden att man kan hop-
pas få se den ske, lära sig att kombinera och an-
vända sitt vetande?
Vi föreställa oss att hvarjs fakultet bildade en
pfacko-förening, sisom redan skett. Men i stället
för att i dessa hittills blott lärda män kunnat upp-
eräda, skulle hvarje professions lärare och underlä-
rare bilda stammen till en förening, i hvilken hvarje
:student, som ämnads taga betyg i ämnet, måste in-
skrifva sig och disputera under en lärares presidium
ett visst antal gånger. Genom tvånget att framträ-
da, försvunno fordringarne på djupa kunskaper och
öfniogslusten komme i stället. Ea eller helst två
gånger i veckan skulle disputationer och fritt tal i
ämnet tfllmtädjas. Troligen skulls ej länge dröje
förr än hvyrarenda student, äfven de som måhända j
börjon skygggade tillbaks, med lust och håg egnade
sig åt detitsa slags öfningar och förvärfvandet af der-
till nödiga. kunskaper. Måkända sku!le mången
bland dem: i em framtid då kunna säga likasom
Hesren i siin sjelfbiografi och, såsom det berättar.
flera bland våra egna utmärktaste professorer bafva
yttrat: hvad jag förmår uträtta i min vetenskap,
förmår jsg till bufvudsaklig del genom de dialekti
ska öfningtrne i min usgdom.
Om vår: värderad2 hrr adjunkter, som hafva si
Jöjligt små, och för vinnandet af landets yppersta
veteoskspsnän för akedemiep, föga lämpliga löver
finge dessa ökade mot skyldigheten för hvar och er
att presidea i öfningskonventer för alla dem, som
ämnade tak betyg till en akademisk slutexamen i
hans ämne skulle detta utan tvifvel mera verkligt
uppfriska ch nyskapa det vetenskapliga lifvet vid
universitett, säkrare försvaga källertifvets allt mera
månoghöfdale hydra, än förmaningar i bref och tid
singar, än vältaliga föreställoingar, än en ny legio
af föreläsningar, som för vår:- s:udenter, under dv
å eller 3 första akademi-åren, för deras brist på e-
lementsr-kunskaper, äro rent af odugliga.
Måtte de, som nu skrika mot studenternas arga
lefverne, taga skäl, måtte studenterna underhje!pas
nigot i sina bemödanden awt förvärfva kunskap,
måtte sdjunkterna få större löner mot vilkor, som
lända undervisningen till godo, måtte framför all:
akademiens flyttning till Stockholm åtminstone kom-
ma nuvarande studenters barn till godo, och måtte
slutligen de, som mera veta, mera tänka och tala för
dessa och andra goda saker! Detta är blott försö-
ket att tydliggöra tron, opinionen, önskningarna hos
honom och hans ädlaste kamrater, samt ett uppträ-
dands för att med förakt tillbakakasta beskyilningen
för håglösbet och slapphet hos studanterna i allmän-
het, af en Student.
me Ah a s. ss sr FT SS ATV