ige flere ifrare eller högre ledare för den inre
nissionen tillhöra kategorien af blinde men är-
ige religionsmän: personer, som af uppriktigt
jerta sträfva för saken sådan den angifver sig,
iemiigen som ett arbete för mensklighetens
vögre väl, christendomens sanna förkofran och
suds rikes tillväxt i god mening. Dessa kunna
väl aldrig göra tydligt hvarken för sig eller
indre, hvarföre ett så organiseradt samfund, som
len tillämnade inre missionen, skulle erfor-
ras för sådant, eller hvarföre ej den religions-
ribet (t. ex. borttagandet af konventikelplaka-
.et och dylika tvångslagar), som de önskade för
egen räkning, icke skulle få genom en allmän,
för alla lika gällande lag utsträckas till hela
samhället. Men just att de ej kunna tydlig-
söra sig, tillhör deras karakter. Till denna klass
af visserligen isitt slag redlige, mea skumögde
förfäktare af en för dem sjelfvei grunden obe-
kant sak, räkna vi gerna personer som d:r Wie-
selgren, hrr Fjeilstedt och Estenberg, samt fler-
talet af dem allmänheten i fjolsomras lärde
känna idenna beryktade affär. Ej alldeles sä-
kert är till hvilken klass de böra räknas, som
under riksdagens lopp dels gjort, dels under-
stödt den bekanta motionen rörande irreligio-
siteten i hufvudstaden och härvarande prester-
skaps förmående till ett mera nitiskt uppfyl-
lande af sina pligter — en motion, som lärer
hafva sökt sig väg till allmänna Besvärs- och
Ekonomiutskottet (!), samt äfven vid ett till-
fälle irom Stockholms Prestsällskap låtit höra
af sig, under form af ett antal temligen närgå-
ende frågor: alltsammans emellertid utan vidare
synliga följder hittills. Det är väl icke troligt,
alt den inre missionen sjelf antagit denna för-
klädnad, och nu söker skaffa sig luft genom
br Forselis motion; men nog kan man finna,
att begge delarne stå i ssmmanhang med hvar-
andra. Svårare är att bestämma hr erkebisko-
pens ställging till såväl det ena som andra;
och huruvida han inom Sverige tillhör klassen
af de i frågan på det hela blinde, eller de klar-
seende; eturu dock hans upphöjda plats, be-
kanta lärdom och kända själsförmögenheter torde
göra det sednare antagligast. Man hörde i fjol,
att han vid ett tillfälle skulie hafva formligt
förnekat det inre missionsväsendet, så till vida,
att han sade sig ej vilja veta al det bestyr att
tillsätta agerande medlemmar, som en af mis-
sionsreglementets paragrafer tillade erkebisko-
pen. Konjunkturen då fordrade väl också detta.
Men talet i Bibelsällskapet den 31 Oktober,
som nyligen stått att läsa, delvis i Posttidnin-
gen, helare i Tiden, och hvilket varit utgångs-
punkten för våra närvarande artiklar, angifver
en icke ringa frändskap till hvad vi förut om-
talat. Då det skildrar Cesareopapism (regerin-
gens makt att styra kyrkan) såsom ett ondt,
hvilket numera dock lyckligen skulle vara slut
och förbi, så är detta i sig sjelf en äkta ultra-
antgnck tanka Att donna tillika oammenläön-
kar sig med planen för en inre mission här i lan-
det, ser man af åtskilliga uttryck i det följande
talet.
Vi hafva härur redan förut citerat stycket
om cRsareopapismen; vi skola tillåta oss upp-
taga ett par citater till. Om det hela af talet
kan man säga, att det utmärker sig för detta
slags banala språk, der ordställningarne äro så
inrättade, att de, utan att städse innehålla oriktig-
heter, dock innebära ingenting i sakerna hvar-
om frågan är. Sådant kallas uppbyggelse.
När man läser dessa ord:
Syad är den enskildes och ett folks förderf. Af-
planas ej denna och häfves i hjerigt, äro alla för-
slag tiil den evskildes, ssmbällets eller verldens för-
bättring toma coca fruktlösa hugskott.
Hvad skall man väl deraf fatta för mening?
Att säga, det synd är förderf — vare sig för
den enskilde eller för ett folk — är ungefär
detsamma som att säga: ondt är ondt, eller:
af. ondt kan komma ondt. Finnes väl någon som
betviflat detta, eller nånsin nekat det? Men
sjelfva frågan består i hvad som är synd.
Uader de religiösa och moraliska begreppens
utveckling ifrån ett lägre stadium till ett hö-
gre, har i alla perioder just detta utgjort en af
bufvudfrågorna. Har icke en tid och ett land
existerat, der dat hölls för synd att äta kål
om fredagen? Ett annat, åter, der det hölls
för icke synd att förä!drar sålde sina barn
åt slafhandlare? Och ser man sig omkring i
den chri:tna verlden, månne ej förhållandet li-
kaledes visar sig under clika tider hafva varit
och ännu vara, att, eburu åtskilligt är konstant,
likväl oändligen mycket progredierar i en stän-
dig utveckling, och dervid förändring, af sjelfva
begreppen om godt och ondt? I somliga lärder
är det syndigt, att clerici gifta sig; 1 andra rå-
der ett motsatt begrepp härom. 1 vissa tros-
bekännelser är det otillitligt för folket att i
nattvarden åtnjuta mer än det ena nådemediet;
i andra annammas begge delarne, Huru skall
detta förstis annorlunda, än att under den re-
ligiösa och moraliska bildningens stigande
och reniog, äfven föreställningarne i dessa buf-
vudfrågor undergå sofring och höjas allt mer.
Kan då ett större nonsens gilvas, än att upp-
hälva sig mot sjelfva denna progression, såsom
om den utgjorde ett förnekande af den all-
nänna sattsen om det ondas förderflighet, i
och för sig? Något annat än en sådan spärr-
ridt emot föreställningarnes reniog, något vi-
lare än en förkas:else af bildaingens progression
öfverhufvud, kan dock svårligen tänkas i dy-
ika fraser som den efterföljande:
Desso vå!dsverktro, som vilja ellt nediifva, för
ut på gruset uppföra sisa lufistott, hvad godt
unna de lära, då de Herrans ord förkasta. De
ljupa sår, manskligheten slaziis. inga Örter, intet
plåster förmår hela dem. utan allena Herrans
rd, som alla helar. Och dt stall bevitina sia
slbregdagöranda kraft och icke komma fårängt
illbaka, ithy att Gud utsänder det.s ST
Förkastar väl någon IHerrars ords derföre,
tt han vill hafva den af menniskor uppgjorda
logmläran förbättrad? Elier kan man väl tänka
1g ett mera ampelt försök att identifiera de
der tidernas lopp gjorda påbitten i denna vig
aed Guds ord, än då maa talar så hör:
Dessa betr.ktelssr behöfva icko söka sin avled-
ing utom 0:s; de ega dena i vira eyna förhållar-
en. Aldrig ha i vårt land sådarau trjck, som nu,
pphälvir sig mot Gud, det heliga och vördnads-
ärda; men också sällan blifvit så allmänt fö k:-
ade. Fygbisd fara orkriog, såsom d2 förgifiada
ilarne eller dessa, som föra i röret a-tärd:ndaim-
on, och de förhärja otroligt omkring sig.
Hvilken eller hvilka som i våra tider i
ES ry oe