enligt densamma, förbindelse att granska lagar och
författningar och föreslå ändringar deruti, men ej
vidare. Hans makt hvilar på särskilda stadganden,
hvaröfver besiaffenheten af hans embete ej tillåter
honom gå. Gmom att för konungen framställa åsig-
ter, som af tverne stånd blifvit hyllade, och på grund
deraf anhålla .m lagförändringar hade han upphäft
sig till skiljedmmare mellan stånden. På detta sätt
hade han misgörstått betydelsen af sitt embete och
missbrukat sin makt.
Angående lagskipningens tillstånd i riket hade ut-
skottet talat om just.ombudsm:s rätt att granska äf-
ven högsta domstolens beslut. Detta strider dock
emot 90 S R. F. Han har visserligen rätt att göra
anmärkningar (äfven mot högsta domstolen, men då
måste han görsa saken anhängig vid domstol eller
framlägga förslag till ändringar af lagar, om hvilkas
tydning meningarne äro delade. Intetdera har skett,
hvarföre hans åtgärd nu varit ändamålslös och så-
lunda obefogad. Vidare hade just.ombudsm. hos
Kongl. Maj:t anhällit om åtskilliga lagförklaringar,
som i sjelfva verket skulle hafva blifvit lagförän-
dringar, hvilket stred emot hans rätt, som var att
anmärka om rikets ständers lagstiftande rätt blifvit
kränkt. Afven i fråga om bevakning af testamen
ten ogillade talaren just .ombudsm:s uttalade åsigter,
samt försvarade domares rätt att göra lagförklarin-
ar, då den ej af våra grundlagar bestrides. För
öfrigt erkände tal. villigt, att nuvarande justitisom-
udsman ej blott ådagalaggt drift och verksam-
het i sitt embetes utöfning, utan äfven skicklighet
och kunskaper, hvari få kunnat med honom jemfö-
ras, och ännu färre anses jemngoda. Men för upp-
fyllandet af ett så vigtigt kall fordrades det mera;
det fordrades subjektivitetens underordnande under
embetets fordringar. Jemte ofvananförde yttranden
och tillägget att just.ombudsm. oriktigt uppfattat sitt
åliggande, föreslog tal. att utskottets utlåtande skulle
läggas till handlingarne.
Hr Petr: Med den siste talaren kan jag icke
instämma i dem stränga dom, han öfver justitieom-
budsm. uttalat... Att säga, det just.ombudsm. miss-
brukat den maikt, som ärlagd i hans händer, skulle
jag icke anse miig tillständigt. Allas fordringar kunna
icke af just.ombudsm. tillfredsställas och då man
framhåller brisiterna, får man icke tillsluta sitt öga
för omisskänneliga för:!jenster. Hade verkligen just.-
ombudsm. sökt, att i grundlagsvidrig ordning till
vägabringa lagförklariogar, skulle visserligen en öf-
verträdelse ligga honom till last, men jag har an
noriunda bedömt just.ombudsmans afsigter. Jag har
nemligen uppfattat hans mening på det sätt, att han
hos Kongl. Majj:t sökt utverka en framställning till
rikets ständer, eatt i den af grundlagen stadgade ord-
ning fatta besluut öfver de förslag till lagförklaringar,
som just.ombuddsman funnit nödige och nyttige.
Men äfven hoos mig hafva anledningar till anmärk-
ning mot just.combudsmansberättelserne förekommit,
och jag skall mu, i korthet, redogöra derföre. Den
offentliga kritiken öfver lagskipningen har just.om-
budsm. med sällspordt nit utöfvat, men han har der-
vid råkat att gå utöfver den gräns, som icke, uten
tänkvärda olägenheter, kan öfverskridas. Vissa bland
de exempel, han anfört, till stöd för sitt mot lag-
skipningen riktade klander, äro långt ifrån att be-
visa befogenheten derutaf. Huru man läser och om-
läser de, med advokatorisk klyftighet, genomförde
deduktioaerna i åtalet mot öfverståthållaren och po-
lismästaren i Stockholm, i anledning af 4848 års
oroligheter, kan man dock svårligen fatta annat om-
döme, än att detta åtal kunnat, utan skada, ute-
blifva och att åtalets underkännande endast var en
handling af rättvisa.
