mlig TCo OcKYININEr, har icke med tystnad kunn: förbigå ett yttrande af professor Fryxell, hvil kens trosbekännelse är följande: att en perso nendast i följd af börd tillerkännes högre med tborgerliga rättigheter, än en annan, och at er Isådant gäller en hel samhällsklass ; detta ans t-lvi icke öfverensstämma med billighet och rätt ttlvisa. Så utvecklade och allmänt kända, son Ide statsrättliga begreppen nu äro, anse vi e ts heller ett sådant förhållande kunna beständig on forifara. Vi tro derföre, att vår svenska ade så såsom ett eget stånd med personlig, blott p f-lbörd grundad representationsrätt sådan som nu s Ibör och skall förr eller sednare försvinna. För 8 lsvinnandet af den aristokrati, som blott stöde elsig på bördens tillfällighet; framträdandet a den verkliga aristokrati, som är den Personlig: utmärkelsens — alla svenska medborgares fram gående så vidt möjligt till upplysning, förmögenhet och inflytande — se der hvad som all. tid varit föremålet för Fryxells önskningar och författarskap. Man kan ej gerna neka, att professor Fryxell yttrar sig på ett bestämdt och klart sätt, och att ett sådant utslag var oväntadt af Geijers motståndaäe, som man trodde vara vänligt sinnad emot adelns ärftliga rättigheter. Nu har Tiden tagit fram sin lilla klocka, och ringer tillsammans sina ideer, för att ställa upp dem i slagordning och se till hvad de kunna uträtta på stridsfältet. Tidens fältherre har bestigit en höjd, hvarifrån han kan öfverse sina krigares leder och ordna dem efter deras mod och erkända duglighet. Till avantgarde har han satt fördomarne; ty han vet, att de uträttat aldramest här i verlden. Denna vördnad för arfvingen af ett stort namn, af förfäders förtjenster, må kallas fördom: vi vilja ej tvista derom; nog af: den -Jexisterar, säger Tiden, och vi vilja anföra ett fremmande vitsord deröfver: det gifves ett I medborgerligt värde, en förtjent och vunnen aktning, som åtföljer namn och slögter i arf, äfven utan att stat eller adelskap fästat någon lysande betydelse dervid. En i flera leder af en slägt fortsatt rättskaffenshet och gagnelighet undgår aldrig gärden af allmän aktning, den innebär rättighet dertill af samtida och fortplsntar en skyldighet hos ättlingar att försvara sina fåders anseende. Sådant är ursprunget till all börd, och sambhällsfilosofen skall aldrig misskänna dess värdev. : Hvilken är denne märkvärdige man, som Tiden citerar, alldeles som de gamla skolastikerna gjorde med Aristoteles? Jo, det är hr lifmedikus Magnus af Pontin, som behagar göra anspråk på hedern och värdigheten af en sambällsfilosof; och icke gör det oss det aldraminsta, att han derföre erkännes af Tiden, som onekligen åtnöjer sig med ganska modesta auktoriteter. Låtom oss nu till en början ransaka litet i denna samfundsfilosofi, för att se till om den riktigt är grundad på den analytiska metoden. Hvad är enligt hr Pontin ursprunget till all börd? Jo, säger han, en i flera leder fortsatt rättskaffenshet och gagnelighet, som aldrig undgår gärden af allmän aktning, och fortplantar en skyldighet hos ättlingar att försvara sina fäders anseende. Hr af Pontin torde påminna sig Folkungaätten, och vi fråga, om den icke hade börd? Men hvar var rättskaffensheten inom den slägten, ända från Birger Jarls beteende emot sina släg-. tingar vid Herrevadsbro till Magnus Smeks, förhållande till sin son, som till och med anses ha blifvit förgifven af sin moder? De för-. sta Romerska Cesarerna hade väl också börd; men voro icke dess mindre ofta stora nidin-l; gar, och skulle vi forska i regerande och pri; vata familjers arkiver och hemliga handlingar, så frukta vi, att br Pontins lärosats svårligen , skulle kunna bevisas. Det förhåller sig med den, som med en organisk kropp, som blifvit angripen af kallbrand: man miste ibland skära bort både ben och lår, för att rädda det öfriga. Men när man talar som samfundsfilosof och G uppställer allmänna satser, så får man ickel, utan ett slags mala conscientia tänka på an-, vändbarheten af kirurgien, som för öfrigt ärl; en ganska nyttig konst i det menskliga hushållisystemet. Om en stor man finnes i en dålig slägt, så idlar han ofta hela slägten; och är väl det ättvist? Så var det med Napoleon; hansätt F ar pu ganska stora anspråk, och det var hanså amn, som satie Louis Napoleon på presidenttolen; men hvar äro rättskaffensheten och agneligheten härstädes i de flera lederna enigt hr Pontins postulat? När man blott föl er en fördom, så kommer man van!izen på kam, och så går det nu också troligen för det ranska folket. Hr Pontins samhällslära är deröre behäftad med den adliga slutkonstens vaniga svaghet, ati nemligen förutsätta redan såom bevist, hvad som skulle bevisas. Likväl kan det förtjena att taga ad noiam, tt han vill, att ättlingar skola försvara sina äders anseende; och vi fråga honom, huru då delskapet har kunnat bestå i de flesta släg er? Hvarmed ska!l ett sådant anseend2 förvaras? Med lika stora handlingar månne, som jorde en stor fader förtjent af statens tzck amhet eller samtidens beundran? Men huru r det möjligt ofta för en minad:e andeligen ikt utrustad son? Och behöfver han bott ara en hederlig och rättskaffens man, för att ara berättigad till glansen af fadrens namn, å måste man medge, att hr af Pontin ger med na handen igen, hvad han nyss förut tagi: ned den andra. Hr Pontin tyckes icke vilja rkänna, att slumpen, lyckans gunst och nyc er, personliga förhållanden åc. mången gång unna varit en anledning och upphof tiil adelkapet i flera slägter, och att det finnes adliga utter, i hvilka man icke kan uppvisa ett enda märkvärdigt subjekt! Men skulle man icke äfven kunna kalla nille och utmärkta själsegenskaper för börd, ch lita dem gälla hvad de kunna? I detfal-In ct stodo vi på en verkligt naturlig grund la ( om genom menniskans egna handlingar förädades och uppböides till en ac ärdighet Det vora så mycket riktigare måhända, somj nan Cå bönförde saken till vår H cen till sången och uivecklingen af han r, som ill sluiet ändå troligen göra sig gallande i uj verlden. Vore den så kallade adliga börden