ontinenten framgående politiska stormar befarade,
jet fabriks- och slöjdealster skulle till en tid ned-
ryckas till priset, öfversvämma vårt land och men-
igt inverka på Sveriges elöjder och febriker. Vill
nan äfven medgifva antegligheten af detta resonne-
nent — ehuru det ej är så lätt att inse skadan deraf
om landets behof af utländska varor, som på ett el-
er annat sätt skall fyllas, blifvit tillgängligt för godt
pris, och ehuru den rubbning i prisförhållanderne,
som uppgafs ligga till grund för det friare handels-
systemets återfrångående, redan hade upphört innan
det definitiva beslutet derom fattades — bur vill
man dock nu, under nära alldeles rsotsatta förhål-
landen, argumentera sig till samma resultat, eller
undertryckandet af en billig hendelsfrihet, hvars för-
delar den ena nationen efter den andra söker göra
sig till godo? Man önskar äfven här att få åtnjuta
en icke sfbruten freds välgörande verkningar, man
vill att civilisationens förmedlande, lugnande kraft
äfven skall utbildas; men på samma gång värnar
man sig mot de nationer af hvilkas högre upplys-
ning och öfvervägande industriella skicklighet så myc-
ket vore att lära, nästan såsom emot en fiende, och
örhindrar, genom prohibitiva stadganden för han-
deln och sjöfarten, det stora gagnet af ett hastigt
spridande af menniskosnillets uppfinniogar, hvarhelst
de göras.
För min del kan jag, oaktedt allvsrligt bgrun-
dande, icke medgifva att några yttre eller inte för-
hållandens förefionas, som böra lägga hinder i vägen
till större frihet ledande billig jemkning i
Sveriges nu egande lagstiltning för handeln och sjö-
farten.
Att tiden för en sådan jemknings vidtegende ännu
icke skulle vara inne, är äfvenledes blott ett tale-
sätt, utan verklig mening; och torde, för bestykan-
de af detta omdöme, jag endast behöfva nämra, att
mer än ett fjerdedels sekel förflutit sedan hardels-
frihetsprincipen af konung cch rikets ständer god-
tändes; att icke dessmindre i Sveriges tulltaxa ännu
qvarstå närmare 30 förbudsbestämmelser, af hvilka
flera omfatta för landet oumbärliga förbruknimgsar-
siklar; att andra sådane artiklar äro belagde med 80,
90 till 400 procent och t. o. m. deröfver i tull å
rätta värdet, samt att de på mellantiden t. ex. vid
1845 års riksdeg tillkomne restriktioner i tullbe-
stämmelserna sedermera icke blifvit ändrade, ehuru
deras obillighet och oijenlighet på det bestämdasie
blifvit ådagalagd. Deremot vill jag här framlägga
ett exempel af den rätta tidpunktens begagnande
och faran af ett för långt uppskof.
Frankrike, som anses för prohibitif-systemets för-
lofvade land, behöfver, osktadt sina egna betydliga
iernverk, tillförsel af svenskt jern till den icke obe-
tydliga qvantiteten af omkring 60,000 sksapp. årli-
gen (år 4846 uppgick exporten dit till öfver 6.4,000
skepp.)
Nu har likväl bergverks- och jernverksintresset
derstädes allt hittills haft det öfvervägande isflytan-
de, att denna för Frankrikes jenmanofaktur-inrätt-
oingar nödvändiga vara i närvarande stund är be-
lagd med införselsafgifter till ett belopp af omkring
12 rdr skepp. pr medium taget.
Med anledning häraf frågar man, hvad skäl kan
en regering hafva att fortfarande vidhålla ett tull-
system, som med omkring 41!, million francs fördy-
rar ett behöfligt råämne och som försvårar rmöjlig-
beten för landets jernmanufsakturverk att concurre-
rå i pris med likartade fabrikater, som åst:d-
kommas vid manufskturierna t. ex. i England, der
jerninförseln är så godt som fri fråa alla alfgifter.
Man må icke tro att Frankrikes statsmän äro nog
kortsynta att fasthålla dessa höga afgifter blot: för
tuliintradens skull, den de nogsamt veta att de mer
än väl kunde återfå på annan väg, dels genomökad
import, dels genom en hos manufakturisterne utta-
zen högre förmögenhetsagift; nej, förhållandet har
en politisk förklaringsgruod, den nemligen, attaserg-
och jernverksintresset disponerar ett stort antal rö-
ster i representationen, hvilka nästan hvarje iilträ-
dande ministör skyndar att, på bestämda vilkor till-
gna sig för att anskaffa ea behöflig majoritet inom
oationralförsamlingen. På sådant sätt kommer hvar-
je intresse, hvilket ensidigt får utbilda sig, att slut-
ligen tillvälla sig en inflytelse, som hvarken i eko-
aomiskt eller politiskt hänseende kan vara nytuig
eller riktig. Tillämpniogen häraf på Sverige förbi-
sår jag, då meningen icke är att vid detta tilllfålle
feamställa några politiska batraktelser; men för :tem-
ligen säkert torde få antagas, att ju längre mam vid-
håller det prohibitiva systemet, desto svårare blir det,
desto aflägsnare visar sig möjligheten att, utan våldisam-
ma och skadliga brytningar äfven för det intresse man
vill skydda förändra detsamma. För min del hyser
jeg den öfvertygelse, att det är hög tid och att just
oärvarande tidpurkten är genska gynsam för att åt
våra handelsförhållanden kunra med måtta gifra en
vehöflig friare rikin!eg. Exemplet med sockerfa-
brikationen verkar, om än långsamt, dock säcert;
y det är ailtid ett obestridligt factum att, edan
!ullförbudet å sockerfabrikater med år 41850 1ipp-
hörde, Sveriges behof af dessa fabrikater i dinna
stund fylles med en för konsumenterae minskal ut-
gift af omkring 4 million rdr för året räknadt.
(Fosts.)