menta poetiska natur må följande satser påpe:
kas, för att gifva ett begrepp om undersöknin-
gens utvecklingsgång.
En sann insigt i tingen kan icke gilla det trots
hvarmed vissa skaldeverko (han anför uttryckliger
Tiecks) sökt göra gålande en yttre verklighet fö!
de mörkrets makter, som vidskepelsen skapat — Dor
sanna skömhetens rike är ett förnaftsrike — Det a
några gynmade sträfrande: att återkalla vidskepelse:
har det felet, att ingen menar allvarsart dervid, oci
att dat endast leder mången till hyckleri. Med or
den prosaisk och poetisk har härvid ett groft reiss
bruk bedrifvits. — Naturvetenskapen inskränke
väl skalden i bruket af nägra naturvidriga föreställ
ninger, moa öppnar i stället för honom en py och
rik, ehuru hittills föga begagnad skaldeverld, obsräk
nadt att dn ger hozom såsom menniska en rik er
sättning i högre insigter. Det kan icke läggas na
turvetenskapen till last, att den undanskaffar åtskil
ligt, som förut mpyttjats i skaldekonsten. För der
verkliga skalden betyder förlusten deraf föga; eburu
den visserligen kan vara påkostande för ds mång
idkare af skaldskap, som trott sig hafva gjort obe
tydliga tankar poatiska, genom att ikläda dem prakt:
skrudar frän en försvuanan tids vittra rustkamrar,
Det vederlag som naturvetenskapen erbjude
skalden, söker författaren vidare antyda genon
framhållandet af en mängd företeelser, omstän
digheter och intryck, som hittills varit fög:
eller intet använda i skaldekonsten, men son
innebära fröet till en alldeles ny blomstrings
tid för densamma. Han öppnar utsigten til
en mångfald af verldar, fulla af lif och tankar
och påpekar det nya utrymmet för erhållnings-
kraften genom särskilda ur naturen och lifve
hemtade exempel, om historien, om nyupp:
täckta naturhemligheter Oo. s. v. Små anekdo:
ter äro inströdda häribland, stundom af komisk
slag; t. ex. den följande:
I Siena hade ett kyrkotorn ofta blifvit skadad
sf åskan. Kyrkans föreståndare försågo det med er
åskledare. Alla vidskepelsens trälar ifrade deremo
och kallade åskledaren kättarestången. Ett åskväde
uppkom; åskan slog ned i tornet; folkmassan tiil
strönmade för att undersöka om åskledaren hade
skyddat kyrkan, och se, den hade utöfvat sin mak:
så fullkomligt, att icke ens den väf, som en spindel
dervid hade fästat, i den ringaste min blifvit ska-
dad.n
pDet är naturligto — anmärker han till slut —
patt den, hvilken likasom lafvat sig in i det gängse
uppfattningssättet, icke skall finna sig tilifredsställd
agenom den ersättning det nya erbjuder honom för
hans förlust och ännu mindre skall finna, att denna
ersättning är outsägligt rik samt mångfaldiga gån-
ger uppväger förlusten. En sidan öfvertygelae kar
måhända förberedas, men icke utbildas genom en-
skilda, om också bstydelseful!a exempel. Den skall
endast efterhand sprida sig och omsider segra, ailt
eftersom naturvetenskapen utbreder sig så, att den
icke allenast blifver en sak för förståndet, utan äf-
ven lifvar inbillningskraften. Dat är biott genom
denna andiga utveckling, som det gent emot den
gamla skaldeverlden kan öppna sig en ny, måhände
af icke mindre andig betydelse, än den, som upp:
täckten af en Dy verldsdel visade gent emot den s. k.
gamla verlien.
Denna utveckling kommer icke att sakna sitt
lofliga och säkerligen stora ioflytande på användan-
det af den gamla skaldeverlden. Bland annat skall
derigenom u:bilda sig en finare takt för den för-
nufisharmoni, som bör herrska, om också dold för
mängdens ögon, till och med i den friaste skalde-
skapase, och härigenom måste den tygellösa frihet,
som den tanklösa mängden ofta anser för hög ori-
ginalltet, allt mer och mer förlora sina beundrare.
Men sedan författaren utan all skonsamhe:
nedbrutit vidskepe!sens på oförnuft grundade
skapelser, företager han sig en icke mindre
sträng granskning med den yitersta grunden
för all ofro — med materialismen — och Vi-
sar att naturkunskapen, fullföljd i sina yttersta
konseqvenser, alldeles icke låter förena sig med
materialisiska begrepp. Denna deduktion är
en af de skarpsinnigaste i hela arbetet, och vi
skulle örskat att utrymmet medgåfve dess
meddelantie helt och hållet, för att med ens
rycka untcan stödet för obskuranternas öppna
eller smygande förespeglingar om naturforsk-
ningens materialistiska resultat. Följande lilla
utdrag kunna vi dock icke neka oss att anföra:
Det är en af menniskoslägtets urgamla, man kunde
säga ursprungliga, fördomar att söka det enskilda och
eföränderliga i det materiella såsom sådant. Mar
insåg visserligepv, vid den minsta eftertanka, att alls
kroppar äro förgängliga, men man tog sin tillflykt
till sjelfva materien. Det är sannt, att denna i all
erfarenhet visar sig såsom oförgänglig, dock väl til
märkande, icke de mångfaldiga olikartade materiella
ämnen, utan det vägbara, rumuppfyllande något,
som är gemensamt för alla materiella ämnen, med
andra ord: materien såsom det allmänna i kropparne.
Ett urgammalt system antog, att sjelfva materien
består af outsägligt små kroppar, med olika form och
storlek, men med en obegränsad hårdhet. Detta
föreställningssätt har väl ofta funnit inträde i na-
turvetenskapen, men det tillhör den icke. Vi hafva
alldeles ingen kunskap om det materiella ämnet
utom genom dess verksamhet och genom de naturla-
gar enligt hvilka det verkar. Öfvergår undersökoin-
gen till de ezendomligheter, under hvilka det materiella
ämnet verkar i hvarje särskild kropp, så visar det
sig, att desa egendomligheter bero af de naturlagar,
enligt hvilka verkningarne försiggå. Visserligen stad-
nar undersökningen vid vissa materiella ämnen
som den tilsvidare måste anse sisom enkla, men
vetenskapen låter oss icke tvifla på, att detta endas:
är tillsvidare. Måhända skall vetenskapen en gång
upptäcka vissa egendomiga ämnen, som dea med
säkerhet skall erkänna för grundämnen, men äfven
då skall det vara genom lagarne för deras verk
samhet, som den erkänner dem zåsom sådana. Kort
ligen, det materiella ämnet är icke eit sjelfständigi
existerande, dödt vara, utan verksamhetsyttringar.
bestämda och begränsade genom de allt genom-
trängande naturlagarne. Det ursprungligt verk-
samma och det ordnande i tillvaron äro då icke
tvenne särskilda saker, utan en enda Jlefvande,
oupphörligt både skapande och ordnande förnufts-
helhet, eft oändligt lefvande förnuft, Gud.
Femte afdelningen, under rubriken: Hela
tillvareisem är ett förnuftsriken, är den mest
betydelsefwlla och djupsinnigaste bland dem
alla, och iinnehåller den egentliga grundtankan
tt ————V— — oo — LL LL