Då nu icke destomindre justitieombudsmanner
förklarat, hurusom han, med föranledende af denn:
sakens utgång, icke kunnat skilja sig frin den tin-
kan, att polismakten miste hos oss vara laglös i
rätt många fallm, hade måhända med fog kunnat för-
väntas, att å jusstitisombudsmans-embetets sida någo
steg tagits för att undanrödja defrihetensivådor, som
utan tvifvel äro att, af polismaktens närvarande god-
tyckliga ställnioig, befara. Men jeg skall icke uppe
hålla mig härmed. Jeg öfvergår i stället till de af
justitieombudsmiannen åberopade exemplen. Man
finner deriblandl ett mål, som från krigshofrätten
inkommit till högsta domstolen. Justitieombudsman-
pen förmenar, iatt upphäfvandet af krigshofrättens
beslut varit pemnot klar lag stridande, och han an-
ser en fortsatt lagskipning i samma rigtning un-
dergräfva hederskänlan för landets krigsbefälv.
Det vill synas mig, som borde de exempel, ju-
stitieombudsmannen framdrager, vara så påfallande,
så att jag må säga i ögonen springande, att de kun-
de fattas af det enklaste förstånd; men lånat ifrån
att vara det, är det ifrågavarande exemplet mera ett
bevis på en sto: förmåga att sätta en ofördelaktig
färg på högsta domstolens beslut, än på väld hos
högsta domaremskten. Erfarenheten har också vi-
gat, att ett länge fortsatt sakförare kall ofia alstrar
en viss oemotståndlig ensidighet i omdömet. Skulle
pu emellertid dietta exempel, såsom hemtadt från en
sednare lagskipniingsperiod, vara framstäldt med hän-
sigt till den snÖrt sammanträdande opinionsnämden,
så kan dock detta icke vara fallet med det, som i
ordningen näst derefter, i justitieombudsmans be-l
rättelse, förekommer. Detta exempel rörer nemligen
ett på sin tid celebert rättegångsmål, hvilket länge-
sedan blifvit kos högsta domstolen afgjordt. Fiere
opinionsnämnder hafva sedan den tiden röstat öfver
högsta domstolens ledsmöter, och besagde mål kan
således icke ega ringaste afseende på den nuvarande
högste domstolen. Hvad som härvid ej undgår att
väcka ett mindre angenämt intryck, är den identi-
tet man tycker sig finna mellan justitieombudsman-
nen och en hufvudperson i beiagde rättegång. Den
offentlige manne:ns veckraste uppgift är utan tvifvel,
att städse kunna handla utur ädla och högsinnade
grundsatser, skiljjd från alla enskildheter, fri från allt
partisinne!
Men jag bör iicke uppebålia mig allenast vid ta-
lans skuggor; jagg bör också nämna något om dess
ljuspunkter. Dee äro många och i hög grad utmär-
kande.
Bebjertansvärdit är, hvad justitieombudsmannen
anfört om den princip, :om utgör sjelfva grundva-
len för all lagskipniog uti en konrstitutionel stat, den
nemligen, att domarsn är behörig att pröfva, ej al-
lenast lagens mening och innsbåll, utan äfven sjelf-
va lagens giltighets. Mången fsister härvid upp-
märksamheten måhända endast vid politiska mål,
men den bör icke stanna der. Dirigenom att den
ekonomiska legstiftningen ligger uteslutande i denl.
ena statsmakten; tapd — derigerom att denna lag-
stiftningsrätt ej sällan kommer i konflikt med ci-
villagstiftningen och intränger på den s-dnares om-
råde — derigenom bänds: stundom, att från den
ekonomiska lsgsiiftningen utgå författningar, hvilka
möjligtvis icke kunna tillämpar, utan åsidosättande
af allmän lag. Jsg nämner detta för att viss, att
den ofvannämnds principen icke är i allmänhet så
förkastlig, som mången velat påstå,
Ehvad man än må tänka om justitieombudsman-
nens åsigter rörende allmänna undervisnio:sr. så
kan dock icke nekes, att hans derom gjorda raiz-
ställning innehålller många begrundsnsvärda tenker.
Den undervisniibg, säger han. :om förskaffade
smycken kunskap), men skadade förståndet eller ickel
lände till dess föördel, skulle kunna vara sämre än
den som gåfve nmiadre kunskep, men gagpade för-
-— . m—-— EE ss ss äh -
om — sa Få