m-
lig
T-
Co OcKYININEr, har icke med tystnad kunn:
förbigå ett yttrande af professor Fryxell, hvil
kens trosbekännelse är följande: att en perso
n- endast i följd af börd tillerkännes högre med
t- borgerliga rättigheter, än en annan, och at
er Isådant gäller en hel samhällsklass ; detta ans
t-lvi icke öfverensstämma med billighet och rätt
ttlvisa. Så utvecklade och allmänt kända, son
Ide statsrättliga begreppen nu äro, anse vi e
ts heller ett sådant förhållande kunna beständig
on forifara. Vi tro derföre, att vår svenska ade
så såsom ett eget stånd med personlig, blott p
f-lbörd grundad representationsrätt sådan som nu
s Ibör och skall förr eller sednare försvinna. För
8 lsvinnandet af den aristokrati, som blott stöde
elsig på bördens tillfällighet; framträdandet a
den verkliga aristokrati, som är den Personlig:
utmärkelsens — alla svenska medborgares fram
gående så vidt möjligt till upplysning, förmö-
genhet och inflytande — se der hvad som all.
tid varit föremålet för Fryxells önskningar och
författarskap.
Man kan ej gerna neka, att professor Fryxell
yttrar sig på ett bestämdt och klart sätt, och
att ett sådant utslag var oväntadt af Geijers
motståndaäe, som man trodde vara vänligt
sinnad emot adelns ärftliga rättigheter. Nu har
Tiden tagit fram sin lilla klocka, och ringer
tillsammans sina ideer, för att ställa upp dem
i slagordning och se till hvad de kunna uträtta
på stridsfältet. Tidens fältherre har bestigit
en höjd, hvarifrån han kan öfverse sina kri-
gares leder och ordna dem efter deras mod
och erkända duglighet. Till avantgarde har
han satt fördomarne; ty han vet, att de ut-
rättat aldramest här i verlden.
Denna vördnad för arfvingen af ett stort
namn, af förfäders förtjenster, må kallas för-
dom: vi vilja ej tvista derom; nog af: den
-Jexisterar, säger Tiden, och vi vilja anföra ett
fremmande vitsord deröfver: det gifves ett
I medborgerligt värde, en förtjent och vunnen
aktning, som åtföljer namn och slögter i arf,
äfven utan att stat eller adelskap fästat någon
lysande betydelse dervid. En i flera leder af
en slägt fortsatt rättskaffenshet och gagnelig-
het undgår aldrig gärden af allmän aktning,
den innebär rättighet dertill af samtida och
fortplsntar en skyldighet hos ättlingar att för-
svara sina fåders anseende. Sådant är ur-
sprunget till all börd, och sambhällsfilosofen
skall aldrig misskänna dess värdev. :
Hvilken är denne märkvärdige man, som
Tiden citerar, alldeles som de gamla skolasti-
kerna gjorde med Aristoteles? Jo, det är hr
lifmedikus Magnus af Pontin, som behagar göra
anspråk på hedern och värdigheten af en sam-
bällsfilosof; och icke gör det oss det aldramin-
sta, att han derföre erkännes af Tiden, som
onekligen åtnöjer sig med ganska modesta auk-
toriteter.
Låtom oss nu till en början ransaka litet i
denna samfundsfilosofi, för att se till om den
riktigt är grundad på den analytiska metoden.
Hvad är enligt hr Pontin ursprunget till all
börd? Jo, säger han, en i flera leder fortsatt
rättskaffenshet och gagnelighet, som aldrig und-
går gärden af allmän aktning, och fortplantar
en skyldighet hos ättlingar att försvara sina
fäders anseende.
Hr af Pontin torde påminna sig Folkungaätten,
och vi fråga, om den icke hade börd? Men
hvar var rättskaffensheten inom den slägten,
ända från Birger Jarls beteende emot sina släg-.
tingar vid Herrevadsbro till Magnus Smeks,
förhållande till sin son, som till och med an-
ses ha blifvit förgifven af sin moder? De för-.
sta Romerska Cesarerna hade väl också börd;
men voro icke dess mindre ofta stora nidin-l;
gar, och skulle vi forska i regerande och pri- ;
vata familjers arkiver och hemliga handlingar,
så frukta vi, att br Pontins lärosats svårligen ,
skulle kunna bevisas. Det förhåller sig med
den, som med en organisk kropp, som blifvit
angripen af kallbrand: man miste ibland skära
bort både ben och lår, för att rädda det öfriga.
Men när man talar som samfundsfilosof och G
uppställer allmänna satser, så får man ickel,
utan ett slags mala conscientia tänka på an-,
vändbarheten af kirurgien, som för öfrigt ärl;
en ganska nyttig konst i det menskliga hus-
hållisystemet.
Om en stor man finnes i en dålig slägt, så
idlar han ofta hela slägten; och är väl det
ättvist? Så var det med Napoleon; hansätt F
ar pu ganska stora anspråk, och det var hanså
amn, som satie Louis Napoleon på president-
tolen; men hvar äro rättskaffensheten och
agneligheten härstädes i de flera lederna en-
igt hr Pontins postulat? När man blott föl
er en fördom, så kommer man van!izen på
kam, och så går det nu också troligen för det
ranska folket. Hr Pontins samhällslära är der-
öre behäftad med den adliga slutkonstens van-
iga svaghet, ati nemligen förutsätta redan så-
om bevist, hvad som skulle bevisas.
Likväl kan det förtjena att taga ad noiam,
tt han vill, att ättlingar skola försvara sina
äders anseende; och vi fråga honom, huru då
delskapet har kunnat bestå i de flesta släg
er? Hvarmed ska!l ett sådant anseend2 för-
varas? Med lika stora handlingar månne, som
jorde en stor fader förtjent af statens tzck
amhet eller samtidens beundran? Men huru
r det möjligt ofta för en minad:e andeligen
ikt utrustad son? Och behöfver han bott
ara en hederlig och rättskaffens man, för att
ara berättigad till glansen af fadrens namn,
å måste man medge, att hr af Pontin ger med
na handen igen, hvad han nyss förut tagi:
ned den andra. Hr Pontin tyckes icke vilja
rkänna, att slumpen, lyckans gunst och nyc
er, personliga förhållanden åc. mången gång
unna varit en anledning och upphof tiil adel-
kapet i flera slägter, och att det finnes adliga
utter, i hvilka man icke kan uppvisa ett enda
märkvärdigt subjekt!
Men skulle man icke äfven kunna kalla
nille och utmärkta själsegenskaper för börd,
ch lita dem gälla hvad de kunna? I detfal-In
ct stodo vi på en verkligt naturlig grund la
(
om genom menniskans egna handlingar föräd-
ades och uppböides till en ac ärdighet
Det vora så mycket riktigare måhända, somj
nan Cå bönförde saken till vår H cen till
sången och uivecklingen af han r, som
ill sluiet ändå troligen göra sig gallande i uj
verlden. Vore den så kallade adliga börden