användas tull stlatsverkels behbol. Han ansåg nem-
ligen stt då ur:skottet erkänt, att bankens ställnivg
blifvit försämrsad sedan sista riksdagen, så hade in-
gen vinst i verrkligbeten uppkommit, ehuru det på
papperet så kunde synäås. Bankens första och för-
nämsta ändamål, att vara vexelbank, borde framför-
allt tagas i betraktande, och då enligt såväl utskotts-
majoritetens scm fere reservanters medgifvande an-
ledningar funres att befara det möjligen hinder för
realisationen kinde uppkomma, så ansåg hr Ceder-
schöld, att vinterna nödvändigt borde användas till
att sätta bankn i tillstånd att kunna möta en möj-
lig kris, hvarfire kan yrkade afslag, förordande att
om man nödvåndigt ville sprida bankoinkomsten
bland allmänhe:en, det åtminstone måtte ske på lå-
neväg, varande: det alltid bättre att hafva en revers
än intet för dten reela va!tutan.
Bondeståndet.
I plenum sistlidne lördag förekom, såsom vi nämnde.
frågan ov utvidgade rättigheter för Mosaiske tros-
bekännare, dervid Ekonomiutskottet, i utlåtande J4
55, föreslagit att Kongl. Mej:t måtte bestämma vissa
stapelstäder, der dessa beskännvare finge vistas, såvids
vederbörande borgerskap dertill gåfve sitt samtycke.
Den vidlyftiga debatt, som härom uppstod, var i
korthet följandte:
Petter Pettersson från Jönköpings län yttrade
skriftligen, att utskottets utveckling af saken nästan
frestat bonom till bifall för dess förslag, åtminstooe
för inom Sverige födde Judar; men han hade å an
dra sidan betänkt huru lätt de kunde blifva en sta
i staten och kinske ett verkligt plågoris. Pennin-
gen är en mäktig driffjeder, medelst hvilken de skulle
kunna intränvg: i städerna och der genom sin van-
liga kommers med Ilyxartiklar och lappri draga till
sig förmögenhåer och silfret ur landet. Orolighe-
terne år 4838 hade äfven framställt ett varnande
exempel, och, tillade talaren, jag har dessutom från
barndomen hört berättas att personer, som råka
komma i beroende af Judar, ingalunda haft skäl att
rosa sin behsndling; och derföre yrkade han afslag
å betänkandet.
David Ande:rssom från Halland tyckte, att Ju-
darnes friheter endast blifvit ännu mer inskränkte
genom utskotteets förslag. Kongl. Maj:t skulle föga
kunna åtgöra dlå det berodde på städernas borgerskap
att bifalla, och hela tillställningen innebure blott ep
kränkning mot de mosaiske bekännarne, hvilken han
för egen del nmäste ogilla. Han förkastade den fö-
reställningen, attt en menniskoklass, blott derföre att
den tillhör en !fremmande tro, skall hindras från ut-
veckling i bildning och välmåga. Om landsbygder
hölles fridlyst för Judsrne, borde de åtminstene få
vistas i städerna. Det låge brist på konseqvens i
tidens riktning, såvida icke med privilegiernas äfven
andra fördomars stund vore förbi. Man talar om
likhet i rättigheter och bördor, och bördorna äro
likväl i samma stund det enda man vill medgifva
åt en folkklass såvida den icke genom afsvärjandet
af sin tro vill kaffa sig rätt att få lefva såsom men-
niskor; man frmtvingar skenkristna medborgsre och
anser sig trygead. Tal. yrkade återremiss och rätt
för Judarne at: bosätta sig i städerne och der drifva
borgerlig näring.
Ola Månssor från Skåne ville äfven återremiss,
men ej från Petterssons synpunkt. Hen iostämde j
stället med frilerre af Ugglas om utvidgade fribeter
för mosaiske bekännare. De tider voro väl förbi då
religionsbatet Jät utgjuta strömmar af blod, men för-
domarne äro ämnu nog iorotade då man tillbakasät-
ter menniskor fför deras tros skull, eller tvingar dem
ätt blifva kristtoa af politik. Judarne voro ej så
farliga; de görea inga proselyter och torde i handel
och vandel ej vvara fruktansvärdare än andra. Hen-
deln är deras ernda utväg till uppehälle, då de ej få
ega svensk jorcd. Må man medgifva dem medbor-
gerliga rättigheter och må Bondeståndet afsäga sig
en fördom, som: innebär en förnekelse af mennisko-
värde och billighet.
