deraf bildat ettt helt förslag till cmarbetad
kyrkolag.
Den första bettydligsre animadversion man
utan tvifvel i vissst fall kan göra emot begge
kommitteernas föörslager, är den, att de ickel
synas hafva fullgjort det lemnade uppdrage
efter ordälydelsen och verkliga meningen i dej
åt dem gifaa föreskrifterna för arbetet, hvil-
ket ursprungligen ansågs böra inskränkas blott
till förbättringen af vissa mindre detaljer, utan
rubbning af sjellva grunderna för kyrkolagen
och kyrkoförfattiningarne, samt till en kodifi
kation af hvad bbland de sednare nu är gällan-
de. Det är sf ooffentliga handlingar klert, att
hvarken ständerrna begärt eller regeringen an
befallt utarbetavndet af något helt och hållet)
nytt förslag till kyrkolag, utan endast en om-l.
arbetning deraf jemte en samiing af kyrko-
stadgar, tiilgärgiig på ett ställe och svsrandel,
mot tidens bebof. Att detta blifvit öfverskri-s
det erkänna till en början 1828 års kommit-!
terade, gnärp — sågom de sje:fva yttra sig il
skrifvelsen- till Kongl. Maj:t — i stället förl
särskilda nödigboefunna ändringar och rättelser,
ett fullständigt förslag till kyrkolag och ord-
ning till K. M.. i upderdånighet aflemnades,.
Till sitt försvar, anföra emellertid dessa kom-
mitterade, att det redan vid granskningens
början ej kunde undfaila deras uppmärksam-
het huru svårt det skulle blifva, att jemna
och bibebålia vid någon liknelse af enhet ett!
verk, der nya rättelser och tilläggningar id-
ykeligen måste nförlifvas med lsgstadgar afen
xåldrig stils, o. 3. v. Ehuru detta förslag, an-
märker hr C, ålunda både till form och bok-j
staf afviker friår kyskolager, bar det dock il
det hela så bit: sållet dess ton cch uttrycks: .
sätt, lämpadt eter sednare tid3ns språkbruk,
och än mera såsom en helgedom vårdat denl
sanna christliga anda, som lefvande och kraft-)
fullt lefver i vår svenska kyrkoförfattning,i
(kommitterades egna ord), att man i det för-
gl:get dock igemkänner denjl:g, hveraf en om-
arbetving var flÖreskrifven och väntedes. Denl
sednare (1846 iärs) kommit! s arbete, deremct,
frarbträder som. en py skapelse, i hvilken man
icke kan upptäccka den ,:edaktion af kyrkoag
och författnicg:21, hvarom likväl var fråga;
och om orsaken till denna stridighet mot de,
särskildt för denna kommitt i Kongl. brefvet
den 27 Dec. 1833 lemnade föresir.fter, som
bestämma förerålet och gränsorna för kom-
mitteens uppdng, har densamma hvarken ytt-
rat sig i sin uderdiniga skrifvelse af den 29
Dec. 1846, elle i de förslaget åtföljard: mo-
tivern2. Om 828 års kommit es verk kanls
man för öfrigt med sköl ock stga, att dess
språk var alltfr mycket härmadt efter gamlar
kyrkolagens, och i synnerhet ait de många e
k. förmanings- p2ragraferna ej allensst blivit
bibehålin?, utan till och med förökade, hvari-
genom det hea hade en vidlyftighet i stilen,
en brist på bestämdhet och eftertryck, som
gjorde det mimdre tjesligt. Den sednare kom-
mit:cns förslag; (f 1846) bar gått en anran
väg gerom sti. adoptera det i allmänaa lagen;
begagnade och der genom vår äld ta lagsrt-
ping häfdvunaa uttrycksättet. Hirvid anmär-
ker br C., avt tarkarne kunna vara delade
huruvida detta språk passar vid kyrkolagstift-
Bingen: genom. din ctkta lakonismen synas ut-
irycken stunfom alltfor obestämda och kon-
struktionen t.usgen; på det hela är dock sti-
len visserligea kort, ren och bestämd. — Så-
som föjaktligen af alit detta inses, att ohkhe-
ter före fianas emelian de båda kommit!terpas
afgifna förslager ce de åt dem meddelade fö-
restkrifier för arbetets utförand:, bir br C. fö-
resatt sig tll vppgifi att söka verkligsöra det
ursprangliga uppdraget åt de tvenne kommit-
teerne, genomi avt til ext helt sammanfatta det
ännu ciltiga ii vår kyrkolag med hvad i 1828
och 1846 årenns särskilda förslager vore mest
användbart ccch dermed förenligt.
4
Ehuru vi icke vilja gå läsarens omdöme i
förväg, torde vi likväl utan fara för misstyd-
ning kunne sitta i fråga huruvida deti sjelfva
verket var si illa gjordt af kommitterade, att
försöka skopindet af en helt och bållet ny
kyrkolag; eburu anmärkningen må qvarstå,
att detta kanske ej al dele: öfverensstämde med
instruktionen. E:t verkiigt och i inre mening
sammabphängande lagverk var väl på ennan väg
omöjligt att ästadkomma. Så mycket mer kunde
ett sådant förslag vara tillståndigt, som det hade
sin motsvarighet i den vid samma tid skeende
utarbetningem af pya civil- och kriminal-lagar
för Sverige. Ea hbelt annan fråga blir emel-
lertid den, bvad regering och ständer omsider
stch taga för åtgärder med slla dessa kyrko-
lagsförslager, i vår tid, och innan el männa la-
gens revision elier nya redaktion blifvit afslu-
tad och antagen. Derom kan mycket sägas.
Den tid torde mij igen icke vara atitför afläg-
sen, då min inser orimligheten el!er åtminstone
obehöfligheten af en frin den allmänna lagstift-
ningen skild cch för byrkan egen ju:isdiktion,
med sina sparia fora, domare och rältegångs-
sätt. Man må kal!2 det privilegium eller ej
så utgör det dock ingenting vidare än en qvar-
lefva från katholcismen: ett foster af den å-
sigten, att kyrkan :kall vara ett slags stat i
staten: en återstod, som det tillhör protestan-
tismen, just som sid.n, :tt bortrensa. Det är
ganska intressin, att se — såväl i kommitte-
rades kyrkolagsförsleger, sum nu sist i br Ciii
arbete — med hviken vedermöda man käm-
pat, att få reda på rätta skiltneden mellan det
pborgeriigan e3 kyrkligan, så-om i hvarann
så ofia iogriipande, att åtskiljandet är hardt nära
omöjligt. IBist är utan tvifvel att bortkasta
hela deita iåtskiljsnde, och icke nytija mer är
ett enda slag sf lagsuftning. Hfva icke vår
allmänna domstolar nu ganska många olika äm
nen ati belbandia och 2afdöma; och det går än
dock bra. Dessa i viss mån divergerande ämner
ega, som man ser, sisa olika balkar eller afdel
nipgar i lagen; men skötas dock af enshand;
domare, vid samma fora, och efter samma rät
tegångsforim i det hela. Att någon särskild af
delning inom ailmänna lagen skulle uppiag
och bestämma hvad enkom behölves för kyr
koväsendet, är visserligen i alla fell tydlig
men häraf blefve hka litet en apart Kyrkt
lag), som en spert Handelsisg, eller Byggning
lag, Utsokrnirgleg 0. s. v. existerar i och me