menta poetiska natur må följande satser påpe: kas, för att gifva ett begrepp om undersökningens utvecklingsgång. En sann insigt i tingen kan icke gilla det trots hvarmed vissa skaldeverko (han anför uttryckliger Tiecks) sökt göra gålande en yttre verklighet fö! de mörkrets makter, som vidskepelsen skapat — Dor sanna skömhetens rike är ett förnaftsrike — Det a några gynmade sträfrande: att återkalla vidskepelse: har det felet, att ingen menar allvarsart dervid, oci att dat endast leder mången till hyckleri. Med or den prosaisk och poetisk har härvid ett groft reiss bruk bedrifvits. — Naturvetenskapen inskränke väl skalden i bruket af nägra naturvidriga föreställ ninger, moa öppnar i stället för honom en py och rik, ehuru hittills föga begagnad skaldeverld, obsräk nadt att dn ger hozom såsom menniska en rik er sättning i högre insigter. Det kan icke läggas na turvetenskapen till last, att den undanskaffar åtskil ligt, som förut mpyttjats i skaldekonsten. För der verkliga skalden betyder förlusten deraf föga; eburu den visserligen kan vara påkostande för ds mång idkare af skaldskap, som trott sig hafva gjort obe tydliga tankar poatiska, genom att ikläda dem prakt: skrudar frän en försvuanan tids vittra rustkamrar, Det vederlag som naturvetenskapen erbjude skalden, söker författaren vidare antyda genon framhållandet af en mängd företeelser, omstän digheter och intryck, som hittills varit fög: eller intet använda i skaldekonsten, men son innebära fröet till en alldeles ny blomstrings tid för densamma. Han öppnar utsigten til en mångfald af verldar, fulla af lif och tankar och påpekar det nya utrymmet för erhållningskraften genom särskilda ur naturen och lifve hemtade exempel, om historien, om nyupp: täckta naturhemligheter Oo. s. v. Små anekdo: ter äro inströdda häribland, stundom af komisk slag; t. ex. den följande: I Siena hade ett kyrkotorn ofta blifvit skadad sf åskan. Kyrkans föreståndare försågo det med er åskledare. Alla vidskepelsens trälar ifrade deremo och kallade åskledaren kättarestången. Ett åskväde uppkom; åskan slog ned i tornet; folkmassan tiil strönmade för att undersöka om åskledaren hade skyddat kyrkan, och se, den hade utöfvat sin mak: så fullkomligt, att icke ens den väf, som en spindel dervid hade fästat, i den ringaste min blifvit skadad.n pDet är naturligto — anmärker han till slut — patt den, hvilken likasom lafvat sig in i det gängse uppfattningssättet, icke skall finna sig tilifredsställd agenom den ersättning det nya erbjuder honom för hans förlust och ännu mindre skall finna, att denna ersättning är outsägligt rik samt mångfaldiga gånger uppväger förlusten. En sidan öfvertygelae kar måhända förberedas, men icke utbildas genom enskilda, om också bstydelseful!a exempel. Den skall endast efterhand sprida sig och omsider segra, ailt eftersom naturvetenskapen utbreder sig så, att den icke allenast blifver en sak för förståndet, utan äfven lifvar inbillningskraften. Dat är biott genom denna andiga utveckling, som det gent emot den gamla skaldeverlden kan öppna sig en ny, måhände af icke mindre andig betydelse, än den, som upp: täckten af en Dy verldsdel visade gent emot den s. k. gamla verlien. Denna utveckling kommer icke att sakna sitt lofliga och säkerligen stora ioflytande på användandet af den gamla skaldeverlden. Bland annat skall derigenom u:bilda sig en finare takt för den förnufisharmoni, som bör herrska, om också dold för mängdens ögon, till och med i den friaste skaldeskapase, och härigenom måste den tygellösa frihet, som den tanklösa mängden ofta anser för hög originalltet, allt mer och mer förlora sina beundrare. Men sedan författaren utan all skonsamhe: nedbrutit vidskepe!sens på oförnuft grundade skapelser, företager han sig en icke mindre sträng granskning med den yitersta grunden för all ofro — med materialismen — och Visar att naturkunskapen, fullföljd i sina yttersta konseqvenser, alldeles icke låter förena sig med materialisiska begrepp. Denna deduktion är en af de skarpsinnigaste i hela arbetet, och vi skulle örskat att utrymmet medgåfve dess meddelantie helt och hållet, för att med ens rycka untcan stödet för obskuranternas öppna eller smygande förespeglingar om naturforskningens materialistiska resultat. Följande lilla utdrag kunna vi dock icke neka oss att anföra: Det är en af menniskoslägtets urgamla, man kunde säga ursprungliga, fördomar att söka det enskilda och eföränderliga i det materiella såsom sådant. Mar insåg visserligepv, vid den minsta eftertanka, att alls kroppar äro förgängliga, men man tog sin tillflykt till sjelfva materien. Det är sannt, att denna i all erfarenhet visar sig såsom oförgänglig, dock väl til märkande, icke de mångfaldiga olikartade materiella ämnen, utan det vägbara, rumuppfyllande något, som är gemensamt för alla materiella ämnen, med andra ord: materien såsom det allmänna i kropparne. Ett urgammalt system antog, att sjelfva materien består af outsägligt små kroppar, med olika form och storlek, men med en obegränsad hårdhet. Detta föreställningssätt har väl ofta funnit inträde i naturvetenskapen, men det tillhör den icke. Vi hafva alldeles ingen kunskap om det materiella ämnet utom genom dess verksamhet och genom de naturlagar enligt hvilka det verkar. Öfvergår undersökoingen till de ezendomligheter, under hvilka det materiella ämnet verkar i hvarje särskild kropp, så visar det sig, att desa egendomligheter bero af de naturlagar, enligt hvilka verkningarne försiggå. Visserligen stadnar undersökningen vid vissa materiella ämnen som den tilsvidare måste anse sisom enkla, men vetenskapen låter oss icke tvifla på, att detta endas: är tillsvidare. Måhända skall vetenskapen en gång upptäcka vissa egendomiga ämnen, som dea med säkerhet skall erkänna för grundämnen, men äfven då skall det vara genom lagarne för deras verk samhet, som den erkänner dem zåsom sådana. Kort ligen, det materiella ämnet är icke eit sjelfständigi existerande, dödt vara, utan verksamhetsyttringar. bestämda och begränsade genom de allt genomträngande naturlagarne. Det ursprungligt verksamma och det ordnande i tillvaron äro då icke tvenne särskilda saker, utan en enda Jlefvande, oupphörligt både skapande och ordnande förnuftshelhet, eft oändligt lefvande förnuft, Gud. Femte afdelningen, under rubriken: Hela tillvareisem är ett förnuftsriken, är den mest betydelsefwlla och djupsinnigaste bland dem alla, och iinnehåller den egentliga grundtankan tt ————V— — oo — LL LL