hHadsvärdas, utan att kunna hemula sina ut-
sagor, så bär utfallet verkligen prägeln af koli-
bradoseri.
Litet längre ned kommer: qvintessensen eller
sjelfva den inre missionenn till tals. Att man
skulle. dit, till meningen, var väl gifvet; likväl
trodde man knappt att ordet skulle så oför-
täckt utsägas. Men talaren rädes lika litet för
det, som för att beskrifva en röta, som upp-
löser sjelfva murarne, hvilken i gamla testa-
mentet äfven kallas spetälskan.
Om man frågar efter hvad detta månde vara
för en röta eller för en spetelska, misstar man
sig dock, om man tror talaren dermed: mena
det ruttna och dåliga i tidehvarfvets religiösa
och sociala skick — långt derifrån! Nej, sjelfva
begäret att borttaga rötan och förbättra det
dåliga, ändra det sämre till ett bättre: d: är
det som utgör rötan! Enligt talarens logik
förtjenar icke sjukdomen anses för sjukdom,
men medicinen och-botemedlen deremot, de ut-
göra sjukdomen; framför allt äro herrar medici
våldsverkare, och de som. söka efter bästa
veit afhjelpa det onda, äro personer som mfre-
sta Gud. Man igenkänner häruti det bekanta
yrkandet om gudlösheten hos dem, som först
uppfunno att genom åskledare hindra åskan
(Guds finger) slå ibjäl sig; och om den grofva
irreligiositeten hos dem, som genom koppymp
ning och vaccin sökte minska koppornas af
Gud hitsända frhärjningar. Likaså stora athe-
ister äro naturligtvis också de, som föreslå
ameliorationer i samtidens kyrkliga och politi-
ska institutioner. Det enda besynnerliga här-
vid är, att talaren icke påminner sig, det äfven
sjelfva det. slags kyrklighet och religion, hvar-
för han ifrar, också på sin tid, då det först
uppkom, utgjorde en förbättring från ett förut-
varande sämre, följaktligen äfven. vittnade om
den fördömliga obelåtenheten och förändrings-
lustans. De som här i landet införde den iheo-
logi, talaren vill bafvar evigt beståndande, fre-
stade förmodligen i sina dar Gud med sin oron,
och kommo ej ihåg att Gud ,gifvit dem allt
behöfligt till trefnad. Huru illa handlade då
icke (enligt talarens sens) de lutherska refor-
matorerne, dessa sjuklige, obelåtne orolighets-
makare, som i början af 1500-talet lära frestat
Gud med all den nyhet de införde, och icke
funno huruledes de hade allt behöfligt till
trefnad under påfvens hägn. På det läsaren
ej må tro att vi debiterat talaren för något
som kan icke sagt, må följande stycke oafkor-
tadt inflyta:
Hågen är mera än någonsin vänd till jordiska
förvärf och mammons dyrkan; likväl är välgörenhe
ten stor, och vill den inre missionen lifva de christ-
liga kärleksverken. Njutningsbegäret är obundet och
aktar ej tid, mått eller sätt; men de illa lottades
billiga fordran eller hot skrämmer och håller yppig-
heten i tygeln. Del finnes en röta, som upplöser
sjallva murarne — i Gamla Testamentet kallas äf-
ven den spetälska; en sådon fräter på vår sam-
hällsbyggnad, den är denna sjukliga obelåtenheten I
och föräadringslustan, som med sin oro frestar Gud,
kvilken gifvit oss allt behöfligt till trefnad.
Omedelbart efter dessa rader följa dock på-
gra ord, som märkligt nog öfverändakasta me-
ningen af allt det föregående och efterföljande
i talet. Det heter nemligen:
Men det gifves, ock bland oss en sansad stadga,
som bibehåller det häfdvunna goda, och tillegnar sig
det bepröfvade nyvunna.
Behöfves mera? Gifver talaren menniskorna
lof att tillegna sig det bepröfvade nyvunnax,
så lärer han väl äfven tillåta dem någon gång
och på något sätt pröfva det. Men hvad -är
det väl annat man önskar i vår, likasom i all
förfluten tid, än att efter grundligaste omdöme
och pröfning tillegna sig det nya som ifråga-
kommer, lill förbättring, likasom att af det!
gamla bibehålla det goda, det må nu för öf-l)
rigt gerna vara häfdvunnet, eller ej, allenastt
det är godt, såsom talaren förutsätter. Störrel
anspråk hafva inga haft; och få vi det, äro v.
säkert nöjda. Hvarföre utgjuter då talaren sin:
vrede öfver menniskorna?
Att talaren. för tillfället måste haft något
allvar med sin här gifna tillåtelse att omfatta
det nya, tycker man sig sluta af denna tirad:
Eyrkan, ställd på jorden och med bristfälligal
menniskor till föremål, blir här nero icke fulikom-
lig; men kon far fast derefter ett erzå sin upp-l
gift.n
Kyrkan ,härnere är således icke fullkom-
Jig? och blir det aldrig? Talaren vill följakt-
ligen ej för kyrkans räkning vindicera infalli-
bititet? Efter detta erkännande veta vi i
sanning icke huru rättigheten att progressift
söka förbättra henne kan förvägras. Till hvad
ändamål bar då talaren i det föregående stämp-
lat de inom kyrkan liksom staten framåtgående
med benämnisgen våldsverkare, gudsfrestare,
orostiftare, obelåtne, af förändringslusta intagne,
0. S. v.?
Talaren yttrar, att den på jorden ställda
kyrkan far fast derefter att ernå sin uppgift.
Som bekant, gör kyrkan sjelf intet, utan är det
hennes medlammar, som progredierande uträtta,
att bon så der småningom kommer till ernå-
ende af hvad som bör och måste vara hennes
uppgift. Vi äro följaktligen i detta slutresul-
tat alldeles ense med talaren; hvilket vi med
tillfredsställelse erinra. ;
—— AA LÄ
Frihetens förstörande i Hessen, och
I hh andlinmmankttif af ana förunA RA RA