Tobias Lind från Bohus län biföll betänkandet,
under medgifvande af den lilla rätt Judarne dezige-
nom fått; intet mer.
Strinnlund kunde ej finna att Judarne hos 0ss
ba att klaga öfver något religionstvång; men upp-
tädena i Stockholm år 4838 borde varna från att
bevilja dem större friheter, och händelserna i Grek-
land under fjolåret framställa ett ännu kraftigare
exempel, der em Judes fordringsanspråk satte hela
landet i fara (och åstadkom hamnarnes blockering.
m. m.
Greklands excempel slog an, och flere instämde.
Rutberg bförr sin del trodde det böra bero på
Kongl. Mej:t attt afgöra hvarest Judar må få bosätta
sig; men då svcenska Borgareståndet städse gjort sig
kändt för stor liberalitst, och då utskottet tillåtit det
fortfarande få wisa en sådan, biföll han utlåtandet.
Anders Eriksson från Elfsborgs län ansåg vår
kyrka stå något stadigare än att judendomen kunde
rubba den, och en ovärdig medlems affall från denna
kyrka till den nämnde religionen gjorde henne in-
gen skada. Men lagarnes tvång, som hindrar Ju-
darnes emancipering och sammansmältning med an-
dra klasser, nödgar dem att med all makt värja sig
mot elände och förfall, och att medlen derför kanske
ej alltid äro så fullt ärliga, vore mindre underligt.
Tal. ansåg dock tiden för utvidgade rättigheter ännu
ej vara inne och bifoll betänkandet.
Petter Claösson hade ej väntat att inom Bonde-
ståndet få höra telas om utvidgade rättigheter för
Judar eller att fördenskull behöfva framlägga utskot-
tets motiver. Han byste ej hat till någon religion,
men kärleken till hans egen hindrade horom från
härmandsa till dem, som äga en annan. Fivge Ju-
darne tillträde till landsbygden, skulle de nedsälte
sig der och hvar och medelst sitt schacker sprida lyx
och öfverflöd, kanske ej alltid inom handelsordnin-
gens gränser. Han föreställde sig huru de skulle
komma att äga jord och få krisina underhafvande,
och som Judarm:s sabbath ej är samiidig med vår,
skulle dessa uaderhafvarde ej få pjuta den kristna
hvilodagens helgd. Judens religion stöter vår på den
klippa, der dan är fotad, och hans dom står skrifven
i Methei 27: 25.n
Christen Andersson från Skåne ville ej att ett
folk, som icke arbetar, utan hvars soutien endast går
ut på prejeri och handel med lyxartiklar, skulle er-
hålla större friheter i Sverige. Han nämnde bu:u
Judarne i Köpenhamn, hvilka genom penningelån till
förra konungar derstädes fått fast fot, i otrolig mängd
kringsvärma de ankommande fremlingen, och bvil-
ken vidsträckt aan !el med småkram de der drifva.
Han nämnde k, huru ett till stor förmögenhet
kommet judisit handelshus genom snläggning af
ofantliga ångqvarnar höll på att slå under sig hels
mjölberedningern i Köpenhamn, så att de öfrige
qvarnegarne nödgades med all makt söka förekomma
denna fara, Hen varnide för dyika exempel kor
038 och ville bifelia utskottets förslag.
Jöns Månsson från Skåne fruktade att Judarne
skulle blifva verkliga kräftor på landsbygden; huru
da stora egendomerre skulle komma i deras händer
och med dem t. o. m. rättigheten att tillsätta pre-
ster, 0. 8. V. 2
ÅA. W. Uhr från Örebro län såg ej så stora faror
i utvidgada rättigh:ter för mosaiske bekänrnare. Åf
ven våra trosförva dier torde förstå konsten att ockra.
och i de städer. der Ju3ar fionas lärer moralen cch
saderna ej genom dem bafva blifvit försämrade; mer
gil dem medborgerliga rättigh:ter, och de skola upp-
höra stt uteslutsnde fchackra. Hn önskade åter-
remiss; och frimet för Judisrne, att med innevinparnes
samtycke få vistes i hvilsen stad som helst,
Odin, Bergström och Östmen vwilie ej gå utöfver
betänkandet.